Etikettarkiv: Agatha Christie

Agatha Christie-maraton

Fyra Agatha Christie på raken är väl kanske inget maraton men jag har definitivt återupptäckt henne i alla fall! Här kommer en summering, för det går knappast att kalla detta recensioner…

Konstiga huset började jag läsa när jag såg att Bookmark förlag skulle ge ut den igen.

När den bottenlöst rike Aristide Leonides går en bråd död till mötes står det klart att mördaren måste vara någon medlem i familjen. Men vilken?

Den här har jag återkommit till några gånger, och jag gillar den verkligen. Den är skriven i ”jag-form” (det heter säkert något annat, på riktigt) och det är jag inte så himla förtjust i men här går det bra ändå.

Dolken från Tunis har stått i hyllan, jag vet inte hur länge.

Mannen satt som jag hade lämnat honom, i länstolen framför eldstaden. Hans huvud hade fallit åt sidan. På ryggen, strax under kavajkragen, syntes ett blankt föremål – en märklig dolk.

Den här är också skriven i jag-form och här tycker jag inte om det. Jag var inte så förtjust i boken över huvud taget, de flesta andra Christie-romaner jag läst är bättre. Även om det är en Poirot. Det var en ganska oväntad twist på slutet i denna, men jag vet inte om det höjde läsupplevelsen eller inte.

En dos stryknin var också en förstagångs-läsning för mig.

Gamla rika mrs Inglethorp på herrgården Styles är inte precis älskad. Hon håller sina anhöriga i ett järngrepp som driver dem till förtvivlan – och gör en av dem till mördare. Någon ger henne en dos stryknia, och hennes nya testamente försvinner spårlöst. Hercule Poirot finner både testamentet och mördaren.

I den här romanen, faktiskt Christies allra första från 1920, är kapten Hastings berättarjaget. Det här känns verkligen som en klassisk Christie-deckare, i allra bästa bemärkelse. Pusseldeckare, inte hålla andan-spännande men ändå engagerande. Det är lite turer fram och tillbaka sond det brukar vara men ändå blir man lite överraskad i slutet.

Mannen i brunt är en stand-alone som är skriven 1924.

Lyxångaren Kilmorden Castle stävar mot Afrika. Ombord finns Anne Beddingfield, en vacker och våghalsig flicka som söker det stora äventyret. Två mord hemma i London, diamanter till ett fabulöst värde och en mystisk man i brunt ingår i den gåta hon söker det kusliga svaret på.

Den här är något mindre typisk Christie, mer spänning än de andra jag läste i denna omgång men fortfarande pussel såklart. Här märker man tydligt att romanen är nästan 100 år gammal, hon skriver om ”infödingar” och ”kaffers” som var en tidig, nedsättande term för ursprungsbefolkningen. Jag fick faktiskt slå upp det ordet 🙂 Det är klart att alla romaner andas den tid de är skrivna i men det blev väldigt uppenbart i denna. Jag tyckte denna var helt ok, men kommer nog inte läsa om den som jag gör med de flesta Poirot-romanerna.

Jag kommer nog återkomma till Agatha Christie snart igen, och jag är glad att jag gjorde kopplingen mellan dessa lite ospännande deckare och min nattsömn och stressnivå!

Annonser

Fram för ospännande deckare!

Till och från har jag litet svårt med sömnen, och ibland märker jag att jag sover sämre – sömnen blir skörare och jag blir väldigt lättväckt – om jag läser en väldigt spännande bok. Spännande i meningen nervkittlande, läskig, stressig.

Det känns som att många deckare på senaste tiden är sådana, nervkittlande bladvändare där man omedvetet håller andan. Som Louise Boije af Gennäs Blodlokan exempelvis. Men en bra bok, inte heller en bra deckare, måste ju inte vara spännande på det sättet (även om det är svårslaget ibland!) Småputtriga pusseldeckare är ett bra exempel på en ospännande bok som ändå är stimulerande att läsa. Omväxling förnöjer!

I denna genre har jag nu återupptäckt Agatha Christie. Inte för att jag någonsin glömt henne… Jag såg att Bookmark förlag skulle ge ut Konstiga huset, och det gav mig idén att läsa om några gamla favorit-Christie. Men det blev snarare så att jag upptäckte flera nya! Jag har nu läst Dolken från Tunis och En dos stryknin, vilka jag inte läst tidigare. Hon var ju ganska produktiv om man säger så…

Det är så skönt att kunna läsa deckare och ändå sova gott om natten!

Bokbloggsjerka: Mitt litterära land

I den sista jerkan innan sommaren frågar Annika: Vilket är ditt litterära land?

Jag kan inte svara England som Annika eftersom en av mina favoritförfattare är skotsk. Och ska man vara petig så är väl England snarare en nation än ett land… 😉 Mitt svar blir då så klart Storbritannien.

Jag älskar språket och läser gärna på engelska när tillfälle bjuds. Jag älskar att drömma mig bort till miljöerna, oavsett om det är stad eller landsbygd. Jag skulle vilja resa mera runt på landsbygden där så att det inte bara är film-miljöer jag ser framför mig när jag läser.

Några av alla bra författare från Storbritannien (eller som skriver böcker som utspelar sig där):

Denise Mina, Peter Robinson, Jane Austen, Lisa Jewell, Sophie Kinsella, Elly Griffiths, Jill Mansell, Agatha Christie… Finns säkert fler som jag har glömt!

Härliga bokliga miljöer – bokbloggsjerka

I veckans jerka vill Annika att vi ska Berätta om en ”bokmiljö” som du har besökt alternativt gärna skulle vilja besöka. Naturligtvis är det även okej att ta upp fiktiva miljöer om du vill det!

Miljöerna är det som får mig att vilja läsa mera, mera, mera! av en författare. Givetvis karaktärerna också men det där som man säger att läsa är att resa stämmer verkligen tycker jag. Nästan som det står i min header… 😉

Jag har faktiskt, åtminstone delvis, planerat utlandsresor efter bokmiljöer. Jo ni får gärna kalla mig nörd, det går bra.

Till Glasgow drog jag med en kompis för att jag hade läst om staden i Denise Minas Garnethill-triologi. Väl där var vi på en marknad och en bar som förekommer i böckerna, plus att vi gick längs gatorna förstås. Jag blev väldigt förtjust i Glasgow!

Att jag åkt till New York två gånger på egen hand har väl lite med böcker att göra och lite med filmer och annat att göra. Där läste jag lite Paul Auster och köpte lite andra New York-iga böcker och gick omkring och myste.

Några bokmiljöer jag skulle vilja åka till är Norfolks saltängar som jag läst om i Elly Griffiths böcker, Kiruna med omnejd som jag läst om i Åsa Larssons, och så skulle jag vilja åka Orientexpressen med Hercule Poirot… Nu reste jag visst i både tid och rum men det får man tycker jag.

När jag får den där ”res-känslan” då vet jag att jag har läst en riktigt bra bok. Ni vet när man vill kliva in i boken, bara fortsätta läsa, ta med sig boken till jobbet när man vet att det inte finns någon alls tid att läsa, bara för att få klappa boken lite ibland.

Det finns många många fler miljöer jag skulle vilja besöka, för många att radda upp här – under helgen ska jag jerka runt och se vart ni andra vill resa!

Trevlig helg!

Mitt favoritläsland är…

I veckans bokbloggsjerka radar Annika upp tio av sina favoritförfattare och ställer sedan frågan:

Om du skulle göra en snabb inventering av din läsning vilket land skulle då väga tyngst?

Mitt svar är inte lika entydigt Storbritannien som Annikas är, men det är nog där jag landar ändå.

Peter Robinson, Agatha Christie, Denise Mina, Elly Griffiths, Jane Austen, Sophie Kinsella, Jill Mansell och många fler, högt och lågt, tillhör mina favoriter.

Men jag har ju många svenska favoriter också: Åsa Larsson, Ann Rosman, Annamaria Jansson för att bara nämna några. Om jag snabbt summerar årets läsning hittills väger nog Sverige tyngst, men allt har inte varit favoriter.

Och just det, USA… Douglas Kennedy, Donna Tartt…

Så, om jag måste välja land väljer jag Storbritannien. Eller ännu hellre de brittiska öarna så att jag får med Irland också så får Marian Keyes vara med (eller är det en grov förolämpning att inkludera Irland i de brittiska öarna – men vad heter det då?)

För om det är något jag kan längta efter så är det brittiskt – att läsa om härliga personer, mysiga landskap, pubar och byar, tillsammans med en smaskig deckargåta, ahhh….

Bad guy Bokbloggsjerka

I veckans jerka undrar Annika vilken bad guy eller girl vi tycker bäst om.

Oj, så svårt. Jag är ett sådant fån, jag brukar inte gilla bad guys. Eller girls. Men ibland vet man ju inte om vilken karaktär som är the bad guy. I sådana fall har jag ibland gillat bad guy/boven väldigt mycket, och suttit som på nålar och hoppats att det inte är just han. Så var det till exempel i A field of Darkness av Cornelia Read.

Det är nog ett upplägg jag gillar, förresten. När man inte vet vem det är, man kanske leds att tro, åtminstone i början, att det är någon utomstående, självklar bad guy, och så är det någon helt annan,  kanske en person i persongalleriet till på köpet. Så kan det ju även vara i Agatha Christie-deckare, och till viss del även i de åh-så-bra böckerna av Elly Griffiths.

Bad girl då? I trilogin om Victoria Bergmans svaghet kan man väl säga att det fanns en bad girl, även om jag kanske inte gillade henne på så vis, gillade jag definitivt att läsa om henne…

Jag är en omläsare

I veckans bokbloggsjerka ställer Annika frågan: Brukar du läsa om böcker?

JA!

Ämnet har varit uppe förut på min blogg och jag brukar berätta att jag gärna läser om Marian Keyes, Douglas Kennedy, Denise Mina, Lisa Jewell och Agatha Christie.

Det bästa med att läsa om är att jag vet precis vad jag får och att jag kommer gilla det. Dessutom har jag väldigt dåligt bokminne, så även om jag kanske inte glömt vem mördaren är eller att de för varandra på slutet, så brukar jag ha glömt själva resan dit.

Top Ten Tuesday – fina bokomslag

Veckans Top Ten hos The Broke and the Bookish handlar om fina bokomslag. Mitt favoritämne!

20130521-191132.jpg

Zebraböckerna från sextiotalet tycker jag är SÅ fina. Agatha Christies bok har fått en mer politiskt korrekt titel tror jag – And then there was none.

20130521-191145.jpg

Lila Hibiskus var det första jag läste av Chimamanda Ngozi Adichie och jag fick verkligen mersmak! Pessls bok köpte jag mest för det fina omslaget, men också baksidestexten som var lovande. Lite seg har jag för mig, den blev aldrig utläst…

20130521-191153.jpg

Himmelsdalen köpte jag på årets bokrea men har inte läst än. Men visst är den fin?! Och The Secret History köpte jag på St Marks Bookshop i New York vid ett besök (så, nu fick jag det sagt också) och jag gillar verkligen denna utgåva. Mjukt och behagligt papper!

20130521-191202.jpg

Dorothy Parker har jag inte läst ännu, men gillar denna fulsnygga sjuttiotalsutåva. Absolute Beginners letade jag i evigheters evighet på engelska, till sist fick jag tag i denna snygga nyutgåva när jag var i London. Vilken lycka!

towles o winspear

Rules of Civility tycker jag är så himla fin! Det tog ett tag för mig att komma in i den, men jag älskade den verkligen sedan. Among the Mad är ytterligare ett exempel på att jag köper böcker på omslaget. Supersnyggt! Har dock inte läst den än…

Top Ten Tuesday – Något lätt och kul

Top Ten Books When You Need Something Light & Fun

toptentuesday

Jag kommer nog inte på tio här… Något ”lätt och roligt” i min värld när nästan synonymt med chick-lit. Om jag hade läst några av mina gamla fina P.G. Wodehouse kanske jag hade kunnat lista dem, men de står ännu olästa.

När jag behöver något lätt och kul att läsa, vill jag veta att det blir lätt och kul också. Alltså läser jag om något, för 1) det blir lätt i och med att jag redan läst den en gång 2) jag vet vad jag får.

Inte alla, men många, av Marian Keyes böcker är både lätta och roliga:

1. Sushi for Beginners

2. Last Chance Saloon

3. The Other Side of the Story

4. Lucy Sullivan is Getting Married

Lisa Jewell skriver också lätt och roligt och jag återvänder gärna till:

5. Thirtynothing

6. Vince & Joy

Roligt kanske det inte är med polisdeckare, men lätt är det. Sjöwall/Wahlöö har jag inte läst (om) för sista gången:

7. Den skrattande polisen

8. Brandbilen som försvann

Och kära gamla Agatha Christie:

9. Mordet på Orientexpressen (Murder on the Orient Express)

10. Skospännet (One, two, buckle my shoe)

Se där, jag fcik ihop tio ändå!

30 Days of Books – Dag 27, överraskande slut

Day 27, The most surprising plot twist or ending.

Många deckare har ju överraskande och förvånande slut. En del andra böcker också, för den delen. DN:s Lotta Olsson skrev om det i lördags, men jag hittar inte artikeln att länka…

Mördaren i Tio små negerpojkar av Agatha Christie var ju rätt överraskande, för att inte säga helt omöjlig att lista ut när man läser boken första gången.

Annars blir jag inte överraskad så ofta. Som läsare har jag nog lärt mig att vänta det oväntade…