Precis när jag började fundera på om inte Sveriges romancedrottning skulle ge ut en ny bok snart, dök det upp en fråga om jag ville ha den som recensionsex! Hur glad blev jag då?!
Till skillnad från hennes tre tidigare romaner utspelar denna sig i nutid. Hur kul kunde det vara då, tänkte jag. Vill ju känna historiens vingslag som bildas i hennes research och karaktärer. Det visar sig att det går bra ändå. Är bara några sidor in men vill redan veta mer!
Jag gjorde en minirecension av Sisterland, trots att jag inte riktigt gillar att göra så. Känns lite hafsigt, men jag var faktiskt tvungen att hafsa mig igenom en hel hög av böcker eftersom jag låg så mycket efter i recenserandet. Recenserandet och bloggandet är ju i allra högsta grad frivilligt, så ”tvungen” är ju inte rätt ord, men ändå.
När jag läste Sisterland fastnade jag för en passage i början, som jag tänkte skulle passa bra som smakbit. Jag gillade den bitska Violet! Från tredje raden uppifrån ryter hon ifrån mot sin (i sitt egen tycke i stunden) daltande och tråkiga familjefokuserade syster Kate:
Fler smakebitar finns hos Flukten fra virkeligheten!
Den här CD-boken köpte jag 2009 när jag laseropererade ögonen och låg och blundade i sovrummet med dubbla gardiner och solglasögon på, men jag började inte lyssna på den förrän i början av 2012, när jag köpte en crosstrainer för att träna med hemma. Det tog till juli 2014 innan jag ”läste” ut den, och då tog jag de fem sista timmarna på sommarens första road-trip. Det betyder inte att Gamarna var dålig, för det var den inte direkt, men jag glömde bort den i perioder och tränade väl inte så jättehårt med min crosstrainer som jag hade tänkt göra från början…
Gamarna handlar författaren Sanna Wrede, som på något vis hamnar i händelsernas centrum när någon ritualmördar framgångsrika yrkeskvinnor. Hon känner (till) dem på olika vis och hon kan förstås inte låta bli att försöka ta reda på sambandet mellan dem själv. När mördaren bryter mönstret med det fjärde offret börjar sambandet mellan dem klarna.
Boken är ett ganska politiskt inlägg i bostadsbrist-debatten och ibland lyckas författaren verkligen skicka kalla kårar längs ryggraden.
Det känsliga med ljudböcker är uppläsaren, och jag trodde jag skulle vara ganska safe med Eva Röse. Men jag gillar verkligen inte hur hon läser! Alltid i samma ton, med ett näsvist frågande tonfall i slutet av _varje_ mening. Så tröttsamt!
En annan sak jag inte gillade var epilogen, och det är nog första gången jag ogillar en epilog tror jag! Den tillförde alldeles för lite till historien i förhållande till sin längd, flera kapitel kändes det som.
Om jag föreställer mig att jag hade läst boken som en vanlig pappersbok (eller e-bok för den delen), och river bort epilogen är detta en riktigt bra spänningsroman med ett uppfriskande ovanligt motiv!
Jag älskar Sommar i P1 men denna sommar har jag nog inte lyckats lyssna på ett enda av dem när det har sänts på radio. Därför älskar jag även SR:s app, där man kan lyssna på dem i efterhand, och i nittio (?) dagar även med full musik. Toppen!
Jag har inte lyssnat på alla ännu (kommer inte göra göra det heller) men här är fyra sommarpratare som var helt suveräna att lyssna till och som alla hade väldigt intressanta saker att berätta:
Bea Uusma
Har nog aldrig hört om en så engagerad människa, någonsin. Hon blev intresserad av Andréxpeditionen, så till den milda grad att hon läste in gymnasiekompetens och utbildade sig till läkare för att förstå det öde som drabbade expeditionen. Och skrev en bok om den så klart. Var inte så intresserad av att läsa den innan, men efter att ha hört Bea prata känner jag att jag verkligen måste läsa den! Så roligt att bli inspirerad!
Mer om hennes sommarprat här.
Åsa Larsson
Jag har redan läst alla Åsa Larssons deckare och tycker att de är en av Sveriges bästa deckarserier (gud vet att det finns många svenska deckarserier, så konkurrens saknar hon inte!). Det var väldigt intressant att höra Åsa berätta om uppväxten i Kiruna, och hennes berättelse om författarinnans och delpersonligheternas PR-resa till Paris. Vilken berättare hon är, både i text och tal!
Mer om hennes sommarprat här.
Karin ”Kakan” Hermansson
Jag kände inte till Kakan alls, jag lyssnar inte så ofta på P3, och jag såg inte alla program av Jills Veranda (men nu måste jag nog göra det). Jag gillade verkligen att Kakan inledde med sin (och Jills) tolkning av Emmylou Harris Red Dirt Girl och hur hon varvade berättelsen om sin vistelse i Nashville med berättelser om sitt eget liv och politiska övertygelser.
Mer om hennes sommarprat här.
Agnes Wold
Som den professor i klinisk bakteriologi och överläkare hon är, tog hon död på ett antal myter i sitt program. No-nonsens, humoristiskt och med ett härligt bett berättade hon också om ojämlikheten inom universitetsvärlden. Och det här citatet borde bli klassiskt:
På 50-talet skulle man behaga en karl – nu ska man behaga sina inre organ. Man ska passa på hur man andas och dricker och man ska vara glad och utvilad för att immunsystemet ska fungera. Men det behöver du inte alls göra. Låt du det autonoma nervsystemet sköter de inre organen. Och ägna din hjärna åt att tänka på något väsentligt i stället.
Mer om hennes sommarprat här.
En bok att längta hem till!
Jag älskar den känslan, att längta hem till sin bok. Lisa Jewell är bra på att skriva sådana böcker. Av någon anledning har hon hamnat i chick lit-facket, men jag tycker inte riktigt hon passar där. Hade hennes böcker varit filmer hade de hetat ”drama” och säkert blivit sedda av fler män än som läser hennes böcker nu. Hur som helst, The House We Grew Up In (på svenska Fågelburen) är mer eller mindre ett familjedrama om familjen Bird. Det utspelar sig i en idyllisk by i Cotswolds, men ärligt talat finns det andra författare som är bättre på att frammana ”måste-resa-dit-känslan”. Familjen Birds nav är det charmiga huset och mamman Lorelei som är färgsprakande och excentrisk och en sjuklik samlare (hoarder). Pappa Colin är tyst och återhållsam, äldsta dottern Megan är ett neat-freak, andra dottern Bethan en grubblare och tvillingarna Rory och Rhys så olika som enäggstvillingar kan bli.
Barndomen är idyllisk, fram till en påskdag då en tragedi inträffar som sätter en boll av splittring i rullning. Flera år senare samlas de igen i huset de växte upp i, och det uppdagas vad som egentligen inträffat.
Läsaren får följa familjen genom flera olika berättarjag genom olika tider, vilket jag gillar, även om fokus ligger på Megan och Lorelei. Jag får dock sympati för alla familjemedlemmar och tycker det är lika givande att läsa allas perspektiv. Det är rätt skickligt gjort, tycker jag. Rätt ofta i liknande romaner brukar jag tycka att det finns vissa perspektiv och berättarjag som är ganska tråkiga.
Läs även vad Feelgoodbiblioteket, …och dagarna går och Kattugglan tyckte om boken!
Marian Keyes är ännu en av mina favoriter, och det här är en av mina favoriter bland hennes böcker. Här får Walsh-systern Anna lite mer substans och vi får en inblick i hennes liv, på världens bästa jobb i New York, och med kärleken Aidan. Det visar sig att Anna är en rapp och smart tjej och det där flummeriet hon höll på med i tidigare böcker bara var en fas.
Varför hon är så ledsen tänker jag inte avslöja, det skulle förta lite av läsupplevelsen (även om många säkert räknar ut det snabbt). Men läs den, den har den typiska Keyes-blandningen av humor och mörker!
En ny ”elegant crime” från Denise Rudberg och som man förstår av titeln är det den tredje boken om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff.
Jag gillar karaktärerna i den här serien, men jag stör mig lite på att det känns så orealistiskt. Även om det är en högst hemlig utredningsgrupp så tror jag inte att en åklagarsekreterare skulle ingå i den, hur mycket jurist hon än är i botten. Denna gång är caset en högt uppsatt och mycket folkkär politiker som hittas mördad i sitt hem, och två kvinnor som mystiskt försvinner.
När jag tänker tillbaka på boken (det har gått ett tag mellan utläsning och recension) så blandar jag ihop denna med Liza Marklunds Lyckliga gatan. Jag vet inte vad författarna skulle tänka om den jämförelsen men det är väl ingen höjdare att bli ihopblandad?
Curtis Sittenfeld är en av mina favoritförfattare, och tur är väl det för annars tror jag inte att jag hade köpt och läst den här boken. Jag var nämligen inte så lockad av storyn:
Kate och Violet är tvillingar men väldigt olika. De har båda en synsk gåva men Kate har medvetet försvagat sin.
Violet förutspår en jordbävning som får stort genomslag i media. Kates man är någon form av vetenskapsman och Kate vet inte riktigt vems sida hon ska stå på och det blir inte lättare ju närmre datumet för jordbävningen kommer…
Min beskrivning ovan gör inte boken rättvisa men den var faktiskt väldigt bra. Det var intressant att följa Kate och hennes relation till systern, mannen, barnen och grannarna. Vi får hela tiden återblickar till Kate och Vi’s barndom och ungdom. Karaktärerna kommer väldigt nära och jag tänker på dem och saknar dem i flera dagar efter att jag läst ut boken. Det är ett bra betyg tycker jag!
En produktiv författare av ”romantiska spänningsromaner”, något sådant kallas hon, Victoria Holt, som enligt wikipedia var bara ett av Eleanor Hibberts flera pseudonymer.
Djävulsryttaren läste jag första gången i tonåren, då jag var mindre kräsen än nu. Jag är inte så värst kräsen nu heller… Den innehåller i alla fall en hel del bra byggstenar till både romantik och spänning: en engelsk skolmamsell, engelska adelssystrar, en fransk greve (själva ”djävulsryttaren” alltså) och hans sjukliga fru, franska revolutionen, en oäkta son, en god och en ond tvilling, mordförsök och kärlek.
Jag läste flera böcker av Victoria Holt i tonåren, och de jag läste var i stort sett lika dana. Copy paste med olika bakgrunder. Men det är inte alls fel, det är snarare mycket lättläst och lättsmält, precis vad en kan behöva läsa den där trötta veckan innan en går på semester!
Det här var ett typiskt fall av för höga förväntningar. Jag köpte boken i en helt fantastisk bokhandel i Uppsala, som spelade jazz och serverade kaffe och hade mycket trevlig och kunnig personal. Och så hade jag läst flera positiva recensioner.
Sara Lindqvist från Haninge brevväxlar med Amy Harris i Iowa, USA. De skickar böcker till varandra och efter några år ska Sara åka till Iowa och hälsa på. Det är bara det att Amy har dött när Sara kommer fram… Vad ska hon nu göra i en dammig småstad i två månader?
Jodå, hon hittar sysselsättning, blir vän med några kärva Iowa-bor och kanske hittar hon kärleken också?
Detta var mysig läsning, absolut men lite segt i stora delar tyckte jag. Fast mot slutet lyfte det och jag kunde inte läsa fort nog!
Books ABC 