Kategoriarkiv: Recension

Jeanette Winterson – Fyrväktaren

Recension
Snabblästa Fyrväktaren rör sig mellan fantasi och verklighet, olika tider och rum, och berättas med ett vackert språk.
fyrväktaren
Silver föddes ur slumpen – hon är resultatet av det tillfälliga mötet mellan hennes mor och en sjöman. När Silver är tio år dör modern och befolkningen hamnstaden Salt i norra Skottland där de bor bestämmer att Silver ska bo hos den blinde fyrvaktaren Pew.
Pew berättar historier och det gör sedemera Silver också.
Det är roligt att följa flickan/kvinnan Silver men jag tycker att det är lite väl hoppigt, det är svårt att få sammanhang. Detta ingen berättelse jag fäster mig vid även om den som sagt var underhållande att läsa. Det stora behållningen är språket och av den anledningen är jag verkligen sugen på att läsa mer av Winterson.
Fyren där Silver och Pew bor och arbetar automatiseras och de måste flytta. Jag hade velat veta mera om Pew, om vad hände med honom efter automatiseringen. På grund av att jag upplevde berättelsen som lite hoppig koncentrerade jag mig mindre och kanske missade jag något där jag låg i solstolen på semestern och läste…
Andra som bloggat om boken är Meta och Pocketblogg. Finns bland annat på Adlibris och Bokus.
Fyrväktaren (Lighthousekeeping) 2004, 189 sidor (pocket) Bazaar förlag 2005.

Kristina Appelqvist – Den svarta löparen

Recension
Debutroman – en ganska bra sådan! Mycket bättre än De blå damerna (Appelqvists fjärde bok) som jag recenserade här.
den_svarta_loparen.indd
Huvudpersonerna; rektorn för Västgöta Universitet Emma Lundgren och polisen Filip Alexandersson, är sympatiska båda två och Kristina Appelqvist beskriver dem ganska bra. Sedan att det är mycket klichéer i persongalleriet är en annan sak. Mördade Vera – en sådan person (eller fragment av) kan nog de flesta som arbetat inom en myndighet eller statlig förvaltning se framför sig. De flesta personerna känns dock lite karikerade.
Den svarta löparen läste jag under min solsemester och i solstolen var den riktigt bra, jag kommer på mig själv med att vilja läsa mer av Appelqvist. Detta trots att jag dissade henne lite min recension av De blå damerna när jag jämställde henne med Camilla Läckberg som jag förvisso läst nästan allt av men som jag inte håller så högt i aktning rent språkligt. Men nu tycker jag att Appelqvist är bättre än Läckberg, då många av de språkliga missarna från De blå damerna inte finns i Den svarta löparen. Är det inte konstigt att en debutbok är bättre än en fjärde bok?!
Det kan bero på att karaktärerna inte tål så mycket upprepning. Den här boken skulle gott och väl kunna vara en isolerad historia. Som sådan är det tänkbart att det skulle kunna hända, men när ett mord om året inträffar i Skövde, som har koppling till universitetet – då börjar det likna Midsomer Murders och Fjällbacka… Det är väl i och för sig inte realism man är ute efter när man läser sådana här pusseldeckare…
Jag tror Appelqvists (och många andras) eventuella talang att skriva pusseldeckare kommer sig bättre till pass om hon skulle skriva enskilda mysterier som inte alla har koppling till Västgöta Universitet. Men med det sagt, så har jag ju inte läst de två och tre i serien. Jag kanske får göra det och återkomma…
Andra som bloggat om boken är Annika och Fröken Humla. Finns bland annat hos Adlibris och Bokus.
Den svarta löparen, 2004, 299 sidor (pocket), Pocketförlaget

Erlend Loe – Doppler

Recension,

Doppler är bitvis en rolig bok. Väcker lite eftertanke också.

doppler

Andreas Doppler har varit duktig i hela sitt liv – allt han gjort har han gjort duktigt. När han under en duktig cykeltur faller omkull och slår i huvudet ändras något och han bestämmer sig för att flytta ut i skogen. Han lämnar fru, två barn och sitt jobb och flyttar ut i skogen för att bo i tält och undkomma duktigheten.

Doppler är rolig och tänkvärd på sina sätt, den är väl tänkt som roman och inte samhällskritik och det är nog gott och väl för han biter sig lite i svansen tycker jag.

Med all sin kritik och motvilja mot duktighet så är det precis jäkligt duktig han är ute i skogen, när han idkar byteshandel med egenhändigt slaktad älgkött och bygger en totempåle för att hedra sin fars minne.

Men det kanske är det som är meningen och jag som inte fattar eller uppskattar ironin? Min duktighetsdimma kanske hindrar mig…

Doppler är både underhållande och snabbläst, men inte riktigt min kopp te.

Andra som bloggat om boken är bland annat Boksyster och Fredrik Sjöberg på Svenska Dagbladet. Finns bland annat på Adlibris och Bokus.

Doppler, 2006, 159 sidor (pocket) Alfabeta.

Amor Towles – The rules of Civility (Artighetsreglerna)

Recension

Favorit i repris! Artighetsreglerna är så bra att den förtjänar en återutsändning.

Den här boken har så mycket som talar till dess fördel i min värld. Den är snygg (både mitt ex och den svenska utgåvan), den utspelar sig i New York, på trettiotalet, och den handlar om en tjej som alltid har svar på tal. Katey Kontent (bara namnet!) är huvudpersonen och tillsammans med sin väninna Evie Ross träffar hon Tinker Grey på en jazzklubb. De tre blir vänner och hittar på en massa, och genom Tinker lär Katey känna en del nya människor. Men Tinker visar sig inte vara riktigt den han utgav sig för, och deras möte får ganska stora konsekvenser för deras liv.

Amor Towles har, och ger Katey Kontent, ett fantastiskt härligt, ordrikt och levande språk och han beskriver staden och tiden på ett sätt som ibland gör det svårt att tro att boken är skriven i nutid.

Av någon anledning tog det dock emot i första halvan av boken. Jag vet inte riktigt varför, det var inget fel på vare sig storyn eller språket vad jag upplevde, men det kanske blev lite tråkigt ett tag. Eller så var jag inte på rätt humör. Den fick i alla fall ligga till sig lite på hyllan, i en månad ungefär, innan jag fortsatte. Och det ångrar jag verkligen inte! Berättelsen tog fart på ett härligt sätt i andra halvan och när den var slut ville jag bara ha mer! Som Bokhoras Johanna Lindbäck skrev; Jag vill flytta in i Artighetsreglerna!

En kul grej med boken är att titeln syftar på en ung George Washingtons Rules of civility & decent behaviour in company and conversation. Det finns 110 regler och den fjärde (varför inte börja med den?) låter så här:

”In the Presence of Others Sing not to yourself with a humming Noise, nor Drum with your Fingers or Feet.”

Jag vet inte om George Washington (presidenten alltså) verkligen skrev dessa regler eller om de finns på riktigt, men det är ju ett kul grepp hur som helst.

Finns bland annat på Adlibris och Bokus.

The rules of civility, Sceptre/Hodder & Stoughton 2011. På svenska: Artighetsreglerna, Månpocket 2012.

Siri Hustvedt – The Summer Without Men

Recension

Jag har tidigare trott att jag gillat Hustvedt, men det är egentligen bara baserat på att jag tyckte så mycket om Vad jag älskade. Jag har försökt läsa The Sorrows of an American men kom inte igenom det men tänkte att The Summer Without Men säkert skulle vara bättre.

the summer without men

Den verkar ju så bra! Mia Fredricksens man meddelar hux flux att han träffat en annan. Mia får ett sammanbrott och efter en tid på sjukhus tillbringar hon sommaren i sin håla till barndomsstad, med sin mamma, mammans väninnor, en kvinnlig granne och några tonårstjejer på en sommarkurs hon håller. En sommar utan män alltså. Det låter som en riktigt bra bok, jag får vackra sepiatonade, filmiga bilder för näthinnan. Omslaget är vackert också.

Men jag fixar inte riktigt Hustvedt längre, hon känns högtravande och egocentrisk på något sätt och jag kan inte förmå mig till att riktigt bry mig om Mia Fredricksen och hennes äktenskapliga problem. Gefle Dagblads Lina Erkelius beskriver det på ett bra sätt här: Hustvedt med hybris!

Jag var verkligen inställd på att läsa ut den här boken (trots att jag inte brukar läsa ut böcker jag inte gillar) men två tredjedelar in i boken gav jag upp. Hon hade nog kunnat hålla fast mig om hon hade ägnat mer tid åt tjejerna i sommarkursen hon håller, och deras intrigerande. Men, jag vet inte… Det är lite för mycket babbel, för mycket ego, för lite intressant…

Andra som bloggat om boken är Magnus Eriksson på Svenska Dagbladet, Stina Otterberg på DN, Bokhora och Lotten. Bokklubben i P4 Extra pratade om Sommaren utan män i december 2012.

Finns både på svenska och engelska, på till exempel Adlibris och Bokus.

The Summer Without Men, 216 sidor, danskt band, Sceptre. Sommaren utan män, Norstedts 2011.

Sofia Hallberg – Mina Fräknar

Recension

En av de vanligaste söktermerna för att komma till mig är Sofia Hallberg. Strax innan jag flyttade bloggen från bokenhanna till Books ABC recenserade jag Mina Fräknar, så nu tänkte jag köra en repris!

Jag var lite skeptisk mot Mina fräknar till en början. Jag undrade vilka konstiga mönster Karin Silvius skulle se i sina fräknar, tyckte det verkade lite stört. Och det är det kanske. Men sedan drogs jag med! Sträckläste boken och tyckte den var väldigt spännande.

Huvudpersonen Karin Silvius är en spännande karaktär, trots sin uppenbara tråkighet. Hon träffade sin sambo Mats redan på universitetet. Hon var en av de bästa i klassen och borde fått ett riktigt toppjobb men istället är det Mats som jobbar på UD och Karin som hankar sig fram som konsult via Manpower. Inget fel i det men kanske inte vad hon tänkte sig.

Jag undrar i hela boken varför, vad hände som fick den ambitiösa plugghästen att inte fara iväg som en raket in i framtiden. Precis i slutet tror jag att jag fått svaret…

Jag tycker hela tiden att Karin har gjort en mängd konstiga val i livet, och att hon hanterar situationen som uppstår i hennes liv nu på ett konstigt sätt. Jag vill hela tiden säga åt henne hon ska göra och blir förvånad över hennes val. Men det är väl det som gör boken så spännande.

Detta är Sofia Hallbergs debutroman, hon skriver korta, intensiva kaptiel och jag är mycket imponerad. Hoppas hon skriver fler böcker!

Finns bland annat på Adlibris och Bokus. Kommer i pocket i vår!

Mina fräknar, 364 sidor inbunden, Damm förlag (recensionsexemplar, tack!)

Elly Griffiths – Huset vid havets slut

Recension

Den tredje boken om Ruth Galloway och kanske den mest spännande. Eller så tycker jag det för att den är färskast i minnet…

huset vid havets slut

Ruth börjar jobba igen efter sin föräldraledighet. Hennes kollegor som kartlägger erosionen vid kusten hittar en dag skelett begravda i sanden. Det visar sig (bland annat genom Ruths utredningar) vara skeletten efter sex tyska soldater som avrättades under andra världskriget. Fyndplatsen är svårtillgänglig på grund av tidvattnet.

Vilka kan veta något om detta? Hemvärnsgubbarna från trakten kanske. Problemet är bara att de börjar bli till åren, det är bara två gubbar kvar i livet som kan tänkas veta något om detta. När två av dem avlider hastigt men synbart naturligt verkar gåtan svår att lösa.

Den här boken utspelar sig i nutid men läsaren titta tillbaka lite till krigstiden också. Som vanligt är det inte bara själva kriminafallet vi läser om, utan även om Ruth, hennes osäkerhet i föräldrarollen, relationen till polisen Harry Nelson, till kompisen Shauna och druiden Cathbad som jag gillar mer och mer. Jag tycker mycket om persongalleriet i Griffiths böcker men också en särskild stämning eller atmosfär som gör att jag längtar till nästa lässtund. Jag upplevde dock inte språket lika bra i denna som i de två första böckerna, men jag tror det kan bero på översättningen.

Jag har uppföljaren A room full of bones (Känslan av död) hemma men ska vänta med den lite, så får jag njuta av Ruth under en längre period! Det är det som är så bra med att vara lite sen på bollen – man kan läsa bokserien i den takt man vill!

Andra som bloggat om boken är Bokmalen, PocketBlogg och Annika. Finns att köpa på engelska och svenska på till exempel Adlibris och Bokus.

Huset vid havets slut (The House at Sea´s End) 303 sidor (pocket) Månpocket 2012

I väntan på Sjukdomen: Kärleken av Jonas Gardell

Recension, ,

Det är inte recensionsdags för Sjukdomen riktigt än. Så jag kör en omarbetad recension av Kärleken istället, som jag recenserade på förra bloggen.

Innan jag läst eller hört så mycket om Torka aldrig tårar utan handskar fattade jag inte riktigt titeln. Men så hörde jag en (eller flera faktiskt) gripande intervjuer med Jonas Gardell där han berättade om händelsen som gett namn till boken. En sjuksköterska som utan sina skyddshandskar torkar tårarna på en döende patient och får sig en avhyvling av sin äldre kollega:

Torka aldrig tårar utan handskar!

Fy så omänskligt, tänkte jag, har klimatet verkligen varit så hemskt och kallt?!

Men egentligen är det väl inte så svårt att förstå, när man arbetar med en dödlig sjukdom som man inte vet hur den smittar, då måste man vara försiktig. Det finns basala hygienrutiner som helt enkelt måste följas på ett sjukhus. Men jag tänker att det kanske inte handlar lika mycket om vad man gör som hur man gör det?! Och varför. Vilken inställning man har.

Jag har inte läst något av Jonas Gardell tidigare, men jag följer honom med stor behållning på Twitter (Mark Levengood också för den delen). Jag har inte sett teveserien Torka aldrig tårar utan handskar heller för jag ville läsa hela trilogin först. Jag är inte så jättesugen på att se teveserien nu heller, jag gillar karaktärerna och miljöerna som de ser ut i mitt huvud.

Jag sträckläste denna bok och blev ganska förvånad när den tog slut, jag hade nog trott att det skulle hända mer i första delen. Så jag ser fram emot Sjukdomen och Döden (hur märkligt det än låter i skrift), jag vill läsa mer om Rasmus och Benjamin och deras förhållande, i Kärleken har de ju precis träffats. Ser fram emot med bävan kanske jag ska tillägga, man vet ju redan hur det slutar på sätt och vis.

Det enda jag kan vara kritisk mot i denna fantastiska bladvändare till bok är att jag skulle velat att de mer berättande, dokumentära avsnitten markerades på ett tydligare sätt. Men det är en småsak.

Det jag kände precis efter att ha slagit ihop pärmarna, är en sorts tacksamhet för att jag fått läsa om denna del av vår historia som jag är något för ung för att minnas själv.

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken, 292 sidor (inbunden) Norstedts

Kim Thúy – Ru

Recension

Ru betyder “vaggvisa” eller ”att vagga” på vietnamesiska och ”bäck” på franska. Det är ett bra namn på den här lilla boken. Någon har kallat den en novellsamling, men det är inte riktigt korrekt, tycker jag. Jag vet inte vad det är riktigt, för det känns inte som en roman heller.

Ru

Omslaget är mycket vackert i alla fall! Detta är Kim Thúys debut, ett sammelsurium (i ordets bästa bemärkelse) av tankar och intryck. Det borde vara rörigt och svårt att följa med, men det är det inte. Följden av dessa korta minnesbilder och berättelser känns helt logisk, även om de inte följer kronologi eller geografi.

Vi följer Nguyen (fast när jag läser så känns det självbiografiskt) från Vietnam, till Kanada och sedan tillbaka till Vietnam, från när hon är tio år fram till nu. Vi lär känna hennes släktingar, hennes barn (inte så mycket) och hennes vänner.

Det är intressant att läsa om mötet med Kanada, den nya världen dit de kommer som båtflyktingar, och om alla generösa människor de möter som nyanlända.

Andra som bloggat om boken är Hyllan, Magnus Eriksson på Svenska Dagbladet, Malin Johansson och Enligt O. Finns bland annat på Adlibris och Bokus.

Ru, 154 sidor (pocket), Sekwa 2011.

Caitlin Moran – How to be a Woman

Recension

Jag köpte How to be a woman (Konsten att vara kvinna) när den var som mest aktuell i höstas. Jag läste den lite parallellt med Glasfåglarna av Elsie Johansson, det var lite intressant att läsa om hur en tonårstjej blir kvinna ur två ganska olika perspektiv – fyrtiotalets Sverige och åttiotalets England, skillnaderna är både små och stora…

how to be a woman

Jag gillade How to be a Woman mycket i början. Sedan fick den ligga till sig tills jag fick för mig att jag skulle raket-läsa ut den innan nyår, så jag klämde två tredjedelar av den under en och samma dag. Det var inte den bästa idén jag verkställt, kanske. Jag tror boken hade tjänat på att läsas lite lugnare med lite mer tid till eftertanke och igenkänning.

För igenkänning är det gott om vill jag lova! Och gott om träffande formuleringar och goda skratt. Men givetvis är inte Caitlin Moran bara rolig, det finns mycket allvar också, om feminism, sexism uppväxt och mänsklighet.

Det jag tar med mig mest – jag gillar tumregler – är frågan Are the men doing it? Genom den, menar Moran, kan man avgöra om some sexist bullshit is afoot, som hon uttrycker det och jag vet inte om det kan sägas bättre och roligare på svenska.

Are the men worrying about this as well? Is this taking up the mens time? Are the men told not to do this, as it´s ‘letting the side down’? are the men having to write bloody books about this exasperating, retarded, time-wasting bullshit?

Detta apropå (bland annat!) att kvinnor får kritik (av kvinnor och andra) om de kritiserar andra kvinnor, eller inte hjälper andra kvinnor.

Jag känner mig lite kluven till How to be a Woman. Den motsvarade inte riktigt mina förväntningar, och jag är lite besviken faktiskt. Återigen var det nog mina högt ställda förväntningar som ställde till det. Det och att jag läste den väldigt ryckigt. Hur som helst är det bra med en lättillgänglig och rolig (om än väldigt babblig) bok i ett snårigt ämne. I och för sig är det inte svårt att veta om man ska kalla sig feminist eller ej, tycker jag. Men nyanser (och humor!) i debatten är ju aldrig fel!

Andra som bloggat om boken är bland annat Carina Burman på Svenska Dagbladet, Martina Lowden på DN, Bokhora, Feministbiblioteket och Malin.

Finns på både svenska och engelska hos till exempel på Bokus och Adlibris.

How to be a woman, 309 sidor, häftad. Konsten att vara kvinna, Albert Bonniers förlag, 2012.