Månadsarkiv: augusti 2013

Det är detaljerna som gör det!

Så de får inte bli fel.

Man märker när en författare gjort sin research. Eller så tror man att man märker det i alla fall.

Jag läsår nu Åsa Larssons Svart stig, den tredje boken om Rebecka Martinsson. Åsa Larsson är jurist och kan sina saker. Jag tycker hon skriver trovärdigt om polisutredningar men vad vet jag – jag är inte polis. Men eftersom jag jobbar på en domstol så vet jag i alla fall några saker. Bland annat vet jag att åklagaren inte skriver domar (som chefsåklagare Alf Björnfot gör i Till offer åt Molok. Det gör domare på tingsrätten.

Och så vet jag att åklagarsekreterare (eller för den delen åklagarna) inte kallar till brottmålsförhandlingar (som de gör i Svart stig). Det gör handläggarna på tingsrätten. Jag tycker det är synd att Åsa Larsson gör sådana här misstag. Hon borde veta bättre – jag tror till och med att hon varit notarie på tingsrätten?!

Det gör också att jag börjar undra och ifrågasätta om det finns fler detaljer som inte stämmer? Åh, det känns så småaktigt att påpeka sådana här saker men jag är väl småaktig ibland då.

Annonser

Sara Lövestam – Tillbaka till henne

Ett par skor, ett par glasögon, en linjal och en silverbrosch. Och så Hanna Johansson i början av 2000-talet, och Signe Sivander i början av 1900-talet. Fler ingredienser behövs inte i en riktigt, riktigt bra roman!

tillbaka till henne

Den här historien grep verkligen tag i mig.

Föremålen kommer i Hannas besittning genom en olycka, och det är som att de nästan talar till henne. Hon börjar använda dem och det påverkar henne. Vem var det som gick i de här skorna från början? Är det den personen som påverkar Hannas hållning när hon går i skorna? Är det glasögonens tidigare bärare som gör så att Hanna äntligen orkar säga ifrån till sin jobbiga mamma?

Hanna jobbar på Arbetsförmedlingen men trivs inte speciellt bra. Hon bor ihop med Johan men trivs inte så bra med det heller. Och hon är verkligen inte bekväm i sin relation till mamman, som aldrig försitter ett tillfälle att påtala vilka fel och brister Hanna har.

Hanna tar semester från jobbet, lägenheten och Johan och tar tåget ner till Småland, till den pensionerade auktionsförrättaren Erik som hon hoppas ska kunna hjälpa henne att få reda på mera om glasögonen.

Signe är folkskollärarinna i Tierp i början av 1900-talet. Hennes lärarkollega Anders har just fått en mycket högre löneökning än hon själv och nu är hon förbannad. I samma veva kommer några förespråkare för kvinnlig rösträtt till Tierp och föreläser, och Signes liv tar en ny vändning med kärlek och politik.

Vartannat kapitel får vi läsa om Hanna och vartannat om Signe. Det är imponerande hur Sara Lövestam lyckas förändra språket och rösterna mellan de olika huvudpersonerna. Det ligger nog en hel del research bakom den här boken och den känns väldigt gedigen. Jag älskar slutet på den här boken.

Och så är det det här med föremålen. Jag älskar sådana historier! En person hittar ett föremål och föremålet berättar en historia. Det skulle kunna vara på riktigt och det skulle kunna vara JAG som hittar ett sådant föremål. Nästa gång jag går i antikaffär eller på loppis kommer jag se sakerna med andra ögon och vara mer vaksam. Samma känsla fick jag till exempel för många år sedan när jag såg och läste Den oändliga historien av Michael Ende. Man hittar en bok på vinden och en helt ny värld öppnar sig. Det är en verkligt kittlande känsla!

En smakebit från boken finns här.

Andra som läst och tyckt är: Bokdivisionen (TACK för tipset!) Monicas Bokläsardagbok och Annika Koldenius.

Köp den på Adlibris eller Bokus till exempel.

Tillbaka till henne, 583 sidor (pocket) Pocketförlaget 2012

Bokbloggsjerka om efterlängtade böcker

I veckans jerka frågar Annika vilka böcker vi längtar mest av allt efter just nu.

Jag har flera böcker hemma och i paddan jag längtar efter att få sätta tänderna i. Wolf Hall av Hilary Mantel, Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot och så längtar jag till ikväll när jag fortsätter läsa Svart stig av Åsa Larsson.

Icke att förglömma: Donna Tartts nya, The Goldfinch, längtar jag också till. Oktober, tror jag det var!

Nybörjaren på e-böcker reflekterar

Jag har bara läst ett par e-böcker hittills på min Letto-platta, men det kommer säkerligen bli många fler även om jag faktiskt inte är så förtjust i Letton egentligen.

Jag lockas av e-böcker för att jag är en liten tekniknörd. Jag har som sagt en Letto och en iPad (mini) och de har olika företräden, men nu läser jag mest på paddan. Det är ju så himla smidigt att kunna ha med sig hundratals böcker i handväskan! Ibland är de nästan gratis eller kostar kanske en tjuga. Som hittat!

Jag var lite skeptisk mot e-böcker först för jag trodde jag skulle sakna känslan av papper, doften.

Men det är inte doften och prasslet jag saknar, det är jag saknar mest att lätt kunna vända på boken och se omslaget och baksidan! Jag inser att jag gör det rätt ofta…

Jag har börjat tjuvkika lite i Den odödliga Henrietta Lacks  av Rebecca Skloot och jag saknar att kunna vända på boken och se fotot av Henrietta på omslaget!

Den-odödliga-Henrietta-Lacks

Ofta vill jag också titta på baksidestexten.

Utrymmet en e-bok tar (noll plats alltså) är både positivt och negativt för mig. Positivt som sagt att kunna ha med sig jättemegamånga böcker och aldrig vara utan (om inte plattan laddar ur förstås). Negativt för att jag inte ser och minns dem på samma sätt. Och så kan man ju inte klappa om dem som man kan med en fysisk bok.

5:2-dieten – vilken het potatis!

5:2-dieten har verkligen varit poppis, särskilt sedan Michael Mosleys bok kom ut. Jag trodde faktiskt inte det skulle bli sådant tryck på löpsedlarna som det faktiskt blev. Det är väl nyhetstorka i kombination med att folk vill få bort det där fluffet runt magen som en sommar med rosévin och chips kanske gav.

5 2 dieten

Min förutsägelse (se min recension av Mosleys bok) att någon av våra svenska kostentreprenörer skulle haka på visade sig helt sann. Fast det finns säkert ett gigantiskt spel bakom kulisserna som jag inte förstår mig på med lanseringsdatum och annat.

Ulrika Davidsson lanserades som 5:2-expert i Expressen och i september kommer hennes 5:2-kokbok. Vem är förvånad? Inte jag. Det som stör mig lite med våra svenska kostentreprenörer är att de verkar hoppa på allt. Man kan ju se det som… jag vet inte. Förändringsbenägenhet? Men jag tycker det börjar kännas lite oseriöst. Släpp fram någon annan, liksom. I helgen kunde man i Aftonbladet läsa hur hon gick ner 13 antal kilo med 5:2. Men vänta, om man nu är en kostexepert och har skrivit flera böcker om GI, Nya GI med GB, Detox, Raw Food, LCHF… borde man ha några kilon kvar att gå ner då? 5:2 är ju inte kopplat till vilken mat man äter direkt, och visst finns det vissa likheter mellan de andra kosterna hon skrivit om men jag är ändå lite skeptisk. Vad blir nästa grej?

Men det är klart att det finns kritiker! Eller åtminstone de som ironiserar, förlöjligar och gör sig lustiga. Eva Franchell på Aftonbladet kallar det för ”halvsvält”, till exempel. Jag tycker det är lite trist, samtidigt som det är nyttigt med ett annat perspektiv när saker blir så här hajpade som 5:2 blivit. Och jag kan definitivt se ett problem i att äta enligt 5:2-principen om man har/har haft ätstörningar eller sådana tendenser, eller någon i familjen som har det. Paolo Roberto tycker i samma tidning att vi istället ska leva som på Okinawa (om vi är kvinnor) och som på Sardinien (om vi är män) – om vi med 5:2 vill ha ett långt liv alltså.

Alex Schulman tycker (Aftonbladet igen!) att 5:2 är djävulsk eftersom den uppmuntrar till svält och hetsätning på samma gång. Det förvånar mig inte att han sticker ut hakan! Men återigen, det är bra med flera perspektiv…

Det har kommit, och kommer att komma flera kokböcker med specialiserade 5:2-recept; snart lanseras också Mimi Spencers 5:2-kokbok med förord av Michael Mosley. En ny ”grundbok” om 5:2 av Jaqueline Whiteheart är också på gång under förhösten, på Norstedts.

whiteheart

En av alla dieter/kosthållningar som Fredrik Paulún har haft sitt finger med i spelet om, är ISO-dieten. Men det verkar ändå som att Kristina Andersson som är hjärnan bakom den. Hon är förresten också tidningen ToppHälsas kostexpert. Om man är intresserad av kaloriberäknade recept, oavsett om man håller på med 5:2 eller inte, är ISO-kokboken ett bra alternativ. Många goda recept!

iso kok

Det är så lätt för en del (som Alex alltså) att säga att det ju bara är att ”äta mindre och röra sig mer”, att man ska använda ”sunt förnuft” men det är inte så för alla. Vi har alla olika sockerkänslighet, en del av oss har störningar i ämnesomsättningen/sköldkörteln, andra har hög ämnesomsättning, vissa är smala på utsidan men feta på insidan, andra har perfekta värden men går runt med några kilo ”för mycket”. En del anser ju också att våra blodgrupper spelar roll! Och vilken ayurveda-typ man är; Vata, Kapha eller Pitta. Många är experterna som vill få oss att äta på ett speciellt sätt, vid vissa klockslag eller äta vissa saker. Andra experter vill berätta för oss hur, var, när och vad vi ska träna. Men desto fler är nog  de vanliga, icke-skolade, icke-utbildade självutnämnda experterna som tycker det är kul att kritisera, ifrågasätta och förlöjliga våra val.

Alla lika – alla olika. Live and let live. Eller i det här sammanhanget: Ät det du vill och mår bra av, och låt andra äta det de vill.

Smaklig spis!

Top Ten Tuesday om andrafioler

I dagens Top Ten hos The Broke and the Bookish är ämnet Top Ten Most Memorable Secondary Characters

toptentuesday

Minnesvärda andrafioler, alltså. Det finns ju så många karaktärer, men här här några jag gillar mycket:

1. Dean i Cornelia Reads böcker om Madeline Dare.

Snäll och tålmodig. Och snygg, föreställer jag mig!

2. Harry Nelson i Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway.

I en svår sits privat men både snäll och sympatisk.

3. Cathbad, också en kompis till Ruth Galloway.

Lite galen och med ett sjätte sinne som skulle vara praktiskt att ha i en vän!

4. Hassan i Khaled Hosseinis Flyga drake.

Det var alldeles för mycket fokus på Amir, som är ganska otrevlig.

5. Mike i Det bästa av allt av Rona Jaffe.

Han är kompis till Caroline och lite sorglig, men fin.

6. Parvaneh i En man som heter Ove av Fredrik Backman.

En rivjärn i ordets allra bästa bemärkelse. Och en verkligt fin människa.

7. Mamman till Grace i The Fault in Our Stars av John Green.

Hon är verkligen minnesvärd. Världens snällaste?!

8. Johan i Ann Rosmans böcker om Karin Adler.

Jag gillar verkligen honom, han motsvarar någon slags drömbild av den perfekta killen, som jag hade när jag var tonåring.

9. Sivving i Åsa Larssons deckare.

Han är lågmäld, lite gammal och sjuk men verkligt sympatisk, i alla fall i de böcker jag läst.

10. Henry i The Secret History av Donna Tartt.

Jag ser honom väldigt tydligt framför mig, särskilt glasögonen. Super-pepp för hennes nya bok förresten!

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden

Tack Jonas! Det jag känner när jag läst alla tre Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna är att jag är tacksam. Tacksam över att ha fått ta del av den här hemska samtidshistorien, för i ett långt perspektiv är 1980-talet samtid. Tacksam över att det ändå har varit så lätt att läsa allt det här hemska.

tatuh3

Den tredje och avslutade delen i Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin, Döden, är precis lika bra som de två första, Kärleken och Sjukdomen.

Den här trilogin är ju full av härliga karaktärer som tar lite olika mycket plats i de olika delarna. I Döden kommer vi tillbaka lite mera till Rasmus och Benjamin, detta ödesdömda kärlekspar. Vi vet ju hur det går. Inte bra. Men en del saker förvånar mig ändå, med precis hur dåliga de blir. En acceptans, även om den är tyst, i livet är inte detsamma som acceptans efter döden. Personer som jag tyckt riktigt bra om tidigare gör mig nu gruvligt besviken.

I Döden utvecklas Seppo, Lars-Åke och Bengt på ett fint sätt. Eller utvecklas, det kanske snarare är så att de tidigare mest varit konturer och att de nu färgläggs och fylls i. Och Benjamin, som vi får följa kanske allra mest, blir mig väldigt kär.

Och begravningarna. Jag förstår nog inte riktigt vidden av dem, hur många de var. Hymlandet med dödsorsaken, alla telegram och pengar till Cancerfonden… En begravning blir dock helt annorlunda – Pauls – och den är härligt rolig att läsa om.

Den här recensionen blev kanske mest babbel, men jag tycker det är svårt att samla ihop mig kring Döden. En del beror det säkert på att det gick tre veckor mellan läsning och recensionsskrivande (dumt) men en del beror nog också på att det var en ganska stark läsupplevelse och att man balanserar mellan fiktion och verklighet. Just det verkar det som att en del läsare tycker är jobbigt, men för mig berikar de mer dokumentära delarna romandelarna på ett väldigt starkt sätt.

Jag tror som många andra att Jonas Gardell har skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien med denna fantastiska och hemska trilogi.

Snälla, läs!

Köp Döden på Adlibris eller Bokus till exempel. Här finns alla tre samlade.

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden, 292 sidor (inbuden) Norstedts 2013

En smakebit på söndag: Det blod som spillts

Jag blev verkligen förtjust i Åsa Larsson efter att ha läst Till offer åt Molok. Och vilken tur jag hade att jag kunde låna de tre jag inte läst (alltså nummer 2-4 i serien) av min faster. Kanske inte så överraskande eftersom jag lånade Molok av henne…

Det blod som spillts är den andra boken i serien om Rebecka Martinsson.

det blod som spillts

Här arbetar hon fortfarande på juristbyrån Meijer & Ditzinger, men nu är hon sjukskriven efter sin kollaps som kom ett tag efter händelserna i den första boken, Solstorm. För att behålla kontakten med jobbet blir hon medbjuden till Kiruna där en av delägarna i byrån, Torsten Karlsson, ska försöka landa en ny klient.

Med den här smakbiten (sidan 63) vill jag visa Åsa Larssons fina miljö- och stämningsbeskrivningsförmåga:

Asfaltsvägen övergick i grusväg. På deras vänstra sida flöt älven och man kunde se Jukkasjärvi på andra sidan. Gruset knastrade under bildäcken. På vardera sida om vägen stod trähus, de flesta rödmålade. Några trädgårdar pryddes av borttynande blommor i traktordäck och miniatyrväderkvarnar, andra av gungställningar och sandlådor. Hundar sprang så långt de kunde i sina hundgårdar och skällde hest efter den förbipasserande bilen. Rebecka kunde känna blickarna inifrån husen. En bil man inte kände igen. Vem kunde det vara? Torsten såg sig omkring som ett lyckligt barn, kommenterade de fula tillbyggnaderna och vinkade åt en äldre man som upphörde med sin lövkrattning och stirrade efter dem. De passerade några smågrabbar på cyklar och en storvuxen kulle på flakmoppe.

Fler smakebitar hittar den som vill hos Flukten fra virkeligheten!

Bokbloggsjerka om karaktäristiska karaktärer

Annika frågar något särdeles svårt den här veckan:

Finns det någon karaktär som bär upp sitt namn exeptionellt bra?

Som många andra är jag inte så namnfokuserad och tänker inte så mycket på vad karaktärer heter. Det som först kommer upp till ytan i den här namn/karaktär-soppan är namnen på några karaktärer i Sagan om Isfolket av Margit Sandemo. Ni känner till den va? En släktkrönika i 47 delar som utspelar sig i Norden från slutet av 1500-talet till 1960-talet.

Där finns Sol, Dag, Liv, och Kolgrim bland andra.

Sol – gnistrande vacker. Dag – klok och lugn. Liv – vacker och mild. Kolgrim – mörk och ond.

Sedan kommer jag att tänka på Mark Darcy i Bridget Jones-böckerna. Han heter väl så för att han ska vara just en Mr Darcy såklart men jag tycker det är kul att de även fick Colin Firth att spela honom i filmerna! Colin Firth är den ende Mr Darcy för mig! 😉