En bok att längta hem till!

Jag älskar den känslan, att längta hem till sin bok. Lisa Jewell är bra på att skriva sådana böcker. Av någon anledning har hon hamnat i chick lit-facket, men jag tycker inte riktigt hon passar där. Hade hennes böcker varit filmer hade de hetat ”drama” och säkert blivit sedda av fler män än som läser hennes böcker nu. Hur som helst, The House We Grew Up In (på svenska Fågelburen) är mer eller mindre ett familjedrama om familjen Bird. Det utspelar sig i en idyllisk by i Cotswolds, men ärligt talat finns det andra författare som är bättre på att frammana ”måste-resa-dit-känslan”. Familjen Birds nav är det charmiga huset och mamman Lorelei som är färgsprakande och excentrisk och en sjuklik samlare (hoarder). Pappa Colin är tyst och återhållsam, äldsta dottern Megan är ett neat-freak, andra dottern Bethan en grubblare och tvillingarna Rory och Rhys så olika som enäggstvillingar kan bli.

Barndomen är idyllisk, fram till en påskdag då en tragedi inträffar som sätter en boll av splittring i rullning. Flera år senare samlas de igen i huset de växte upp i, och det uppdagas vad som egentligen inträffat.

Läsaren får följa familjen genom flera olika berättarjag genom olika tider, vilket jag gillar, även om fokus ligger på Megan och Lorelei. Jag får dock sympati för alla familjemedlemmar och tycker det är lika givande att läsa allas perspektiv. Det är rätt skickligt gjort, tycker jag. Rätt ofta i liknande romaner brukar jag tycka att det finns vissa perspektiv och berättarjag som är ganska tråkiga.

Läs även vad Feelgoodbiblioteket, …och dagarna går och Kattugglan tyckte om boken!

En riktigt härlig historia!

London 1995. Betty Dean är 22 och har precis flyttat till London och Soho från den lilla kanalön Guernsey, där hon växte upp. Hon bodde med och vårdade sin styvfarmor Arlette, och åker till London efter Arlettes bortgång för att hitta en arvinge som nämns i Arlettes testamente. Ingen känner till den här arvingen eftersom Arlette var ganska förtegen om sitt förflutna och hävdar att hon aldrig varit i London, knappt.

London 1920. Arlette De La Mere är några och tjugo år när hon kommer till London från Guernsey för att hälsa på sina släktingar. Hon börjar arbeta på ett varuhus och springer på jazzklubbar. Hon lever verkligen loppan i de stora möjligheternas tjugotal, tills en tragedi inträffar och hon reser hem till Guernsey igen.

Bettys och Arlettes liv i London har många gemensamma nämnare men också skillnader så klart. Bettys jakt på testamentstagaren Clara Pickle är väldigt intressant och först i slutet förstår jag till fullo vem hon är och hur allt hänger ihop. Betty och Arlette har egna kapitel i boken, och författaren lyckas nästan varje gång med konststycket att berätta lagom mycket av Betty/Arlette, innan jag vill byta och läsa om den andra personen.

Det är härliga Londonbeskrivningar i boken och jag blir verkligen resesugen (vilket är mitt något flummiga mått på en bra bok) och det blir en intressant dynamik att se teveserien Downton Abbeys fjärde säsong i samma veva som jag läser denna bok…

En smakebit från boken finns här.

Köp den på Adlibris, Bokus eller CDON till exempel.