Etikettarkiv: Ann Rosman

Månadsrapport: Juni

Juni var en bra läsmånad! Inte så många böcker men bra var de alla fyra.

Havskatten av Ann Rosman fick jag av Damm förlag. Jag kastade mig över den och läste sedan ganska långsamt. Den var bra, kanske inte allra bäst i Marstandsserien men de håller så hög klass rakt igenom ändå. Jag bara älskar att hon researchar sina böcker så mycket. En roman med en referenslista längst bak, det är grejer det! Här finns min recension.

 

Sedan gav jag mig på Garnethill-trilogin av Denise Mina. Omläst för vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag gillar verkligen den. Det är något rått, bart och känslomässigt med både språket, karaktärerna och handlingen som jag går igång på. Och så är jag ju svag för stadsskildringar, i synnerhet av brittiska städer. Tartan noir har genren kallats. Här finns min recension.

Ann Rosman – Havskatten

Äntligen en till Marstrandsdeckare!

20140604-210237-75757694.jpg

Jag har läst och älskat Ann Rosmans tidigare deckare och att jag blev glad när jag fick Havskatten som recensionsexemplar är att underdriva en del. Jag gillar huvudpersonen i nutid, Karin Adler, och jag gillar hur Ann Rosman blandar nutid och dåtid i den härliga Marstrans-miljön. Spännande och lättläst, men inte lättviktigt!

Nutid: När Marstrands brandmän har övning hittar de en död man och Karin Adler med kollegor kallas in. Det visar sig finnas en del korruption i kommunen och försäljningen av det gamla Varmbadhuset verkar inte har gått riktigt rätt till, men har det lett till mord?

År 1906: Direktör Lundgren med familj anländer till Marstrand. Tanken är att den lite sjukliga dottern Karolina ska hitta sig en friare. Karolinas pappa, sågverkskungen, har ett företag som inte går så bra varför han i någon mån, men hans nya fru i högre grad är angelägen om att Karolina hittar en friare. Karolina är ensam arvtagare till Noors slott men det är på villkor att morföräldrarna (Karolinas mamma dog när hon var liten) godkänner friaren. Ett stort arv gör självklart att en del tveksamma intressen dras till henne…

Båda intrigerna är intressanta – nutidens kommunkorruption som verkar ligga ganska nära verkligheten och dåtidens kurbad och bortgifterier. Boken är intressant och läsvärd rakt igenom men jag saknar lite ”kött” på slutet. I nutiden vill jag veta lite mera detaljer och motiv och i dåtiden vill jag veta lite mer om vad som händer sen.

Som vanligt tycker jag det är helt fantastiskt att läsa en så välresearchad bok, jag gillar nog helt enkelt romaner med källförteckningar!

Läs även vad och dagarna går…, Boktokig och Lotta Olsson på DN tycker!

Varmt tack Damm förlag för recensionsexemplaret!

Mitt favoritläsland är…

I veckans bokbloggsjerka radar Annika upp tio av sina favoritförfattare och ställer sedan frågan:

Om du skulle göra en snabb inventering av din läsning vilket land skulle då väga tyngst?

Mitt svar är inte lika entydigt Storbritannien som Annikas är, men det är nog där jag landar ändå.

Peter Robinson, Agatha Christie, Denise Mina, Elly Griffiths, Jane Austen, Sophie Kinsella, Jill Mansell och många fler, högt och lågt, tillhör mina favoriter.

Men jag har ju många svenska favoriter också: Åsa Larsson, Ann Rosman, Annamaria Jansson för att bara nämna några. Om jag snabbt summerar årets läsning hittills väger nog Sverige tyngst, men allt har inte varit favoriter.

Och just det, USA… Douglas Kennedy, Donna Tartt…

Så, om jag måste välja land väljer jag Storbritannien. Eller ännu hellre de brittiska öarna så att jag får med Irland också så får Marian Keyes vara med (eller är det en grov förolämpning att inkludera Irland i de brittiska öarna – men vad heter det då?)

För om det är något jag kan längta efter så är det brittiskt – att läsa om härliga personer, mysiga landskap, pubar och byar, tillsammans med en smaskig deckargåta, ahhh….

Top Ten Tuesday om andrafioler

I dagens Top Ten hos The Broke and the Bookish är ämnet Top Ten Most Memorable Secondary Characters

toptentuesday

Minnesvärda andrafioler, alltså. Det finns ju så många karaktärer, men här här några jag gillar mycket:

1. Dean i Cornelia Reads böcker om Madeline Dare.

Snäll och tålmodig. Och snygg, föreställer jag mig!

2. Harry Nelson i Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway.

I en svår sits privat men både snäll och sympatisk.

3. Cathbad, också en kompis till Ruth Galloway.

Lite galen och med ett sjätte sinne som skulle vara praktiskt att ha i en vän!

4. Hassan i Khaled Hosseinis Flyga drake.

Det var alldeles för mycket fokus på Amir, som är ganska otrevlig.

5. Mike i Det bästa av allt av Rona Jaffe.

Han är kompis till Caroline och lite sorglig, men fin.

6. Parvaneh i En man som heter Ove av Fredrik Backman.

En rivjärn i ordets allra bästa bemärkelse. Och en verkligt fin människa.

7. Mamman till Grace i The Fault in Our Stars av John Green.

Hon är verkligen minnesvärd. Världens snällaste?!

8. Johan i Ann Rosmans böcker om Karin Adler.

Jag gillar verkligen honom, han motsvarar någon slags drömbild av den perfekta killen, som jag hade när jag var tonåring.

9. Sivving i Åsa Larssons deckare.

Han är lågmäld, lite gammal och sjuk men verkligt sympatisk, i alla fall i de böcker jag läst.

10. Henry i The Secret History av Donna Tartt.

Jag ser honom väldigt tydligt framför mig, särskilt glasögonen. Super-pepp för hennes nya bok förresten!

Varför måste man jämföra allt?!

But WHY?

Varför måste vi jämföra författare med varandra?! Varför kan vi inte ge nya författare ett nytt begrepp, istället för ”den nya xx”?

Varför måste vi jämföra Camilla Läckberg och Ann Rosman bara för att båda (är kvinnor och) skriver deckare som utspelar sig på Sveriges västkust?

Varför måste vi jämföra EL James (eller för den delen Jane Austen) med Simona Ahrnstedt? James och Ahrnstedt skriver båda romance, men verkligen olika romance… Och Austen-jämförelsen… För att en bok (handlar om kärlek och) utspelar sig på 1800-talet behöver den inte vara som Austen.

Varför kan inte Simona Ahrnstedt få stå själv, i sin egen storhet och person? Med den tredje boken på väg/nysläppt, den första och andra utgivna alla möjliga format tycker jag det känns överflödigt och missvisande att jämföra med EL James och Femtio nyanser, vilket görs på omslaget till Betvingade. Hade jag inte redan läst Överenskommelser hade jag aldrig köpt och läst Betvingade på den jämförelsen…

Top Ten Tuesday: Inte som förväntat

Idag är det Världsbokdagen (hurra!) och dagens fråga från The Broke and the Bookish är: Top Ten Books I Thought I’d Like MORE/LESS Than I Did.

Jag har nästan saknat min gamla käpphäst: Siri Hustvedts Sommaren utan män. Den trodde jag verkligen att jag skulle gilla. Jag VILLE gilla den, men kunde inte läsa ut den. Caitlin Morans How to be a Woman gillade jag förvisso, men jag trodde jag skulle gilla den mer.

Ann Rosman var jag lite skeptisk till från början då hon jämförts mycket med Camilla Läckberg. Orättvist mycket. Ann Rosman gillar jag numera skarpt!

Fredrik Backmans En man som heter Ove var jag också skeptisk till, på grund av hypen. Men den var ju helt underbar!

Ann Rosman – Mercurium

Detta är den fjärde boken i Marstrandsserien om göteborgspolisen Karin Adler. Och den bästa, kanske!

97814506_Mercuim_8874

Som vanligt jobbar Ann Rosman med två parallella fall – ett i historien och ett i nutid. Jag gillar verkligen det, det fördjupar kopplingen till orten Marstrand som jag blir mer och mer sugen på att besöka.

Slutet av 1700-talet. Vi lär känna adelsdamen Metta Fock, född Ridderbielke. Hon gifte sig med den enfaldige ”Focken” som han kallades, Henrik Fock. Metta känner sig tvingad att skaffa en förmyndare för sin man, då han ständigt gör dåliga affärer, köper halta hästar och super bort sina pengar. Metta får jobba hårt på deras lilla gård, och är ganska långt från sin uppväxts adelsmiljöer.

Två av hennes barn, och sedan hennes man, dör i olika sjukdomar. Av olika anledningar (byskvaller bland annat) ställs hon inför rätta, misstänkt för att ha förgiftat sina barn och sin man. Man finner inga övertygande bevis mot henne, och hon sätts på Carlstens fästning ”på bekännelse”. Hon får sitta där tills hon bekänner eller går under. Hon har ingen försvarare och inte tillgång till penna och papper. Hon börjar brodera istället, först som en form av dagbok, sedan blir det en regelrätt nådeansökan. Den är tryckt på insidan av pärmen – en intressant detalj som känns väldigt typiskt Ann Rosman.

Nutid. En arvstvist seglar upp i familjen Ekeblad. Deras stora gods Stola är ett av de sista fideikommissen (alltså där äldste sonen ärver allt och de andra syskonen blir helt utan arv) i Sverige (om inte det allra sista?!) och i avlidne pappa Ekeblads testamente står det att det fideikommisset ska upplösas och de tre syskonen Ekeblad: Hugo, Maud och Carl-Henrik ska ärva godset Stola i lika delar. Det har åtminstone Mauds pengahungrige man Magnus räknat med. Carl-Henrik vill låta ogiltigförklara testamentet och tar ut fideikomissnämnden som ska ta ställning till om fideikommisset är av så stort kulturhistoriskt värde att det bör bevaras och inte upplösas. Det är en underdrift att säga att de andra syskonen blir upprörda.

Två personer mördas på en maskeradfest för societeten där alla syskonen Ekeblad är med. Festen hålls på Carlstens fästning och Karin Adler med kollegor kallas till platsen. Alla portar har varit stängda och bevakade , så mördaren måste ha kommit inifrån. Eller?

Ann Rosman har än en gång skrivit en spännande bladvändare till deckare. Denna gång handlar det ganska lite om människorna omkring Karin, och det gör att boken känns mer fokuserad. Inga distraherande biroller (fast jag tycker de har varit ganska trevliga att läsa om, de med!) utan fullt fokus på de olika tidslinjerna. Metta Fock är väldigt intressant att läsa om och jag tycker att Rosman håller i spänningen nästan hela tiden. Jag gillar verkligen hur Rosman hanterar övergångarna mellan dåtid och nutid. Separata kapitel och rubriker och inga kursiva avsnitt eller ”röster” som man måste lista ut vem den tillhör.

Köp den på till exempel Adlibris, Bokus eller Bokia.

Andra som tyckt till om boken är Biblophilia, Mysterierna och med näsan i en bok.

Mercurium, 419 sidor, pocket, Ponto Pocket 2012

30 Days of Books – Dag 16, favoritkvinna

Day 16 – Favourite female character

Jag har fler kvinnliga än manliga favoriter, märker jag. I topp ligger nog Ruth Galloway, tätt följd av (eller på samma plats som) Maureen O’Donnell.

Ruth är arkeologen och huvudpersonen i Elly Griffiths böcker, Maureen är allmänt dysfunktionell huvudperson i Denise Minas Garnethill-trilogi.

Sen gillar jag Marianne Jidhoff i Denise Rudbergs ”elegant crime”-deckare (fast de känns inte alltid så väl researchade), Hazel Lancaster i John Greens The Fault in Our Stars, Karin Adler i Ann Rosmans Marstrands-deckare, Annie Cabbot i Peter Robinsons Eastvale-deckare, Sara Smythe i Douglas Kennedys The Pursuit of Happiness/Den andra kvinnan, Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom av Jane Austen, Jojo Harvey i Marian Keyes The Other Side of the Story och sist men inte minst Karin i Mina fräknar av Sofia Hallberg…