Kategoriarkiv: Reflektioner

Bästa boken i Juli var…

I Juli läste jag 9 böcker och hade ett något slags amerikanskt tema, alltså att jag läste böcker av amerikanska författare.

Graham Lauren Someday, Someday, Maybe
Salinger JD Franny och Zooey
Levithan, Cohn David, Rachel Nick & Norahs Infinite Playlist
Kennedy Douglas Five Days
Flynn Gillian Vass egg
Read Cornelia The Crazy School
Day Sylvia Älska
Kennedy Douglas The Dead Heart
Jaffe Rona Det bästa av allt

Förutom dessa påbörjade jag även Kampen om Järntronen av George R.R. Martin.

5 av 9 böcker läste jag på engelska, och det är väl helt ok även om jag har som ambition att läsa brittiska och amerikanska böcker på engelska, det är ju oftare bättre så.

4 av 9 böcker var av för mig nya författare (Lauren Graham, David Levithan och Rachel Cohn, Gillian Flynn och Rona Jaffe). Kul att upptäcka nytt! Gillian Flynn kommer jag nog läsa mera av, men på engelska tror jag.

Utmaningarna då? JD Salingers Franny och Zooey stod på min boktolva och den är jag i fas med. Lite synd att jag inte hade satt upp Douglas Kennedy på min Författarfemma, bara… Författarfemman tänkte jag åtgärda lite i augusti.

Vilken bok var bäst, då?

Som alltid är det svårt att säga. Lauren Grahams bok var en jättefin debut och fick mig på varmt och ljust humör. Five Days var intressant och det var skönt att upptäcka att Kennedy fortfarande håller. Det bästa av allt var en härlig berättelse och kan väl beskrivas som en Mad Men-historia i förlagsbranschen med kvinnor i huvudrollerna. Så någon av dem blir nummer ett.

Vilken bok var sämst, då?

Tja, det blir nog dött lopp mellan Franny och Zooey (får jag någonsin komma in i USA igen nu?) och Älska. Jag kämpar fortfarande med Kampen om Järntronen…

Det var roligt att ha ett amerikanskt tema, och lätt att följa eftersom jag hade en massa amerikanska böcker på lut. I augusti blir det inget tema, bara lustläsning!

De viktiga kapitlen

När jag nu kämpar med Kampen om Järntronen (A Game of Thrones) inser jag hur viktigt jag tycker det är med kapitelindelning.

Kampen om Järntronen är verkligen läsning utanför boxen för mig. Det är fantasy, en tegelsten och utspelar sig i en helt annan värld. Jag har svårt med den dels på grund av det, och dels på grund av att det är så himlans många namn hela tiden. Jag har börjat skriva upp dem vid sidan av…

Det som dock underlättar läsningen är att det är relativt korta kapitel, så jag kan läsa en liten stund, lägga ifrån mig boken (eventuellt läsa något annat) och ta upp den igen. Hade det inte funnits några kapitel hade det här nog varit ett omöjligt projekt.

Det är inte ofta, men ibland stöter man ju på en bok helt utan kapitel, där historien bara fortsätter och fortsätter. Ett sådant exempel är Doris Lessings Det femte barnet, men där fungerade det ändå ganska bra. Det fanns ett flyt i den berättelsen, men det bar mig ändå lite emot att lägga ifrån mig boken mitt i, liksom.

Ytterligare ett exempel är JD Salingers Franny och Zooey, som bara består av två delar, Frannys och Zooeys. Där tycker jag inte att det fungerade lika bra, men det beror säkert på att jag inte gillade boken…

Kapitel, alltså. Viktiga för min läsning!

Lata dagar…

Semestertid för mig är ändrade planer, träffa vänner och göra-vad-jag-känner-för. Lyxa till det och riktigt känna efter…

Det är bara tredje dagen på min semester än så länge, men mina och makens planer har ändrats minst fem gånger. Jag flyter bara med, allt ordnar sig till slut…

Det blir inte så mycket bloggat dessa dagar, men desto mera läst.

På ren impuls köpte jag Sylvia Days Synda igår, den var inte på rea eller något sådant men jag kände väl för kravlös och spännande läsning á la historisk romance. Men så kom jag på att Synda är del två… Och kanske borde jag läsa Älska först. Jag gick in på Bokon och hittade Älska till det facila priset av 29 kr. Klicketi-klick så kom Letto till heders igen!

Så nu sitter jag här igen – på balkongen. Kvällssol, kaffekopp, vinden som susar i asparna och katter som vankar av och an och inte kan bestämma sig för om de ska kurra i mattes knä, äta, eller gå ut och jaga.

Efter Älska (och eventuellt Synda) ska jag nog ge mig på Kampen om Järntronen (A Game of Thrones).

Elly Griffiths – Dying Fall

Femte boken om Ruth Galloway är riktigt, riktigt bra.

dying fall

 

Ruths gamla kompis från Universitetet, Dan, blir innebränd. Först tror polisen att det är en olycka, men dörren är läst utifrån…
Dan och Ruth har inte haft kontakt på flera år och precis efter att Ruth fått dödsbudet får hon ett brev från honom, där han skriver att han är rädd och behöver hennes hjälp. Han arbetar på ett mindre universitet och har gjort en betydande arkeologisk upptäckt. Upptäckten skulle kunna göra honom berömd men är ganska kontroversiell och det finns krafter som inte vill att han ska avslöja vad han hittat…

Ruth blir ombedd att åka till Blackpool-trakten där Dans universitet ligger, och hjälpa till med upptäckten. Hon får hotfulla sms men åker upp ändå, i sällskap av Cathbad, hennes kompis druiden som även är gudfar åt dottern Kate. I ett rent sammanträffande åker Harry Nelson på semester till Blackpool så han finns i närheten när det börjar hända grejer…

Om jag tyckte att förra boken, A room full of bones, var lite rörig så håller Dying Fall ihop väldigt bra. Men Ruth viktnojar nog lika mycket fortfarande, och det stör jag mig lite på. Att hon ser sig som kraftigt överviktig vid 13 stone (typ 82 kilo) blir lite konstigt när man inte vet hur lång hon är. Är alla tyngre än 65 kg fetton eller? Sådana funderingar väcks hos mig av Ruths viktnoja, även om det på sätt och vis är bra att läsa om en hjältinna som inte är pinnsmal.

Dottern Kate blir roligare att läsa om nu när hon pratar, läs en smakbit här. Cathbad gillar jag mer och mer och Nelson är fortfarande intressant. Jag hoppas det blir åtminstone en bok till om Ruth, för jag är nyfiken på hur relationen mellan henne och Nelson utveckas.

Elly Griffiths är tydligen en pseudonym! Läs mer hos Annika.

Andra som bloggat om Dying Fall: Enligt O, Fiktiviteter och Mysterierna.

Köp den på engelska på Adlibris, Bokus, Bokia till exempel. På svenska: Adlibris, Bokus, Bokia.

En orolig grav (Dying Fall), 390 sidor (inbuden) Quercus 2013

Varför måste man jämföra allt?!

But WHY?

Varför måste vi jämföra författare med varandra?! Varför kan vi inte ge nya författare ett nytt begrepp, istället för ”den nya xx”?

Varför måste vi jämföra Camilla Läckberg och Ann Rosman bara för att båda (är kvinnor och) skriver deckare som utspelar sig på Sveriges västkust?

Varför måste vi jämföra EL James (eller för den delen Jane Austen) med Simona Ahrnstedt? James och Ahrnstedt skriver båda romance, men verkligen olika romance… Och Austen-jämförelsen… För att en bok (handlar om kärlek och) utspelar sig på 1800-talet behöver den inte vara som Austen.

Varför kan inte Simona Ahrnstedt få stå själv, i sin egen storhet och person? Med den tredje boken på väg/nysläppt, den första och andra utgivna alla möjliga format tycker jag det känns överflödigt och missvisande att jämföra med EL James och Femtio nyanser, vilket görs på omslaget till Betvingade. Hade jag inte redan läst Överenskommelser hade jag aldrig köpt och läst Betvingade på den jämförelsen…

Halvvägs!

Jag är halvvägs till mitt läsmål 2013! Tjoho för mig.

Tanken var att jag skulle läsa 80 böcker (även noveller räknas) under året. 2012 blev det 60 (fast jag förde inte bok över min läsning under hela året, lika analt som jag gör nu). Visserligen är det två böcker jag inte läst ut (Femtio nyanser av honom och Jellicoe Road) men jag räknar även dem. Dels för att de också är läsupplevelser, och dels för att om jag nu räknar en novell på säg tjugo som en ”pinne” så borde jag väl kunna räkna hundra sidor i en bok som en pinne också.

Det är ju jag som bestämmer 🙂

Dessutom känner jag på mig att jag kommer ge upp både Världskrig Z av Max Brooks och Berg har inga rötter av Manne Fagerlind. Den första är bra, men för läskig och äcklig för mig och den andra är säkert också bra men fångar mig inte alls. Men jag ska inte ge upp riktigt än 😊

Stora bokbytardagen

Ge och ta. Böcker ska läsas och älskas! Därför startade jag ett donera-låna-läs bibliotek på jobbet.

Stora bokbytardagen till ära tar jag med mig en välfylld pappkasse böcker som väntar på nästa människa som vill älska dem.

20130515-200307.jpg

20130515-200320.jpg

20130515-200332.jpg

Vissa av dessa har jag läst och gillat tidigare men inte längre, vissa har jag inte läst alls, vissa har stått tiotals år i min bokhylla och vissa kommer från jobbet och får åka tillbaka.

Nej, jag ger inte bara. Jag har tagit hem en del härifrån också, bland annat några Ann Cleeves. Och så funderar på att låna en Sofi Oksanen som jag har för mig finns. Eller ta den om jag gillar!

Det här med fejkade dialekter

Skriva på dialekt – hiss eller diss?

Jag är kluven. Det är en sak att återspegla en dialekt (eller sociolekt för den delen) om boken är skriven på samma språk som det land den utspelar sig i. Till exempel att karaktärerna i en svensk roman av något slag använder vissa dialektala uttryck. Det kanske är mindre snyggt att skriva ut dialekten/sociolekten med diftonger och allt, men det går säkert att göra på ett bra sätt och kan nog bidra till att läsaren får rätt känsla för boken.

Men att i en bok som är skriven på svenska, som ska utspela sig i en annan tid och i ett annat land, hitta på en dialekt som förmodligen ska låta lantlig, åh det blir bara pinsamt och svårt att läsa. Det går inte att få (eller: jag kan inte få) en känsla för tid och rum, för karaktären, för boken när dialekten är hitte-på. Det hade varit bättre att skriva neutralt och låta andra saker förmedla känslan av tid, rum och sympati. Jag lägger ner och ägnar mig åt annat.

Hur tänker ni kring (fejkade) dialekter?

 

Skillnaden mellan ljudbok och radioteater?

Jag har länge haft för mig att jag inte gillar radioteater. Eller ”inte gillat” är för milt uttryckt. ”Får utslag och nervösa besvär av” ligger närmare sanningen. Men ljudböcker har jag lyssnat till lite. Inga mängder, men det händer ibland, och det går oftast bra (beroende på uppläsaren). Det enda är att jag kan bli lite rastlös, då jag läser snabbare än de pratar.

Radioföljetonger har jag inte lyssnat på mycket på, men under vårvintern har ju Silvia Avallones Stål gått på P1 i bra uppläsning av Josefin Iziamo. Har lyssnat litegrann och gillat, men egentligen vill jag läsa den först.

Men så igår i bilen hamnade jag i Radioteatern Låt staden brinna, första delen av tre om Göteborgshändelserna, och den var ju helt överraskande bra!

Ni kanske minns EU-toppmötet 2001 och George Bush:s besök i Göteborg? Det som hände då har vissa kallat kravaller och det kanske är riktigt i viss mån. Jag var där, intresserad av politik (och en kille) men inte kravallerna. Strax efteråt flyttade jag till Göteborg och började plugga på fredsforskningsinstitutionen där, för bland annat Hans Abrahamsson som har skrivit boken som pjäsen baserar sig på. Härliga tider…

Men nu börjar jag fundera på vad som egentligen skiljer en ljudbok från radioteater. En ljudbok läses oftast av en person, utan ljudeffekter och sådant, och radioteater är en hel produktion med flera skådespelare. Men varför har jag dragit en sådan stark skiljelinje mellan dem och sagt (till mig själv) att det ena är bra och det andra är dåligt?

Hur som helst är jag glad att jag gjorde upptäckten!

Vad tycker ni om den nya kostymen?

Eller temat, som det heter. Hissa? Dissa?

Är det jobbigt att läsa inläggen när typsnittet har seriffer (de små fötterna på bokstäverna alltså)? Jag har för mig att den allmänna rekommendationen på webben är att det ska vara utan seriffer, men  blogginläggen är ju oftast rätt korta så det kanske går bra ändå?

Själv gillar jag bakgrundsfärgen, har inte hittat riktigt rätt nyans än kanske. Eller gillar ni vit mönsterfri bakgrund bättre?

Fick smak för mönstrad bakgrund när jag valde tema för min hästblogg, men tyckte inte att det temat passade bokbloggen.