Etikettarkiv: Michael Cunningham

Top Ten Tuesday – bok vs film

Dagens uppdrag hos The Broke and the Bookish är: Top Ten Best/Worst Movie Adaptations (you could pick best or worst OR split it in half).

toptentuesday

Jag gör lite som jag behagar.

1. BBC-varianten av Stolthet och fördom (teveserien med Jennifer Ehle och Colin Firth) är riktigt, riktigt bra. Filmen med i mitt tycke urjobbiga Kiera Knightley har jag inte sett och känner inget behov av att se.

2. Breakfast att Tiffany’s är också riktigt bra. Jag har läst boken, men det var länge sedan. Jag tror jag tyckte bättre om filmen!

3. Timmarna (The Hours) av Michael Cunningham, med Nicole Kidman och fina Meryl Streep, bland annat. Har för mig att filmen håller sig ganska nära boken.

4. Fever Pitch av Nick Hornby. Filmen är ganska olik boken, men båda är bra.

5. Mannen som kunde tala med hästar (The Horse Whisperer) av Nicholas Evans. Boken var hemsk och bra, jag läste den i tonåren har jag för mig. såg filmen ganska många år senare och har för mig att den var helt ok!

6. Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowler. Jag har inte läst hela boken, bara påbörjat. Vet inte varför jag slutade men tycker väldigt mycket om filmen.

7. I ondskans spår med flera, filmatiseringar av Peter Robinsons böcker om Alan Banks är väl i och för sig helt OK som filmatiseringar/tevedeckare, men jag tycker inte de är så bra castade. Alan Banks och Annie Cabot ser helt fel ut. Blir ju lätt så när man läst och älskat boken först…

8. Eat Pray Love av Elizabeth Gilbert, filmatiserad med Julia Roberts. Läste boken innan filmen kom ut i Sverige tror jag, åtminstone innan jag såg den. Jag tänkte att det var en bok jag ville läsa först. Filmatiseringen fungerade bra tyckte jag!

9. Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson. Jag älskade verkligen de här böckerna och tyckte att filmatiseringen var bra gjord. Noomi Rapace som Lisbeth Salander stämmer bra, även om jag av någon anledning hade tänkt mig henne blond. Men filmerna får inte med riktigt allt, även om de är långa, så frågan är om de inte borde gjort teveserie av böckerna istället. Men det kanske inte är lika bra ekonomi i serier?

10. Till sist tänkte jag nämna en bok som jag skulle vilja se filmatiserad. Händelser vid Kirkston Abbey (The Wishing Game) av Patrick Redmond tror jag skulle bli en riktigt tät och spännande thriller i internatskole-miljö. Vad kan gå fel, liksom?

Annonser

Tolv, tolv, tolv, tolv och tolv – tolv!

2012-12-12 är det idag och på kul tidsinställer jag det här inlägget till kl. 12.12. Får se om det fungerar (och hur många andra som gjort samma sak!).

Jag gillar ju listor och här tänkte jag lista tolv bra formuleringar från böckernas värld, dagen till ära!

1. Folk berättar saker för mig. Har alltid gjort. De blöder information likt spruckna bönsäckar.

Bra liknelse tycker jag! huvudpersonen Timothy Wilde om sig själv i New Yorks gudar av Lyndsay Faye.

2. Mr Collins var ingen särskilt intelligent man och hans bristande spiritualitet hade endast i ringa mån motverkats av uppfostran och umgänge, eftersom han hade framlevt största delen av sitt liv under en obildad och girig faders ledning, och fast han legat vid univeristetet hade han vistats där endast det nödvändiga antalet terminer utan att knyta några nyttiga bekantskaper.

Beskrivningen av Mr Collins i Stolthet och fördom av Jane Austen. Inte särskilt smickrande…

3. Så snart hans husse hade kommit till ro sänkte Mr Bones huvudet och lät det vila mot hans högra lår. När Willy sträckte ut handen och började smeka det där huvudet, sänkte sig åter ett visst lugn över hundens sorgsna hjärta.

Relationen mellan hunden Mr Bones och husse Willy Christmas i Paul Austers Timbuktu. Vackert och sorgset om relationen mellan husse och hund.

4. Det finns nästan inget kvar av honom alls. När han går in i dödskampens sista skede, och han helt slutar äta och dricka, tar det honom ändå tolv dygn att dö. Tolv dygn innan hans envisa hjärta slutar att slå.

Reine dör på Roslagstulls infektionssjukhus. Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell. Sorgligt och hemskt!

5. Four years.  Could it have evaporated so quickly? Blink once, you´re a neophyte New Yorker, just out of college. Blink twice, you´re a divorced woman of twenty-eight – suddenly face to face with a man with whom you spent a night nearly fifty months ago… yet whose presence has loomed over everything since then.

Sara Smyhte träffar åter Jack Malone fyra år efter deras första möte. The pursuit of happiness (Den andra kvinnan) av Douglas Kennedy.

6. Livet fick gå vidare fast fåran var smal.

Visst känner man så ibland?! Glasfåglarna av Elsie Johansson

7. Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv.

Berömda första raden ur Mrs Dalloway av Virginia Woolf.

8. Hon lämnar huset i hast, iförd en kappa som är för varm i det här vädret. Året är 1941. Ett nytt krig har börjat. Hon har skrivit ett brev till Leonard och ett annat till Vanessa.

Första raderna i Timmarna (som handlar om Virginia Woolf) av Michael Cunningham. Visst vill man bara läsa vidare?!

9. The cab I had was a real old one that smelled like someone´d just tossed his cookies in it. I always get those vomity kind of cabs if I go anywhere late at night.

Holden Caulfield åker taxi i The Catcher in the Rye (Räddaren i nöden) av J.D. Salinger. Gillar språket! Tossed his cookies…

10.  Like a lot of Negro kids, we never would have made it without our Momma. When there was no fatback to go with the beans, no socks to go with the shoes, no hope to go with tomorrow, she´d smile and say ”We ain´t poor, we´re just broke”.

Dick Gregory beskriver sin mamma i sin självbiografi Nigger. Det är med no hope to go with tomorrow känns så tragiskt och vackert. Jag köpte boken på en loppis vid Columbia-universitetet i New York 2001, men jag har faktiskt inte läst den. Än. Men språket verkar så rytmiskt och bra att det nog får bli ändring på det snart.

11. Listen. The greatest feeling I ever had in my life – with my clothes on – was when I first heard Diz and Bird together in St Louis, Missouri, back in 1944.

Första meningen i prologen till Miles The Autobiography av Miles Davis. Diz syftar på Dizzy Gillespie och Bird på Charlie Parker och precis som Miles Davis, var de också jazz-musiker. Miles Davis och Dizzy Gillespie spelade trumpet och Charlie Parker saxofon.

12. Poirot drack ur den sista chokladen, sköt undan koppen och steg upp. Han gick bort till den öppna spisen och strök mustascherna omsorgsfullt till rätta i spegeln ovanför spiselkransen. Nöjd med resultatet återvände han till sin stol och inväntade besökarens entré.

Poirot i hela sin Poirot-het! Det finns ju fler passager som beskriver honom väl, denna är från Tredje flickan av Agatha Christie.

Tematrio: Boken och filmen

I veckans tematrio vill Lyran att vi ska berätta om tre filmer som lever upp till boken – eller inte! I min gamla blogg skrev jag några inlägg om boken kontra filmen här och här. Och jag är inte bättre än att jag måste upprepa mig lite.

1. Stolthet och fördom av Jane Austen har jag läst ganska nyss, recension finns här. I det fallet såg jag teveserien först och läste boken långt senare, men jag tycker verkligen att filmatiseringen var fantastiskt bra. Och boken är fantastiskt bra.

2. Timmarna av Michael Cunningham såg jag som film först, jag visste inte att det fanns en bok när jag såg filmen. Men boken är bra och jag tycker att filmen följer boken på ett bra sätt. Det är många bra skådespelare i filmen; Meryl Streep, Nicole Kidman och Julianne Moore.

3. Fever Pitch av Nick Hornby. Jag tror att jag såg filmen först i detta fall. Jag tyckte den var jättebra – inte så konstigt eftersom Colin Firth har huvudrollen, brukar gilla det han gör. Även motspelerskan Ruth Gemmel är bra tycker jag. Filmen svarar upp bra mot boken, men boken är ganska annorlunda så man får mycket ut av att både läsa och se Fever Pitch. Om filmen hade följt boken precis hade den nog blivit konstig och/eller dålig.