När jag vann den senaste boken i serien om Alan Banks – Children of the Revolution – i Lottens tävling (tack!) upptäckte jag att jag hade missat en bok i serien. Den lyckliga slumpen (happenstancen, serendipiteten…) gjorde att jag hittade den på den lilla Spar-butiken i Tarajalejo på Fuerteventura när vi var där för några veckor sedan. Självklart köpte jag den (fattas bara annat!) och började läsa den på planet hem. Det var ett bra tag sedan jag läste boken före – Bad Boy – och jag hade glömt en hel del av vad som hänt.

Polisen Bill Quinn dödas av en bågskytt utanför en konvalescenthem för poliser. Alan Banks kallas till platsen och i Bills rum hittas en del komprometterande bilder. Kan Bill ha varit utsatt för utpressning? Var han korrumperad, eller finns det någon annan förklaring?

Annie Cabot börjar arbeta igen efter en tids sjukskrivning. Hon och Banks har ju en delvis kompicerad relation men det verkar funka bra dem emellan nu. Svårare har Banks för internutredaren Joanna Passero, som är insatt för att utreda Bills eventuella korruption. För att lösa mordet tittar de på Bills gamla utredningar, och det visar sig att det han har ett olöst fall han aldrig riktigt kunnat släppa; för sex år sedan försvann 19-åriga Rachel under en möhippa i Tallinn. Kan Bills mord ha något att göra med den utredningen?

Alan Banks far till Tallinn för att utreda Bills inblandning i den estniska utredningen en gång för alla, och surar som en tonåring för att han måste ha med sig moraltanten Joanna Passero, men han finner sig i det till slut.

Det märks att Peter Robinson gjort en hel del research om Tallinn och Estland, men han skriver mig inte på näsan med det och det gillar jag. Även om Banks håller sig på mattan i denna bok får man läsa en del om hans relationer till och med kvinnor, och jag blir lite trött på att den manlige polisen i polisdeckaren alltid är sådan här. Alan Banks, Kurt Wallander (de är för övrigt slående lika, opera, whisky, frånskild, haltande kontakt med barnen, dålig/obefintlig kontakt med barnens mor, affärer med kollegor…), Paul Hjelm (Arne Dahls A-gruppen), Sebastian Bergman (Hjort/Rosenfeldt)… Men trots detta tycker jag mycket om Watching the Dark och jag fortsätter att gilla Alan Banks mycket.