Debutroman – en ganska bra sådan! Mycket bättre än De blå damerna (Appelqvists fjärde bok) som jag recenserade här.
Huvudpersonerna; rektorn för Västgöta Universitet Emma Lundgren och polisen Filip Alexandersson, är sympatiska båda två och Kristina Appelqvist beskriver dem ganska bra. Sedan att det är mycket klichéer i persongalleriet är en annan sak. Mördade Vera – en sådan person (eller fragment av) kan nog de flesta som arbetat inom en myndighet eller statlig förvaltning se framför sig. De flesta personerna känns dock lite karikerade.
Den svarta löparen läste jag under min solsemester och i solstolen var den riktigt bra, jag kommer på mig själv med att vilja läsa mer av Appelqvist. Detta trots att jag dissade henne lite min recension av De blå damerna när jag jämställde henne med Camilla Läckberg som jag förvisso läst nästan allt av men som jag inte håller så högt i aktning rent språkligt. Men nu tycker jag att Appelqvist är bättre än Läckberg, då många av de språkliga missarna från De blå damerna inte finns i Den svarta löparen. Är det inte konstigt att en debutbok är bättre än en fjärde bok?!
Det kan bero på att karaktärerna inte tål så mycket upprepning. Den här boken skulle gott och väl kunna vara en isolerad historia. Som sådan är det tänkbart att det skulle kunna hända, men när ett mord om året inträffar i Skövde, som har koppling till universitetet – då börjar det likna Midsomer Murders och Fjällbacka… Det är väl i och för sig inte realism man är ute efter när man läser sådana här pusseldeckare…
Jag tror Appelqvists (och många andras) eventuella talang att skriva pusseldeckare kommer sig bättre till pass om hon skulle skriva enskilda mysterier som inte alla har koppling till Västgöta Universitet. Men med det sagt, så har jag ju inte läst de två och tre i serien. Jag kanske får göra det och återkomma…
Den svarta löparen, 2004, 299 sidor (pocket), Pocketförlaget
Books ABC 