Så kom Sjukdomen!

Precis som Kärleken, är Sjukdomen en fantastisk bok. Vi fick så klart läsa mer om Rasmus och Benjamin, men även mer om Reine. Paul, som de flesta läsare och recensenter verkar älska, var inte med så mycket som jag trott. Det gjorde mig inget, han är inte min favorit. Men de här böckerna handlar såklart inte om vilken karaktär man gillar bäst!

Läsaren får ta del av de här killarnas hjärtskärande öden, förhållande till varandra, till sjukdomen, deras bitvis smärtsamma och hemska, bitvis härliga barndomar. Sjukdomen börjar så här:

I mitten av åttiotalet på ett sjukhus någonstans i USA låg ett barn döende i infektionssjukdomen aids.

Barnet var övergivet av sin familj och därför ensamt.

På sängens kortsida var ett anslag uppsatt.

Får ej vidröras.

Det är ju helt hemskt. Jonas Gardell har en sällsynt förmåga att få det att knyta sig i bröstet på mig. Både i Kärleken och Sjukdomen finns hemska beskrivningar av hur lidande och döende tvingas vänta på tillsyn och vård medan sjukvårdspersonalen nogsamt drar på sig skyddskläderna i luftslussen. Och jag lider. Dels med killen som måste ligga och vänta på att få hjälp, och dels med hela.jävla.situationen.

Men faktum är nog ändå att sjukvårdspersonalen måste skydda sig själva (och andra) mot en sjukdom man inte vet hur den smittar?! Det viktiga är kanske inte vad man gör, utan hur man gör det, hur man agerar.

Däremot har jag mindre (ingen!) förståelse för, och blir heligt förbannad över, att folk (ledande jurister bland annat) ville registrera de homosexuella för att förhindra smittspridning, att vissa talade om att bygga egna städer till dem, att de som drabbades av sjukdomen förtjänade sitt öde. Vi och dem. DET är omänskligt, orimligt, fullkomligt vedervärdigt och helt fruktansvärt.

Torka aldrig tårar utan handskar behövs! Det är bitvis hemsk, bitvis underbar läsning men alltid viktig. Om du inte redan gjort det – LÄS!

Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen, 2013, 296 sidor inbunden, Norstedts.