Kategoriarkiv: Recension

Douglas Kennedy – The Pursuit of Happiness

Recension,

Douglas Kennedy är en av mina favoritförfattare och står således också på min auto-buy lista. Jag läser om hans böcker ibland också, och min absoluta favorit är The Pursuit of Happiness. På svenska heter den Den andra kvinnan. Tyvärr har den ett eländigt fula (i mitt tycke) omslag i alla utgåvor jag hittar:

the pursuit of happiness

Det ovan är väl helt ok, lite femtiotalsaktigt, men ändå tycker jag inte det stämmer mer berättelsen.

Men det nedan har ingen relevans för storyn alls tycker jag:

the pursuit of happiness 3

Min utgåva ser ut så här:

the pursuit of happiness 1

Ok, ja, några delar av berättelsen tillbringar huvudpersonen på en lång, lång strand, men hon promenerar på den, hon sitter inte och läser och absolut inte i morgonrock. De kunde visat en kvinna, gåendes, längre bort i fjärran istället…?

Nåväl, nog om omslagsdesign. Berättelsen är ack så bra! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag har läst om den nu, men bra många gånger är det i alla fall. Det är en stark berättelse om kärlek, svek och ideal och spänner över femtio år.

1945. Thanksgiving på Manhattan, kriget är slut. Sara Smythe är på fest hos sin bohemiske bror Eric. Hon har nyss gått ut college och flyttat från Hartford och sina WASP-iga föräldrar till Mahattan för att arbeta på tidningen Life. På festen träffar hon Jack Malone och den där berömda magin uppstår. Men dagen efter ska han åka till Europa för att bevaka krigsslutet för arméns tidning.

Ett slumpartat möte, kärlekshistoria som är ljuv, bitter, härlig och hemsk och allt däremellan. I efterdyningarna av kriget visar sig den stora kommunisträdslan och det är angiveritider så det står härliga till, vilket präglar både samhället i stort och Sara och hennes närmaste.

Åh, det finns så många härliga saker med den här boken! Kärlekshistorien, så klart. Beskrivningarna av New York (och även andra miljöer), skildringarna av tiden, av att jobba i tidningsbranschen… En av de miljöer/scener som gör att jag ofta vill återvända till är när (jag hoppas att jag inte avslöjar för mycket nu) Sara skaffar en lägenhet och renoverar och inreder den. Jag vet inte vad det är med beskrivningen av det, men jag sugs in i det där. Det är väl något med att bygga upp ett nytt liv, skaffa sig förutsättningar, ni vet – göra lemonad när livet ger en citroner?

Det här är en av mina absoluta favoritböcker  – läs och njut du med!

Peter Robinson – Watching the Dark

Recension,

När jag vann den senaste boken i serien om Alan Banks – Children of the Revolution – i Lottens tävling (tack!) upptäckte jag att jag hade missat en bok i serien. Den lyckliga slumpen (happenstancen, serendipiteten…) gjorde att jag hittade den på den lilla Spar-butiken i Tarajalejo på Fuerteventura när vi var där för några veckor sedan. Självklart köpte jag den (fattas bara annat!) och började läsa den på planet hem. Det var ett bra tag sedan jag läste boken före – Bad Boy – och jag hade glömt en hel del av vad som hänt.

watching the dark

Polisen Bill Quinn dödas av en bågskytt utanför en konvalescenthem för poliser. Alan Banks kallas till platsen och i Bills rum hittas en del komprometterande bilder. Kan Bill ha varit utsatt för utpressning? Var han korrumperad, eller finns det någon annan förklaring?

Annie Cabot börjar arbeta igen efter en tids sjukskrivning. Hon och Banks har ju en delvis kompicerad relation men det verkar funka bra dem emellan nu. Svårare har Banks för internutredaren Joanna Passero, som är insatt för att utreda Bills eventuella korruption. För att lösa mordet tittar de på Bills gamla utredningar, och det visar sig att det han har ett olöst fall han aldrig riktigt kunnat släppa; för sex år sedan försvann 19-åriga Rachel under en möhippa i Tallinn. Kan Bills mord ha något att göra med den utredningen?

Alan Banks far till Tallinn för att utreda Bills inblandning i den estniska utredningen en gång för alla, och surar som en tonåring för att han måste ha med sig moraltanten Joanna Passero, men han finner sig i det till slut.

Det märks att Peter Robinson gjort en hel del research om Tallinn och Estland, men han skriver mig inte på näsan med det och det gillar jag. Även om Banks håller sig på mattan i denna bok får man läsa en del om hans relationer till och med kvinnor, och jag blir lite trött på att den manlige polisen i polisdeckaren alltid är sådan här. Alan Banks, Kurt Wallander (de är för övrigt slående lika, opera, whisky, frånskild, haltande kontakt med barnen, dålig/obefintlig kontakt med barnens mor, affärer med kollegor…), Paul Hjelm (Arne Dahls A-gruppen), Sebastian Bergman (Hjort/Rosenfeldt)… Men trots detta tycker jag mycket om Watching the Dark och jag fortsätter att gilla Alan Banks mycket.

Donna Tartt – The Goldfinch/Steglitsan

Recension

Oj, peppen, hypen, förväntningarna, rädslan… Donna Tartt, denna ikoniska, mytiska författare som tar ett decennium på sig att skriva en bok. Eller vad vet jag, hon gör kanske annat emellan också. The Secret History/Den hemliga historien (DHH) älskar jag och har läst om flera gånger. The Little Friend/Den lille vännen (DLV) blev jag gruvligt besviken av eftersom jag hade förväntat mig en ny DHH men DLV var något helt annat.

the goldfinch

The Goldfinch/Steglitsan närmade jag mig därför med vaksamhet och viss rädsla, inte minst på grund av dess omfattning, 771 storpocketsidor på engelska. Jag vilade på lagrarna och beställde den först i januari och sparade den till sol/lässemestern i februari. En vecka i solen, utan andra planer skulle passa den här läsningen perfekt.

Och ja, Donna Tartt levererar, hallelulja!

Theo Decker är 13 år gammal när han förlorar sin mamma. Mamman dör i en explosion på ett museum som Theo mirakulöst överlever. Han finner sin väg ut ur bråten och med sig tar han tavlan The Goldfinch som han sedan håller gömd. Tavlan är liten till formatet men helt unik – det är det enda återstående verket av den på 1600-talet verksamme konstnären Fabritius vars övriga verk förstördes i en annan explosion.

Eftersom Theos pappa lämnade familjen en tid innan olyckan utan att lämna någon ny adress står Theo helt ensam i världen. Han får flytta in hos sin kompis Andy Barbour, vars familj har en stor men ganska dyster lägenhet på Park Avenue. The Barbours kommer att spela en stor roll i Theos liv och även om de är en ganska dysfunktionell familj, tycker jag ändå mycket om den.

Det finns många personer som har en stor betydelse för Theo; mamman, the Barbours, den galna kompisen Boris, ungdomskärleken/fixeringen Pippa, härlige möbelsnickaren/restaureraren Hobie… men det är ändå målningen som står i centrum.

goldfinch

Jag fattar inte riktigt storheten med den, måste jag erkänna. En fastkedjad steglits. Men den blir på ett effektivt sätt navet i Theos liv, under de tio-tretton någonting åren romanen utspelar sig. Jag håller  inte med om att det är målningen som gör att Theo (enligt baksidestexten) dras in i ”the criminal underworld”, det är väl snarare den traumatiska händelsen med explosionen och otryggheten efteråt, som formar honom som person, hans ageranden och det faktum att han tar droger som… jag vet inte vad.

Jag gillade The Goldfinch mycket och påverkades mycket under läsningen (vittnar min man om i alla fall). Jag gillar Theo mycket, men även hur personerna runt honom skildras; Hobie, mamman, Pippa, Mrs Barbour… Jag tycker också att Donna Tartt fångar miljöerna på ett härligt sätt, både de i New York och Las Vegas. Det jag kan ha lite synpunkter på är längden. Rent tekniskt spelar det förstås inte någon roll om en berättelse är 100 eller 700 sidor, men det finns vissa avsnitt jag tycker kanske är lite överflödiga. Fast det är ju svårt att veta hur berättelsen skulle ha varit utan dem! Och upplösningen sedan… jag vet inte om jag förstår den riktigt faktiskt. Det kan kanske klarna med en omläsning. Och The Goldfinch håller för omläsning, det kan jag lova!

Läs även vad Dark Places-Helena, Bokhora-Johanna Ögren, Annika Koldenius, Fru E:s böcker, Kulturbloggen och Marias bokliv tyckte!

Arne Dahl – Misterioso

Recension, ,

Jag har hört så mycket gott om serien om A-gruppen att jag köpte de fyra första i pocket tidigt i höstas, men de fick alla värma hyllan tills nu.

misterioso

Flera svenska finansmän mördas och en specialgrupp – A-gruppen – skapas av ett antal kompetenta poliser från hela landet. Titeln Misterioso syftar på ett jazz-stycke som mördaren lyssnar på när morden utförs.

Mordintrigen gillar jag, och särskilt kopplingen till jazz-låten. Ett kul grepp.

Polisgänget gillar jag bitvis, men bitvis är det kanske lite väl klichébetonat. Inte för att det spelar så stor roll egentligen. Huvudpersonen i boken är Paul Hjelm, från Huddingepolisen. Han har till en början ett väl fungerande och trevligt familjeliv, men sedan krisar det förstås (förstås, eftersom det är en polisroman och hur många polisromaner har DU läst där den (manliga) huvudpersonen är lyckligt gift med sina barns mor?).  En kanske kan räkna ut vad som händer sen (ja, det finns en kvinnlig kollega. En.).

Det är någonting med texten och stämningen som får mig att tänka på gamla filmer. Något dröjande i dialogen kanske… Jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Jag har hört mycket gott om Arne Dahls författarskap men jag blev inte helt övertygad av Misterioso. Jag ska läsa lite fler böcker i serien innan jag bestämmer mig för vad jag tycker!

Mia March – Finding Colin Firth

Recension,

Den här köpte jag endast på grund av omslaget (som råkar bestå titeln i stort sett).

finding colin firth

Den här historien kretsar kring Veronica Russo, Bea Crane och Gemma Hendricks, tre kvinnor vars liv korsas i den lilla kuststaden Boothbay Harbour i Maine, USA. De är alla förtjust i skådespelaren Colin Firth i samband med att han besöker staden för att spela in en film lär de känna varandra.

Veronica ser gärna hans filmer om och om och OM igen, och drömmer sig bort. Hon har återvänt till sin barndoms Boothbay Harbour efter att ha flyttat runt i flera år sedan familjen bröt med henne. Hon jobbar på café och bakar gudomligt goda pajer, som är lite speciella…

Bea har precis gått ut college och borde jobba som lärare, men sedan hennes mamma dog får hon inte riktigt ihop livet och känslorna. Hon får reda på att hon adopterades bort som spädbarn och kanske kan en träff med hennes biologiska mor bidra till att hon hittar sig själv.

Gemma kommer till Boothbay Harbour för att fira en kompis som ska gifta sig, men egentligen flyr hon. Hon har just fått reda på att hon är gravid och vet inte vad hon känner. Hon vet dock att hennes man kommer att bli överentusiastisk och dra med henne till förorten, och vänta sig att hon ska lägga sin journalistkarriär på hyllan för att bli heltidsmamma.

Som sagt, kvinnornas liv korsas i pittoreska lilla Boothbay Harbour i Maine och det är en härlig historia. Colin Firth är (dessvärre?) inte med knappt alls men det gör inte så mycket. Vi får följa kvinnorna en och en i varsitt kapitel, och till en början tycker jag att bytena är väldigt vältajmade, precis när jag vill läsa mer om någon av dem så får jag det.

Det är en optimistisk, verkligen feelgood historia och jag köper den, trots att den blir lite väl sockersöt, tuddenuttig och allting-ordnar-sig-till-det-bästa mellan varven. Men ibland är det så skönt att läsa sådant! Jag skriver recensionen flera veckor efter att jag har läst ut boken, men jag kommer fortfarande ihåg känslan och stämningen.

Det här är en bok jag kommer läsa om flera gånger, när jag behöver en socker-kick i livet! Rekommenderas!

Marian Keyes – The Other Side of the Story (Å andra sidan)

Recension,

Det här är en av mina favorit-Keyes!

20140218-063400.jpg

Jag tror inte den finns att köpa med det här fina omslaget längre, designat av Lovisa Burfitt. Synd!

Den här boken utspelar sig i London och handlar om tre kvinnor i trettioårsåldern:

Jojo Harvey: expolis från New York men numera litterär agent i London. Hon är driven fokuserad på sitt arbete och dessutom kurvigt supersnygg. Hon har ett förhållande med Managing Partnern (typ VD:n) på sin byrå.

Lily Wright: Försynt och försiktig copywriter som har skrivit Mimis Remedies, en bok som älskas av läsarna men sågas av kritikerna. Har ett förhållande med entreprenören Anton och lilla dottern Ema.

Gemma Hogan: Eventorganisatör på en PR-byrå och bästis med Lily tills Lily ”stal” Anton från henne. Efter det mycket bitter men slagfärdig och rolig.

Gemmas 60-åriga pappa lämnar mamman för en yngre modell och Gemma tvingas flytta in hos mamman för att hålla henne på rätt sida om det nervösa sammanbrottet. För att ventilera mejlar hon med en kompis och skriver både påhittade och riktiga detaljer om föräldrarnas göranden och låtanden.

Lilys första bok var en succé men uppföljaren vill inte riktigt bli skriven. Hon och Anton är oförståndiga med pengar och förskottet från Mimis Remedies bara rinner iväg…

Jojo vet att det inte är optimalt att ha en affär med chefen. Kommer hon kunna bli delägare i byrån och leva tillsammans med Mark?

Vi får följa dessa roliga och starka kvinnor i varsina kapitel, och det som får mig att läsa om boken (flera gånger) är Jojos delar. Hon är verkligen en härlig karaktär! De 648 sidorna bara flyger iväg…

Katerina Janouch – Bedragen

Recension

Livspussel, vedermödor och svek.

bedragen

Cecilia Lund är fyrabarnsmor, barnmorska och förortsfru. Hon och maken John kämpar för att få vardagen att gå ihop med hennes nattjobb, hans frilansande och de fyra barnen som ska lämnas och hämtas. De har det ganska bra men glöden kanske inte riktigt finns där längre. Strax innan John ska åka utomlands på en jobbresa knackar en ung man på dörren och hävdar att han är Johns son, före äktenskapet med Cecilia. Cecilia är lite skeptisk mot Simon som den nye sonen heter. Det visar sig också att han har en del hemligheter och mörka sidor. John åker iväg på sin resa och Cecilia stretar på. Hon har en mycket stark mardröm om att John bedrar henne. Ligger det något i den?

Förutom relationen mellan Cecilia och John får vi också läsa en del om Cecilias mamma och den excentriska mormodern, samt om Cecilias kollegor på BB. Det sistnämnda tycker jag är väldigt intressant och det märks att Katerina Janouch gjort mycket research. Det finns en nerv, ett driv i berättelsen som påminner om en deckare, och då tänker jag inte på deckarspåret som Simon står för.

Det blir en riktig bladvändare, och jag dras med mycket i känslorna i den här boken, men jag gillar den ändå inte. Jag kände mig på dåligt humör, jag tror jag sög upp mycket av den negativa energin och även om jag någonstans är nyfiken på fortsättningen (finns flera böcker till och jag har nästa hemma) känner jag ett visst motstånd just eftersom jag kände mig så deppig när jag läste. Finns det en genre som heter Feelbad?

Läs även vad Bokhora, Lotten och Malin tyckte!

Köp boken på Adlibris, Bokus eller CDON till exempel.

Sofie Sarenbrant – Vila i frid

Recension,

Mord och spänning i spa-miljö!

vila i frid

För några år sedan läste jag Vecka 36 av samma Sarenbrandt, men var inte speciellt imponerad. Kändes lite hemmasnickrat på något sätt. Jag är inget fan av Camilla Läckberg heller, och Sarenbrant går i samma stil (Läckberg har blurbat på omslaget, och Sarenbrant tackar Camilla Läckberg och Martin Melin i efterordet…).

Varför gav jag mig på att läsa Vila i frid kan man ju undra då. Svaret är miljön. Grattis Sarenbrant och Yasuragi Hasseludden. Boken utspelar sig några dagar i början av februari och förra året har jag för mig att några bokbloggare läste den i realtid liksom, och jag tror det var Lotten som senare läste den på ett spa. Jag gillar Yasuragi och har varit där några gånger. Jag hade lite småplaner på att åka dit med maken en helg i februari och läsa boken där… Men det blev inte så. Hur som helst, det var den långa anledningen till att jag läste boken.

Handlingen är i korthet att en känd skådespelerska hittas medvetslös i en varm källa, sedan hittas ett äldre par döda i sin säng på hotellet, och ytterligare en person i de varma källorna utomhus. Är det någon ur personalen som plötsligt fått för sig att mörda gästerna?! Inga andra logiska kopplingar mellan offren verkar finnas.

Vad tyckte jag då? Njae, sådär. Det var roligt med en miljö jag kände igen men allt kändes lite platt. Jag uppfattade det som att författaren var lite för upptagen med att redovisa sin research, istället för att mejsla fram trovärdiga karaktärer, drifter och motiv. Upplösningen var lite väl… mycket, och så en extra twist på det. More is more verkar mottot vara.

Vila i frid uppges vara första delen i en ”ny spännande deckarserie om polisen Emma Sköld” men jag  känner inget behov av att fortsätta följa henne vidare, även om det var en spännande och snabbläst bok!

Läs även vad Lotten, Bokföring enligt Monika och Romeoandjuliet tyckte!

Köp boken på Adlibris, Bokus eller CDON till exempel!

Cornelia Read – Invisible Boy

Recension

Tredje boken om Madeline Dare och kanske den bästa!

invisible boy

Maddie och maken Dean har flyttat till Manhattan och delar lägenhet med Maddies syster och kompis. Maddie är varken journalist (som i första boken) eller lärare (som i andra boken), nu jobbar hon som telefonförsäljare på ett förlag (typ). På en fest träffar hon en Cate, som hon är släkt med på långt håll. Cate jobbar med att restaurera en kyrkogård, där de båda har släkt som ligger.

När Maddie röjer sly där på kyrkogården hittar hon ett skelett, som inte är begravt utan ligger ovanpå jorden. Det visar sig vara en pojke som blivit bragd om livet. Som vanligt blir Maddie involverad i utredningen och det håller på att kosta henne livet. På det privata planet händer det också grejer. Hon får reda på lite familjehemligheter, och så är det lite trassligt med Dean.

Åh, jag gillar verkligen Maddie! Den här ändlösa stormen av ord, det kritiska men samtidigt ömsinta… Ett smakprov på Maddies vokabulär finns här.

Köp boken på Adlibris, Bokus eller CDON till exempel. Läs mer om Cornelia Read och Madeline Dare-böckerna hos Dark Places.

Alex Marwood – The Wicked Girls (Onda flickor)

Recension,

En gastkramande, hudunderkrypande läskig historia!

the wicked girls

En dag för 25 år sedan träffades tre flickor för första gången. När dagen var slut var en av dem död och de andra två anklagades för mordet.

Nutid. Kirsty Lindsay arbetar som journalist och rapporterar om en serie mord på unga kvinnor kring ett nöjesfält vid kusten. Där arbetar Amber Gordon som arbetsledare och städare. De känner omedelbart igen varandra, sina nya identiteter och de 25 år som gått till trots. En del i deras påföljd (att de dömdes för mordet på lilla Chloe står klart från början, något sådant hade ju inte hänt i Sverige eftersom de var barn och under 15…) var att de har kontaktförbud gentemot varandra livet ut. Ändå är det något som drar dem till varandra. Trots den lilla tid de kände varandra är de den enda beröringspunkten de har till den tid som varit, eftersom de båda har helt nya identiteter och liv nu. Ingen i deras nya liv vet vilka de har varit…

Läsaren kastas fram och tillbaka mellan dåtid och nutid (dåtidens kapitel är tyvärr kursiverade helt igenom, i alla fall i den engelska utgåvan, jag vet inte hur det är med den svenska) och spänningen hålls hela tiden väldigt hög.

Jag kan ganska snart gissa mig till whodunnit, men boken handlar om mycket mer än så. Däremot tar det ganska lång tid innan jag fattar vem som är Kirsty och vem som är Amber i dåtiden, och det är väldigt intressant att fundera över hur olika deras liv blev. Olika falla ödets lotter…

Det enda jag stör mig på (förutom kursiveringen av dåtidskapitlen) är att jag inte får beskrivningen av en av flickornas familjer att gå ihop. Utan att avslöja för mycket beskrivs den ena familjen som posh, men det är några grejer som gör att jag helt enkelt inte får ihop det. Men det är verkligen ingen stor grej, kan väl vara att den typen av familj helt enkelt är ovanlig i litteraturen…

Det här är en väldigt spännande och bra bok som jag verkligen rekommenderar om man vill ha lite mörk och läskig läsning!

Läs gärna vad Dark Places, Lingonhjärta och Bokmoster tyckte!

Köp på engelska: Adlibris, Bokus, CDON

Köp på svenska: Adlibris, Bokus, CDON