Månadsarkiv: april 2013

Top Ten Tuesday: Intressanta ord och ämnen

Denna valborgsmässoafton frågar The Broke and the Bookish efter: Top Ten Words/Topics That Instantly Make Me Buy/Pick Up A Book.

Titeln är nog ganska viktig, trots allt. Jag gillar lagom poetiska titlar:

1. Små solfåglar långt borta (Tiny Sunbirds Far Away) av Christie Watson

2. Ej såsom en främling (Not as a Stranger) av Morton Thompson

3. Vårt missnöjes vinter (The Winter of our Discontent) av John Steinbeck

Och så gillar jag hemligheter, nycklar, glömda/hemliga böcker/kodex/regler:

4. Artighetsreglerna (Rules of Civility) av Amor Towles

5. Hemliga historien (The Secret History) av Donna Tartt

6. Sarahs Nyckel (Sarahs Key) av Tatiana de Rosnay

Men även böcker som tar mig till en annan tid eller plats (verklig, inte fiktiv):

7. Handlingar som helt eller delvis utspelar sig på fyrtio- och femtiotalet

8. Handlingar som helt eller delvis utspelar sig i New York

Jag gillar även släktkrönikor och -öden

9. Haren med bärnstensögon (The Hare with Amber Eyes) av Edmund de Waal som handlar om släkten Ephrussi och deras samling av små japanska prydnadsföremål i buxbom eller elfenben; Netsuker.

Sist men inte minst:

10. Polisdeckare, om man kan kalla det ett ämne. Gärna svenska för att göra det riktigt lättillgängligt. Typ Kristina Ohlsson, Ann Rosman, Leif GW Persson och Carin Gerhardsen.

Kysser bokmässan farväl

Många roliga saker händer relativt samtidigt i slutet av september!

Förhoppnings får jag gå en jobb-kurs i Stockholm samma vecka som bokmässan drar igång. Den hade kanske inte hindrat mitt bokmässe-gående, men väl min ork. Något som däremot blir väldigt svårt är att vara på två ställen samtidigt. Särskilt när ställena är Stockholm och Göteborg.

Spanska ridskolan kommer nämligen till Sverige och Globen på bokmässe-helgen! De har varit i Sverige ett fåtal gånger, bland annat 1992 då jag såg dem. Det var en häftig upplevelse som jag gärna vill ha igen, så bokmässan får vänta på mig ett år till. Varför den heter ”spanska” när den ligger i Wien och använder Lippizaner-hästar, ursprungligen från Slovenien, har sin förklaring. Men det jag är mest intresserad av är att se de vackra, kraftfulla hästarna göra avancerade gymnastiska övningar ovan mark.

Nej, jag ska inte testa det hemma 🙂

Jenny Lindström – Hur jag besegrade mina hjärnspöken

Från 2XL till stl 38 – för sista gången!

hjärnspöken

Möt Jenny Lindström. För snart två år sedan var hon, enligt sitt BMI, överviktig precis på gränsen till fetma. Hon hade haft sin övervikt relativt länge i vuxen ålder, med undantag för några jojo-bantningsperioder. Krämporna hade börjat smyga sig på och hon kände en sorg över att alltid vara hänvisad till klädaffärer för storvuxna. Vändpunkten kom när hon på en parkeringsplats, efter att ha råkat slå upp sin bildörr i en tjusig dyr bil, blev illa bemött av dyrbilens förare, som i Jenny bara såg ett fetto. Om man känt sig bemött på det viset, vet man att det inte är kul.

Jenny tar tag i situationen, ett år innan hon ska fylla femtio. Målet är att vara normalviktig och viktstabil på sitt femtioårskalas. Hon går till Itrim som tillhandahåller både motion och ett viktminskningsprogram med motivationsinslag. Jenny ger sig sjutton på att lyckas den här gången, och startar en privat blogg för familj och nära vänner, där hon beskriver sin resa, dag för dag. Bloggen hindrar henne från misslyckande eftersom hon genom den är så öppen med hur det går.

Under denna resas gång saknar hon en kompis på vägen, någon som går igenom samma sak som hon. Och voilá, nu är boken här!

Jag är lite partisk i min recension, för jag har varit med på ett litet hörn och korrat och tyckt till, men frånsett det tycker jag ändå att det här är en tänkvärd bok om livsstil och livsstilsförändring. Jag har gjort en liknande resa som Jenny, ätit enbart måltidsersättningar under en period (i mitt fall tio veckor, i Jennys tolv) och vet hur väl man behöver den där kompisen (boken!) på vägen. Även jag gick på Itrim och tog del av deras motivationsstöd och gruppträffar och det var rackars effektivt. Däremot lyckades jag inte riktigt lika bra på lång sikt (på fyra-fem år har lika många kilo kommit tillbaka) som Jenny och det tror jag beror på hennes gigantiska mentala arbete. Och det är riktigt intressant att följa i boken. Hon gör diagram, provar kläder, testar nya motionsformer och till och med en ny parfym som ska återspegla hennes nya, smala jag. Smart!

Boken är trevligt formgiven, indelad i tolv kapitel (allt från Stålbadet, Målgång, Analys av en jojo-bantare till Sommar – skräck och förtjusning) vars sidor behåller ”bloggkänslan” på ett mysigt sätt. En bonus är också att den ”nya Jenny” har fällt in lite reflektioner, vilket jag tror är väldigt peppande för den som läser boken på sin egen viktminskningsresa.

I boken beskriver Jenny alltså sin egen resa och vad som funkade för henne, men det känns inte som någon reklambok för vare sig Itrim eller måltidsersättningar, eller någon kvällstidningsinlaga, eftersom hon hela tiden analyserar sig själv och är tydlig med att det verkligen inte är någon mirakelmetod utan snarare är ett stenhårt arbete, inte minst mentalt.

Nu har det gått snart två år och Jenny är åtminstone 23 kilo lättare, och har fått en fantastisk självinsikt och blivit smartare på köpet. Efter att ett år hade gått startade hon 2xlblog, där hon nu bloggar om vikt, hälsa, livsstil och under över alla under – om löpning! Det är en väldigt intressant blogg och jag rekommenderar ett besök!

Köp boken på Itrims hemsida eller kontakta Jenny.

Bokbloggsjerka: Förordets betydelse

I veckans bokbloggsjerka undrar Annika om vi tycker att förordet är viktigt.

Jag tycker inte att det är så himla ofta man stöter på förord i romaner, riktiga förord alltså, inte bara någon strof eller dikt. Men där det förekommer lägger jag nog inte så stor vikt vid det, beroende på hur ”intressant” det ser ut.

Efterord läser jag ibland (Ann Rosman brukar ha rätt intressanta, och Kristina Ohlssons till Davidsstjärnor var väldigt läsvärt) men inte alltid. Prolog och epilog läser jag till 99%. Någon gång har det hänt att jag inte läst en epilog, om jag känner mig nöjd och klar med handlingen, och inte vill veta mer!

Det går lite segt…

… med Tell the Wolves I’m Home av Carol Rifka Brunt. Utan att jag vet varför. Jag gjorde förvisso ett avbrott och läste Davidsstjärnor, men jag har fortfarande, på mer än en vecka, knappt kommit 100 sidor. Den är inte dålig, det är snarare bra och jag tänker på karaktärerna en hel del även när jag inte läser, men det går… segt.

I helgen hinner jag nog läsa lite mera intensivt, hoppas den tar sig då.

Radio- och TV-licensen är rackarns billig om man tänker efter.

Av någon anledning tittar jag inte så mycket på teve längre. Det har inte bara med hästen att göra, det började (eller snarare slutade) tidigare. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Men radio lyssnar jag på desto mer!

Jag kör bil fyra mil enkel väg till jobbet varje dag. Totalt en och en halv timme varje dag, bara till jobbet. Jo, jag hade gärna åkt kollektivt men det går liksom inte från min skogsdunge. Men jag ska inte klaga, jag har så gott sällskap av radion så nu känner jag ett behov av att lyfta fram några av alla bra program man får för sin licenspeng (jag lyssnar mycket sällan på reklamradio, reklamen gör mig koko):

P1-morgon är mitt sällskap till jobbet. Fast när det blir sport slår jag över till P4. P4 Radio Stockholm lyssnar jag även på på jobbet.

På väg hem från jobbet är det Studio Ett. Både P1-morgon och Studio Ett är nyhetsprogram. Bra för mig som inte tittar så mycket på teve och läser morgontidningen på kvällen då jag har långt till brevlådan och delar tidning med grannen.

När jag är ute och promenerar eller går till och från stallet blir det ofta podd-program. Lundströms Bokradio brukar vara riktigt bra. Sist handlade det om trädgårdsböcker och om poeten Adonis. Härlig bredd!

Stil är ett annat intressant program om kläder, mode, trender, historia och människor. Ibland om böcker också, programmet om Elinor Glyn, en slags föregångare till EL James och de andra romance-författarna, kan man lyssna på här.

Kropp & Själ kan handla om allt möjligt. Om depression, motionärer som tränar som eliten och om frivillig barnlöshet – fast egentligen borde det väl kallas barnfrihet?!

Språket är också väldigt intressant. Varje gång jag lyssnar kommer jag på frågor jag skulle vilja ställa till professorn, men jag kommer mig aldrig för.

Plånboken är ett konsumentprogram som ibland gästas av olika experter som svarar på lyssnarfrågor och alltid har intressanta reportage.

Låt staden brinna är den första radioteatern jag lyssnat på med behållning. Det var en ny upplevelse för mig, faktiskt!

Sist men inte minst, Spanarna. Mitt favoritprogram alla kategorier. Det är sällan jag kan lyssna live (kl. 15.00 på fredagar) men jag lyssnar alltid på lördagsmorgonen på väg till och från stallet. Min favoritspanare är Jessica Gedin. Och Sissela Kyle. Och Göran Everdahl.

Kristina Ohlsson – Davidsstjärnor

Åh så bra hon är, Kristina Ohlsson.

davidsstjärnor

Ska vi säga så, bara?

Jag utvecklar det lite mer kanske. Kristina Ohlsson kan verkligen det här med att skriva deckare! Davidsstjärnor är den femte boken om polisen Alex Recht och civilutredaren Fredrika Bergman och jag tror det är den tätaste och intressantaste hittills. Hög puls, korta intensiva kapitel utan att bli avhugget.

En lärare på den judiska Salomonskolan skjuts ihjäl på öppen gata. Senare samma dygn försvinner två tioåriga pojkar från samma skola. Hör händelserna ihop?

Alex och Fredrika utreder händelserna och ställs inför en riktig utmaning. Vi får även träffa den karismatiska Eden Lundell, chef för Säkerhetspolisen, och den mystiske Efraim Kiel igen, de känner vi ju igen från förra boken Paradisoffer.

Likt Paradisoffer är Davidsstjärnor en riktig bladvändare, nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Men där jag blev lite stressad av Paradisoffer (de hade ju ett rätt tajt tidsschema i den boken) blir jag bara engagerad av Davidsstjärnor. Kristina Ohlsson för in internationell säkerhetspolitik i deckargenren på ett mycket lyckat sätt, blandar det med en gammal israelisk legend på ett sätt som blir just unputdownable. Legenden om papperspojken (som Ohlsson hittat på själv) har ganska stor plats och betydelse i boken, så ibland undrar jag varför boken inte heter just Papperspojken.

Svaret på den frågan får jag i (det mycket tänk- och läsvärda) efterordet – hon hade helt enkelt bestämt sig för att den femte boken skulle heta Davidsstjärnor, och då hon har ett stort intresse för det judiska folket och Israel var det självklart för henne att någon gång skriva något som har kopplingar dit. Det är kanske det engagemanget som får boken att lysa lite extra starkt?

Jag sammanfattar: Åh så bra hon är.

Köp den på AdlibrisBokus eller Bokia till exempel.

Davidsstjärnor, 485 sidor (inbunden), Piratförlaget 2013. Tack Piratförlaget för recensionsexemplar!

Tematrio: Världsbokdagen

I veckans tematrio vill Lyran att vi berättar om tre böcker från olika delar av världen. När det kommer till skönlitteratur är jag inte så världsvan, även om jag i verkliga livet rest till skilda platser som Tibet, Vitryssland och USA och har en magisterexamen i Internationella Relationer… Så, nu fick jag det sagt.

Jag tänker lista tre böcker från olika delar av världen som jag VILL läsa och hoppeligen KOMMER att läsa inom kort.

 

1. Chimamanda Ngozi Adichie – En halv gul sol får representera Nigeria.

Jag har tidigare läst och recenserat Lila Hibiskus och novellen Det där som nästan kväver dig och gillar verkligen Adichies sätt att skriva.

2. Haruki Murakami – Norwegian Wood får representera Japan.

Jag är nyfiken på Murakami men har ganska låga förväntningar, tror inte det är något för mig men vill vidga mina skönlitterära vyer litegrann.

3. Amos Oz – En berättelse om kärlek och mörker får representera Israel.

Jag köpte denna så fort den kom i pocket och tänkte kasta mig över den, men så blev det inte och nu har den stått oläst i hyllan i flera år.

 

Top Ten Tuesday: Inte som förväntat

Idag är det Världsbokdagen (hurra!) och dagens fråga från The Broke and the Bookish är: Top Ten Books I Thought I’d Like MORE/LESS Than I Did.

Jag har nästan saknat min gamla käpphäst: Siri Hustvedts Sommaren utan män. Den trodde jag verkligen att jag skulle gilla. Jag VILLE gilla den, men kunde inte läsa ut den. Caitlin Morans How to be a Woman gillade jag förvisso, men jag trodde jag skulle gilla den mer.

Ann Rosman var jag lite skeptisk till från början då hon jämförts mycket med Camilla Läckberg. Orättvist mycket. Ann Rosman gillar jag numera skarpt!

Fredrik Backmans En man som heter Ove var jag också skeptisk till, på grund av hypen. Men den var ju helt underbar!