Kategoriarkiv: Uncategorized

Elly Griffiths – The Stone Circle

Detta är den tionde boken om Dr Ruth Galloway och jag tror det är en av de bättre, faktiskt. Eller så är det bara för att jag har den senaste bäst i minnet? Den knyter an till den allra första boken – The Crossing Places.

The Stone Circle utspelar sig 2016, och precis som i den första boken (skriven 2009) får kommissarie Harry Nelson anonyma brev som påminner om de som han fick då, men personen som skrev breven då är ju död?

Ruth hittar ett skelett vid en utgrävning, och det visar sig vara nutida (med arkeologiska mått mätt). Benen tillhör Margaret Lacey, som försvann trettio år tidigare. Polisen öppnar utredningen igen.

The Stone Circle är full av referenser till The Crossing Places, men jag tycker inte det känns återanvänt eller fattigt. Tvärt om blir jag som nykär i Ruth, saltängarna, vädret, och Nelson. Dessa deckare är spännande på en perfekt nivå för mig som är lite känslig för stress och alltför uppskruvad spänning. Jag har börjat läsa om serien från början och kan verkligen gratulera dig som inte har läst den än – du har många timmars härlig läsning framför dig!

Bokpaket!

Nyttjade Black friday-rean till att köpa några hälsoböcker jag gått och ”sugit” på länge, och så slank några spontan-deckare med på köpet också!

Följer Martina Johansson på insta och tycker hon har mycket intressant att säga! Jag tror denna bok kommer ge mig mycket!
Har varit sugen på denna länge, ett lite nedsatt pris var det jag behövde för att komma till skott.
Älskade original-Milennium, lite skeptisk till uppföljaren. Offrens offer är något helt nytt, men ska utspela sig i närheten av där jag bor.

Denise Rudberg – De sju som såg

Den sjunde boken i ”Elegant Crime”-serien tar upp mäns våld mot kvinnor.

9789175038346_200x_de-sju-som-sag_pocket

En känd och mycket rik idrottsman hittas död i sin exklusiva bostad, och hans fru hittas svårt misshandlad. Hon har kort dessförinnan sökt hjälp på en kvinnojour efter en lång tids fysisk och psykisk misshandel. Läkaren som undersöker henne på kvinnojouren hittar något kusligt bekant med hennes skador… Idrottsmannens samarbetspartners verkar påtagligt nervösa när Marianne och hennes kollegor besöker dem

Marianne Jidhoff har nu blivit chef över den externa enheten som också fått ett nytt kontor, för att slippa trängas hemma hos henne. Enheten har också utökats med två yngre medarbetare från Säpo. De tar inte så stor plats i denna bok, men jag ser fram emot att läsa mer om dem framöver. För visst kommer jag fortsätta att läsa Denise Rudbergs Elegant Crime! De är välskrivna och spännande, engagerande men lättsmälta.

Köp den på Adlibris eller Bokus till exempel. Andra recensioner: Mysterierna, Litteraturlivet och CrimeGarden.

Något lättläst för den trötta hjärnan

Ett blogginlägg om året, den takten verkar jag kunna hålla… Inte läser jag så mycket heller längre, men något har jag alltid på gång.

Sist jag skulle välja en ny bok så kände jag ett stort behov av något väldigt lättläst och välbekant, så valet föll på Isfolket-serien. Jag får se om jag läser alla böcker i ett svep eller tar in lite annat emellan.

Imorse läste jag i alla fall ut bok 1!

Om att läsa en bok i rätt tid

… eller åtminstone inte i fel tid. Trots att jag inte är någon aktiv bokbloggare längre hade Bookmark förlag vänligheten att skicka mig ett recensionsexemplar av Annika Taeslers Ända in i märgen för ett tag sedan. Tack!

1042078

Det har dock tagit mig närmare en månad att våga mig på att börja läsa den, jag har just börjat och läser lite pö om pö. Som upptakt till kommande recension tänkte jag berätta varför. Jag är precis som Annika Taesler hästtjej och har själv blivit skadad flera gånger i hästsammanhang och de minnena börjar sätta sig… Jag har inte varit i närheten av en så allvarlig skada som Annikas, men det är nog bara ren tur! Jag har sedan den sista september i år (ungefär samtidigt med releasen av denna bok!) fått hem min häst igen och börjat rida efter att ha varit skadad sedan den 6 juni i år. Fyra månader utan att sitta i sadeln gör en del med psyket har jag märkt. Jag brottas med olika typer av rädslor, men även lättnad att jag faktiskt nästan är återställd. Därför blev det lite tungt att börja läsa Ända in i märgen precis samtidigt som jag började rida igen, det kom lite för nära inpå livet… Det är å andra sidan ett gott betyg till boken tycker jag! Utöver att den är intressant i sig är den också välskriven och intressant och spännande att läsa, även om man inte är hästtjej/kille med eller utan hästrelaterad skada.

För den som är intresserad finns min skadehistoria sammandragen nedan:

På nationaldagen i år var jag ute och red på min häst Kalle, tillsammans med en kompis. Kalle är en superfin och orädd quartervalack som jag nu har haft i snart ett år men som det tagit mig ganska lång tid att lära känna. Trots att han är en ”westernhäst” är han lite rädd för kor (rädd är kanske fel ord men han tycker de är lite läskiga i grupp för han känner inte till hur de beter sig), och jag och min kompis hade tänkt rida förbi en kohage. Jag märkte att Kalle blev nervös och ville vända på en femöring och springa hem till stallet igen, så jag tänkte vara lite flink och hoppa av och leda förbi honom.

Då fastnar min ena fot i stigbygeln och när jag står på marken och hoppar och försöker få ur foten trillar jag och Kalle vänder sig och trampar mig på insidan av vaden. Det gör sinnessjukt fantastiskt jäkla kalas-ont och jag håller på att både svimma och kräkas av smärtan. En granne hör att något händer och kommer ut och kollar och leder bestämt Kalle förbi korna och sedan haltar jag fram och bestämmer mig för att fortsätta ridturen.

Sådana är många av oss hästtjejer. Vi ska rida klart/göra klart/ta hand om hästen och så kanske vi eventuellt tänker på hur vi själva mår när vi går och lägger oss på kvällen. I bästa fall. Jag och min kompis red klart vår tänkta runda och jag kände att vaden svullnade under ridturen. Men jag mockade Kalles box när vi kom tillbaka, och även en annan box jag hade lovat att mocka. Sedan cyklade jag hem. Vidare hade jag lovat att åka och möta en klubbkompis på eftermiddagen och lämna lite saker så det gjorde jag också. När jag ändå var ute och åkte (bor på landet) så körde jag förbi affären och handlade. Sen, när jag var klar, kollade jag hur benet såg ut. Inte så kul.

Jag åkte till akuten dagen efter och fick kryckor och smärtstillande av läkare nr ett. Efter en vecka åkte jag in igen för jag tyckte det började se konstigt ut, blått, lila, grönt såklart men även svartaktigt och det hade börjat utveckla sig ett sår på benet. Ingen fara sa läkare nr två, sådant här tar tid. Inte behöver du göra något särskilt med såret inte, du får ha tålamod. Efter ytterligare en vecka av haltande och smärta som vanliga alvedon inte hjälpte mot (kunde inte ta något starkare  om dagarna för att jag kör bil till jobbet) så åkte jag in till akuten igen. Nu blev det lite fart på läkare nr tre som tillkallade läkare nr fyra. Oj så svullet benet fortfarande är, och det där såret, varför har du inte lagt om det?! Hm, undrar om du har en propp i underbenet, bäst vi ultraljudar. Hoppsan, radiologerna har visst gått hem för dagen! Du kan väl köra hem och komma tillbaka imorgon vid åttasnåret?! Jag sov inte så gott den natten… Dagen efter ultraljudades benet och det var ingen propp, men jag ordinerades vila, högläge och sårkontroll/omläggning på vårdcentral.

Det blev en lång sommar med såromläggning in absurdum innan vårdcentralen insåg att såret måste rensas kirurgiskt. Jag fick sedan genomgå två operationer där såret rensades på var och död vävnad och en vakuumpump kopplades på, som jag gick med 24/7 i fem veckor. Jag hade den alltså med i sängen också, Pumpen låg i en axelväska och puttrade oavbrutet. Jag fick även genomgå en hudtransplantation eftersom såret var helt öppet, det fanns ingenting att sy ihop. Tre sövda operationer under augusti månad, en lång sommar i soffan med Gilmore Girls dvd-box och Netflix som bästa vänner. Total vila och förlust av muskelmassa och kondition och självklart lite viktuppgång. Gissa om jag var glad när jag fick klartecken att rida i slutet på september! Hästen fick åka till en tränare/kompis under 10 veckor så att han skulle få lite stimulans och bli lättare för mig när jag väl skulle börja rida sedan. Nu är jag alltså på gång igen och konditionen och muskelmassan börjar komma tillbaka och ridningen går riktigt bra.

Så, hopp om livet! Men vissa dagar är det ändå lite jobbigt att läsa Annika Taeslers starka bok och påminnas om vad som skulle kunna hända mig… Man vet aldrig, det är trots allt 500 kilo flyktdjur man sitter på. Även den snällaste, lydigaste och mest väluppfostrade häst kan bli rädd, få ett ryck och om man inte är 100 % fokuserad 100 % av ridturen kan det vara svårt att hänga med i svängarna! Varför gör vi det då… Helt enkelt för att det är det roligaste som finns!