En riktigt tankeväckande sann historia som bokstavligen går in under huden!
Henrietta Lacks dog på 1950-talet men finns fortfarande bland oss. Hennes speciella celler har varit oundgängliga i forskningen och framtagandet av penicillin och flera mediciner som mijontals människor äter dagligen.
Henrietta är i trettioårsåldern men har redan flera barn när hon drabbas av livmoderhalscancer. Den behandlas på det sätt som då var aktuellt (åtminstone för svarta personer) i USA. Men läkarna behandlade inte bara hennes sjukdom (frågan är om de ens gjorde det speciellt bra), de tog även celler från hennes kropp i forskningssyfte. Cellerna kallas sedemera för HeLa-cellerna och det speciella med dem är att de bara fortsätter och fortsätter att dela sig, än idag. Om man vägde samman dem skulle de väga flera ton och om man lade dem efter varandra skulle de nå flera varv runt jorden.
Det här är en mångfacetterad bok. Dels handlar den om forskning ur ett historiskt perspektiv, dels får vi lära oss en hel del om celler och celldelning, dels handlar den om personen Henrietta Lacks, dels om hennes släkt och efterlevande, och dels om rasism och social segregation, och jag blir både fascinerad och upprörd när jag läser.
Känslan jag har kvar, och det jag kommer att minnas mest är nog utnyttjandet av personer i lägre ställning som forskningen och sjukvården har ägnat sig åt i det här fallet. Henrietta och hennes efterlevande var knappt läs- och skrivkunniga och det verkar inte som att någon inom forskningen och vården har tagit sig tid att förklara vare sig Henriettas sjukdom, vad man gjorde med hennes celler eller vad något av detta kunde innebära för hennes barn. Henriettas dotter Deborah får stort utrymme i boken och är verkligen väl värd det. I forskningssyfte fick man henne att lämna vad hon trodde var ”cancerprov” och hon gick och oroade sig över resultatet som hon aldrig fick… Åh det där utnyttjandet gör mig så ledsen och förbannad.
För ett tag sedan skrev jag lite om fejkade dialekter men vad översättaren Göran Grip gjort här är inte riktigt samma sak. I originalet har Rebecca Skloot varit trogen intervjupersonernas dia(socio?)lekt för att hedra dem och vilka de är. Översättaren har försökt behålla tonen och lagt in motsvarande sätt att uttrycka sig, till exempel ”han” istället för ”honom” och sådana ganska givna svenska …vad ska man kalla det? Slarvfel i talspråket? Sedan har han även hittat på lite egna grejer, till exempel pratar Henriettas anhöriga om ”doktrana” istället för ”doktorerna” och det ger ju lokal- och tidsfärg åt språket även om jag själv kanske skulle ha skrivit ”doktorna”. Men det är en anmärkning i marginalen, jag tror Göran Grip gör ett strålande jobb här, även om jag inte sett eller läst den engelska originaltexten. Originalet har förresten både titel och undertitel: The Immortal Life of Henrietta Lacks. She died in 1951. What happened next changed the world.
En smakebit av boken finns här. Boken ingår i min tre på tre-utmaning, läs mer om den hos Pocketlover!
Läs även vad Bokgalleriet, Underbara Böcker, Paulina Helgeson på SvD och Karin Johannisson på DN tycker! Och köp den på Adlibris, eller Bokus till exempel. Jag köpte mitt ex som e-bok på Bokon.
Den odödliga Henrietta Lacks (The Immortal Life of Henrietta Lacks), Leopard förlag 2012
Books ABC 