Etikettarkiv: Lyndsay Faye

Lyndsay Faye – New Yorks gudar

new yorks gudarNew Yorks gudar utspelar sig 1845 då New Yorks poliskår skapades, och året då den irländska potatissvälten rådde. Timothy Wilde, som skadats i en våldsam brand som förstört stora delar av nedre Manhattan, blir mer eller mindre tvingad att ta tjänst i den nybildade och impopulära polisstyrkan och blir en av de första ”kopparstjärnorna” som poliserna kallades. Trots sin motvillighet har han fallenhet för polisarbetet och utreder ett fall där flera barn hittas döda och lemlästade.

Vi får följa med Timothy Wilde till ett New York som är skitigt och ganska ogästvänligt, det är smutsiga barer, fattiga småbarn som måste försörja sig själva, cyniska bordeller och en korrumperad poliskår.

Det var väldigt berikande att läsa Fayes skildring av New York (eller snarare Manhattan) – det är en annorlunda skildring av en nästan sönderskildrad stad. Oftast när jag läser om Manhattan får jag inte bilder av ett  Manhattan med öde ängar och ruffiga skogspartier.

Den irländska potatissvälten gjorde att många irländare flydde till bland annat New York, och det har präglad staden mycket än idag. Rasmotsättningarna mellan amerikaner och irländare (eller kanske snarare religionsmotsättningar mellan protestanter och katoliker) får en ganska stor roll i boken och det är intressant att spegla dem mot rasmotsättningar och rasism idag, både i USA och i Sverige.

Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken och blev själaglad när jag fick hem den. Den uppfyllde nog mina förväntningar, men jag hade trott att den skulle ha lite mera puls och vara lite mindre svårtuggad. Men även om Faye beskriver ett New York som knappast är attraktivt, blir jag så fylld av reslust att jag har svårt att hålla fingrarna i styr. Jag skulle vilja gå runt på nedre Manhattan, på gatorna där Timothy Wilde rör sig och jämföra miljöerna mot dagens.

Lyndsay Faye har ett engagerande och finurligt språk och jag tror att översättaren Jessica Hallén har gjort ett bra jobb, men det skulle vara roligt att läsa den på engelska för att se vad ”pligg” (ansikte) och ”gli” (barn) kallas i originalversionen.

Faye har många intressanta formuleringar tycker jag, målande med mycket närvaro:

Hoppet, insåg jag, är ett ledsamt besvär. Hoppet är en häst med brutet ben.

”Ditt kaffe”, sa han, ”luktar som undersidan av en irländsk känga.”

Du ser ut som om döden hoppade över dig i tron att han redan gjort sitt jobb.

New Yorks gudar är den första boken i en planerad triologi om Timothy Wilde. Andra som bloggat om boken är Böcker emellan,  Booksonmymind, Underbaraböcker och Bokmalen.

New Yorks gudar (Gods of Gotham), 421 sidor (inbunden) Norsteds 2012 (recensionsexemplar, tack så mycket!)

Annons

Bokbloggsjerka 14-17 december

Annika ställer en ganska lätt fråga i veckans jerka:

Vad läser du just idag?

Denna fråga svarade jag på i mitt förra inlägg, men jag kan utveckla svaret lite här.

New Yorks gudar av Lyndsay Faye. Och så läser jag The summer without men av Siri Hustvedt, men den ligger lite åt sidan. Jag fokuserar på New Yorks gudar och ska försöka läsa ut den i helgen.

New Yorks gudar utspelar sig 1845: året då New Yorks poliskår skapades, och året då den irländska potatissvälten rådde. Timothy Wilde, som skadats i en våldsam brand, blir mer eller mindre tvingad att ta tjänst i den nybildade (och impopulära) polisstyrkan. Han har fallenhet för polisarbetet och utreder – just där jag befinner mig i min läsning – en liten pojkes dödsfall.

Den har varit lite seg att komma in i, det börjar ta sig efter drygt 100 sidor. Har inte haft så mycket lästid och ro denna veckan, det kan väl spela in i ”segheten” också.

Årsdagen. Av mig!

Idag fyller jag år minsann! Firar genom att bjuda på lite adventsfika på jobbet, jobba på jobbet, komma hem och testa lakritsglögg, äta salmiakchoklad, sjunka ner i soffan framför några avsnitt av Sopranos eller spela kort med grannen och sedan läsa tills jag somnar och glömma lampan på. Jag håller fortfarande på och läser New Yorks gudar av Lyndsay Faye.

Tidigare födelsedagar har jag läst:

2011: Samhällsbärarna av Leif GW Persson.

2010: Borta bäst av Sara Kadefors.

2009: The brightest star in the sky av Marian Keyes. Såvitt jag kan förstå av mina anteckningar läste jag även Utvandrarna av Vilhelm Moberg också, men den läste jag inte ut.

2008: När du läser detta av Giles Blunt.

2007: De döda språkens sjö av Carol Goodman.

2006: En förlorad värld av Evelyn Waugh (läste inte ut den) och Den hemliga historien av Donna Tartt.

2005: Ett fjärran eko av Val Mc Dermid (måste läsa mer av henne tror jag! Tartan noir…)

Lite typiskt mig att inte läsa ut ”fina” klassiker till förmån för deckare och chick-lit! Får väl jobba på att variera mig mer!

Tolv, tolv, tolv, tolv och tolv – tolv!

2012-12-12 är det idag och på kul tidsinställer jag det här inlägget till kl. 12.12. Får se om det fungerar (och hur många andra som gjort samma sak!).

Jag gillar ju listor och här tänkte jag lista tolv bra formuleringar från böckernas värld, dagen till ära!

1. Folk berättar saker för mig. Har alltid gjort. De blöder information likt spruckna bönsäckar.

Bra liknelse tycker jag! huvudpersonen Timothy Wilde om sig själv i New Yorks gudar av Lyndsay Faye.

2. Mr Collins var ingen särskilt intelligent man och hans bristande spiritualitet hade endast i ringa mån motverkats av uppfostran och umgänge, eftersom han hade framlevt största delen av sitt liv under en obildad och girig faders ledning, och fast han legat vid univeristetet hade han vistats där endast det nödvändiga antalet terminer utan att knyta några nyttiga bekantskaper.

Beskrivningen av Mr Collins i Stolthet och fördom av Jane Austen. Inte särskilt smickrande…

3. Så snart hans husse hade kommit till ro sänkte Mr Bones huvudet och lät det vila mot hans högra lår. När Willy sträckte ut handen och började smeka det där huvudet, sänkte sig åter ett visst lugn över hundens sorgsna hjärta.

Relationen mellan hunden Mr Bones och husse Willy Christmas i Paul Austers Timbuktu. Vackert och sorgset om relationen mellan husse och hund.

4. Det finns nästan inget kvar av honom alls. När han går in i dödskampens sista skede, och han helt slutar äta och dricka, tar det honom ändå tolv dygn att dö. Tolv dygn innan hans envisa hjärta slutar att slå.

Reine dör på Roslagstulls infektionssjukhus. Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell. Sorgligt och hemskt!

5. Four years.  Could it have evaporated so quickly? Blink once, you´re a neophyte New Yorker, just out of college. Blink twice, you´re a divorced woman of twenty-eight – suddenly face to face with a man with whom you spent a night nearly fifty months ago… yet whose presence has loomed over everything since then.

Sara Smyhte träffar åter Jack Malone fyra år efter deras första möte. The pursuit of happiness (Den andra kvinnan) av Douglas Kennedy.

6. Livet fick gå vidare fast fåran var smal.

Visst känner man så ibland?! Glasfåglarna av Elsie Johansson

7. Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv.

Berömda första raden ur Mrs Dalloway av Virginia Woolf.

8. Hon lämnar huset i hast, iförd en kappa som är för varm i det här vädret. Året är 1941. Ett nytt krig har börjat. Hon har skrivit ett brev till Leonard och ett annat till Vanessa.

Första raderna i Timmarna (som handlar om Virginia Woolf) av Michael Cunningham. Visst vill man bara läsa vidare?!

9. The cab I had was a real old one that smelled like someone´d just tossed his cookies in it. I always get those vomity kind of cabs if I go anywhere late at night.

Holden Caulfield åker taxi i The Catcher in the Rye (Räddaren i nöden) av J.D. Salinger. Gillar språket! Tossed his cookies…

10.  Like a lot of Negro kids, we never would have made it without our Momma. When there was no fatback to go with the beans, no socks to go with the shoes, no hope to go with tomorrow, she´d smile and say ”We ain´t poor, we´re just broke”.

Dick Gregory beskriver sin mamma i sin självbiografi Nigger. Det är med no hope to go with tomorrow känns så tragiskt och vackert. Jag köpte boken på en loppis vid Columbia-universitetet i New York 2001, men jag har faktiskt inte läst den. Än. Men språket verkar så rytmiskt och bra att det nog får bli ändring på det snart.

11. Listen. The greatest feeling I ever had in my life – with my clothes on – was when I first heard Diz and Bird together in St Louis, Missouri, back in 1944.

Första meningen i prologen till Miles The Autobiography av Miles Davis. Diz syftar på Dizzy Gillespie och Bird på Charlie Parker och precis som Miles Davis, var de också jazz-musiker. Miles Davis och Dizzy Gillespie spelade trumpet och Charlie Parker saxofon.

12. Poirot drack ur den sista chokladen, sköt undan koppen och steg upp. Han gick bort till den öppna spisen och strök mustascherna omsorgsfullt till rätta i spegeln ovanför spiselkransen. Nöjd med resultatet återvände han till sin stol och inväntade besökarens entré.

Poirot i hela sin Poirot-het! Det finns ju fler passager som beskriver honom väl, denna är från Tredje flickan av Agatha Christie.

Älska paket!

Så kom ett paket med mina recensionsexemplar från Norstedts! Roligt. New Yorks gudar av Lydsay Faye har jag sett fram mycket emot, så den var rolig att få! Dock har jag redan läst Hemligheten på Mercy Close, men då det var på gamla bloggen kunde väl inte Norstedts recensionsexemplar-skickare veta det. Jag arbetar väl om den och lägger vackert upp recensionen igen!

recex från norstedts