Donna Tartt – The Goldfinch/Steglitsan

Oj, peppen, hypen, förväntningarna, rädslan… Donna Tartt, denna ikoniska, mytiska författare som tar ett decennium på sig att skriva en bok. Eller vad vet jag, hon gör kanske annat emellan också. The Secret History/Den hemliga historien (DHH) älskar jag och har läst om flera gånger. The Little Friend/Den lille vännen (DLV) blev jag gruvligt besviken av eftersom jag hade förväntat mig en ny DHH men DLV var något helt annat.

the goldfinch

The Goldfinch/Steglitsan närmade jag mig därför med vaksamhet och viss rädsla, inte minst på grund av dess omfattning, 771 storpocketsidor på engelska. Jag vilade på lagrarna och beställde den först i januari och sparade den till sol/lässemestern i februari. En vecka i solen, utan andra planer skulle passa den här läsningen perfekt.

Och ja, Donna Tartt levererar, hallelulja!

Theo Decker är 13 år gammal när han förlorar sin mamma. Mamman dör i en explosion på ett museum som Theo mirakulöst överlever. Han finner sin väg ut ur bråten och med sig tar han tavlan The Goldfinch som han sedan håller gömd. Tavlan är liten till formatet men helt unik – det är det enda återstående verket av den på 1600-talet verksamme konstnären Fabritius vars övriga verk förstördes i en annan explosion.

Eftersom Theos pappa lämnade familjen en tid innan olyckan utan att lämna någon ny adress står Theo helt ensam i världen. Han får flytta in hos sin kompis Andy Barbour, vars familj har en stor men ganska dyster lägenhet på Park Avenue. The Barbours kommer att spela en stor roll i Theos liv och även om de är en ganska dysfunktionell familj, tycker jag ändå mycket om den.

Det finns många personer som har en stor betydelse för Theo; mamman, the Barbours, den galna kompisen Boris, ungdomskärleken/fixeringen Pippa, härlige möbelsnickaren/restaureraren Hobie… men det är ändå målningen som står i centrum.

goldfinch

Jag fattar inte riktigt storheten med den, måste jag erkänna. En fastkedjad steglits. Men den blir på ett effektivt sätt navet i Theos liv, under de tio-tretton någonting åren romanen utspelar sig. Jag håller  inte med om att det är målningen som gör att Theo (enligt baksidestexten) dras in i ”the criminal underworld”, det är väl snarare den traumatiska händelsen med explosionen och otryggheten efteråt, som formar honom som person, hans ageranden och det faktum att han tar droger som… jag vet inte vad.

Jag gillade The Goldfinch mycket och påverkades mycket under läsningen (vittnar min man om i alla fall). Jag gillar Theo mycket, men även hur personerna runt honom skildras; Hobie, mamman, Pippa, Mrs Barbour… Jag tycker också att Donna Tartt fångar miljöerna på ett härligt sätt, både de i New York och Las Vegas. Det jag kan ha lite synpunkter på är längden. Rent tekniskt spelar det förstås inte någon roll om en berättelse är 100 eller 700 sidor, men det finns vissa avsnitt jag tycker kanske är lite överflödiga. Fast det är ju svårt att veta hur berättelsen skulle ha varit utan dem! Och upplösningen sedan… jag vet inte om jag förstår den riktigt faktiskt. Det kan kanske klarna med en omläsning. Och The Goldfinch håller för omläsning, det kan jag lova!

Läs även vad Dark Places-Helena, Bokhora-Johanna Ögren, Annika Koldenius, Fru E:s böckerKulturbloggen och Marias bokliv tyckte!

Annonser

En reaktion på ”Donna Tartt – The Goldfinch/Steglitsan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s