Etikettarkiv: En smakebit på söndag

En smakebit på söndag: Det bästa av allt

Bloggutmaningar, Läser just nu,

Det amerikanska temat går bra! Nu läser jag Det bästa av allt, av Rona Jaffe. Den handlar om fyra tjejer i tjugo-trettioårsåldern som arbetar på ett förläggarkontor i New York i början av femtiotalet. Lite som teveserien Mad Men. Boken är skriven 1958, så det känns autentiskt, liksom.

Min smakebit kommer från sidan 30 där April Morris, som just flyttat till New York från Colorado, presenteras:

En platsannons väckte hennes intresse. Hon gick till byrån och de skickade henne till Fabian publications. Helst hade hon velat ha ett av nittio-dollar-i-veckan-jobben, men detta var hennes första arbete och hon fick rådet att ta det och vara glad åt yrkeserfarenheten det gav. Alla flickorna i skolan där hemma hade slukat Unveiled – det var bara tre år sedan hon själv vuxit ifrån den. Sanningen att säga tyckte hon att det skulle bli riktigt spännande att arbeta på en tidningsredaktion som hade hjälpt till att bygga upp många av hennes felaktiga föreställningar om livet. Dessutom läste hennes mormor The Cross. Hon skrev genast hem och berättade om sitt nya arbete, och upplyste också familjen om att hon inte tänkte komma hem igen, i varje fall inte i första taget.

Flera smakebitar hittar ni hos Flukten fra virkeligheten!

20130728-113420.jpg

En smakebit på söndag: Vass egg

Bloggutmaningar,

Juli är fortfarande amerikansk för min del och nu läser jag Vass egg av Gillian Flynn. Det är en hyllvärmare som jag köpte på Konsum för 15 kronor för flera år sedan.

Camille Preaker är reporter på en tidning i Chicago och sänds till sin hemstad Wind Gap i Missouri för att bevaka ett mord och ett försvinnande, båda små flickor i nio-årsåldern. Camilla har ett komplicerat förhållande till hemstaden, sin mamma, styvfar och inte minst sig själv. Min smakebit kommer från första kapitlet där Camille går med i skallgångskedjan som letar efter försvunna Natalie:

Jag gick bort från det knastrande, varma gruset och in i skogen som kändes ännu varmare. Luften var djungelfruktig. Buskar av gullris och rönnsumak rispade mig på vaderna och luddiga vita frön från kanadapoppel for omkring överallt, slank in i min mun och stack mig på armarna. Jag kom plötsligt ihåg att när jag var barn kallade vi det för älvhår.

På avstånd ropade folk Natalies namn, de tre stavelserna steg och sjöng som i en sång.

Fler smakebitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten. Trevlig söndag!

En smakebit på söndag – Nick & Norahs Infinite Playlist

Bloggutmaningar, , ,

Just nu läser jag egentligen Five Days av Douglas Kennedy, men eftersom jag redan bjudit på en smakebit från den tänkte jag idag bjuda på en smakebit från Nick & Norahs Infinite Playlist, som jag både påbörjade och avslutade igår.

Nick&Norah

Nick och Norah är båda i övre tonåren och träffas ute på en klubb på Manhattan. Nick ser sitt taskiga ex Tris, drabbas av lätt panik och ber Norah som står bredvid vara hans flickvän i fem minuter, så att exet inte ska tro att han är en loser. De kysser varandra på klubben och vi får sedan följa dem under natten, på berg och dalbanan som blir deras första dejt. Vartannat kapitel är skrivet av Nick och vartannat av Norah, och min smakebit kommer från Norahs första kapitel:

No matter how good he tastes, this five-minute girlfriend still needs a few seconds to come up for air. I separate my mouth from his, hoping to catch my breath and hoping to catch Tris walking away from from us without having noticed me at all.

WOW. I fell like in this riot of people, I have been kicked in the stomach, but by the giddy police. Forget about the need for oxygen. My mouth wants to go back to the place it just left.

För fler smakebitar, kika in hos Flukten fra virkeligheten!

En smakebit på söndag – Statsrådet och döden

Bloggutmaningar,

Jag är på sluttampen på Statsrådet och döden av Bo Balderson och den är faktiskt väldigt roligt skriven, men jag tyckte ändå det var lite svårt att hitta en lämplig smakebit.

statsrådet och döden

Berättarrösten är adjunkt Vilhem Persson, vars syster är gift med statsrådet (som är inrikesminister tror jag) och adjunkten och statsrådet har tillsammans åkt ut till statsrådets sommarhus i skärgården. Det begås några mord i bekantskapskretsen och även om polisen (en av adjuktens gamla elever, förresten) är där snabbt och utreder, så vill nog statsrådet finna svaret på gåtan själv.

Statsrådet och adjunkten har precis kommit till sommarhuset:

Det gavs inte heller tid för djupare estetiska lidanden ty knappt hade statsrådet dragit åt handbromsen förrän vedbacken förvandlats till något som påminde om en skolgård under rast. Barn, barn i oräkneliga mängder och i alla åldrar hoppade och skrek omkring oss. Min syster hade fött sin make fjorton stycken och dessa förökar sig under sommaren på ett i mitt tycke helt onödigt sätt genom att bjuda ut kamrater.

– Så många dom är, mumlade jag tveksamt.

Statsrådet stirrade ut över myllret.

-Du har väl inget ätbart på dej? Då kan dom hugga. Jag minns när statsministern steg ur med en kolapåse i fickan… Han måste ha lagt ut texten ordentligt efteråt för när Palme kom några veckor senare hade han något slags överdragskläder av galon. Nu hoppar vi!

För fler smakebitar, gå till Flukten fra virkeligheten och kolla vilka som är med idag!

En smakebit på söndag – Dying Fall

Bloggutmaningar,

Igår läste jag ut Dying Fall av Elly Griffiths och då jag inte riktigt bestämt mig för vad jag ska läsa härnäst bjuder jag på en smakebit från Dying Fall, kapitel ett, som inleds med att telefonen ringer hemma hos Ruth Galloway:

She decides to ignore it but Kate, her eighteen-month-old daughter, runs past her yelling ‘Ring! Ring!’ Kate picks up the phone and says clearly, ‘Piss.’ Cursing Cathbad, Kate’s Druid godfather, who has taught her the all-purpose salutation, ‘Peace’, Ruth snatches the phone away.
‘Hello?’
‘Ruth?’ It’s a woman and she’s laughing. ‘Did someone just say ”Piss”?’

Hihi. Dottern Kate är rätt kul tycker jag!

Läs fler smakebitar hos Flukten fra virkeligheten!

En smakebit på söndag – Five Days

Uncategorized,

Söndag brukar betyda en smakbit på det jag läser just nu. Men jag läser fortfarande Och bergen svarade, det går lite segt faktiskt. Jag får nog lägga på ett kol, den ska ju recenseras den 20 juni… Så istället får jag väl tipsa om vad jag ska läsa härnäst? Något jag ser fram emot att läsa i sommar är Five Days, Douglas Kennedys senaste roman.

five days

Den börjar så här:

I saw the cancer immediately. It was right there in front of me. As always, I found myself taking a sharp intake of breath as the realization hit: I am looking at the beginning of the end.

The cancer was shaped like a dandelion. Sometimes this sort of tumor looks like a cheap christmas decoration – a five-and-dime star with ragged edges. This specific one was more like a minor-looking flower that had been denuded, stripped down to its seeds, but with an insidious, needle-like design. What radiologists call a ‘spiculated structure’.

Jag gillar Douglas Kennedys sätt att skriva, och jag hoppas att han med den här boken är tillbaka i gammal god The Pursuit of Happiness-form.

För fler smakebitar, kika in hos Flukten fra virkeligheten!

En smakebit på söndag – Och bergen svarade

Bloggutmaningar, Läser just nu,

Jag tycker det är en trevlig tradition att dela med mig lite av vad jag läser! Vi är ganska många som gör det om söndagarna, fler hittar den som vill hos Flukten fra virekeligheten.

Jag har precis börjat läsa Och bergen svarade av Khaled Hosseini, som handlar om syskonen Pari och Abdullah och deras familj i byn Shadbagh i Afghanistan. Syskonen skiljs åt och vi får följa deras resa genom världen, tillbaka till varandra.

20130525-072131.jpg

Smakbiten kommer från kapitel två och jag tror att Pari är på väg att lämnas bort till en familj i Kabul (det står så på baksidan i alla fall):

En stund senare stannande de för att vila i skuggan av ett klippblock. Med ett stönande släppte far vagnens styre till marken. Han krökte ryggen med en plågad grimas lyfte ansiktet mot solen. 

”Hur långt kvar är det till Kabul?” frågade Abdullah.

Far tittade ner på dem. Hans namn var Saboor. Han var mörkhyad och hade ett hårt ansikte, kantigt och benigt, med en näsa som var krökt som näbben på en stäpphök, och ögonen var djupt insjukna. Far var smal som ett streck, men ett helt livs arbete hade gett honom svällande muskler som vred sig som rottingvidjor runt armstödet på en korgstol. ”I morgon eftermiddag är vi framme” sa han och lyfte vattensäcken av kohud till läpparna. ”Om vi håller tiden”. Han tog en djup klunk, och adamsäpplet steg och föll.

Jag är inte säker på vem berättaren är, man får hela tiden läsa om ”far” och inte om ”fadern”, så det känns som att det är ett av syskonen som berättar, men vad jag fattar är bara Pari och Abdullah med på resan. Och resten av berättarrösten kommer ju utifrån… Det kanske klarnar vartefter.

Som sagt, jag har precis börjat läsa, så jag vet inte riktigt vad jag tycker än. Recension kommer hur som helst den 20 juni!

 

En smakebit på söndag – Little Bee

Bloggutmaningar, Läser just nu,

Söndag igen och dags för en smakbit på det jag läser just nu. Besök gärna Flukten fra virkeligheten och hitta fler smakbitar!

Just nu läser jag Little Bee av Chris Cleave. I korta drag kan man säga att den handlar om en flicka från Nigeria, Little Bee, som lämnar en flyktingförläggning i London efter att ha varit där i två år.

little bee

Jag har ganska just börjat läsa den, och i början handlar det ganska mycket om språk. Man talar ju engelska i Nigeria också, men nu har Little Bee lärt sig ”Drottningens engelska” och det är något helt annat. Men nödvändigt, både för att kunna bli tagen på allvar och för att inte bli hemskickad till Nigeria igen.

Smakbiten kommer från sidan 9 i den svenska pocket-utgåvan:

För att kunna tala Drottningens engelska var jag tvungen att glömma de bästa knepen i mitt modersmål. Drottningen skulle till exempel aldrig kunna säga: Det var ett väldans ståhej, den där jäntan fick använda allt hon hade och lite därtill för att sno åt sig min älsklingsson, och ändå fattade alla människor att det skulle gå åt skogen för henne. Istället bör Drottningen säga: Min före detta svärdotter utnyttjade all sin kvinnlighet för att bli förlovad med min arvtagare, och man borde ha kunnat förutse att det inte skulle sluta lyckligt. Tycker ni inte det är sorgligt? Att lära sig tala Drottningens engelska är som att gnida bort det klarröda nagellacket från tånaglarna på morgonen efter dansen. Det tar lång tid, och det blir till sist ändå alltid kvar litegrann, en röd rand vid kanten som påminner en om hur roligt man har haft.

Little Bee heter The Other Hand på engelska och det tog ett tag innan jag fattade att det var samma bok. Detta är nämligen nästa bok i vår lilla bokcirkel, och då de andra läser den på engelska hade jag den engelska titeln i huvudet. Jag funderade på att beställa boken på nätet och då gjorde jag inte kopplingen till Little Bee eftersom det om The Other Hand inte står någon annan beskrivning än typ: ”Vi vill inte avslöja för mycket om den här boken, det är en speciell bok och den kommer förändra ditt liv…” Lite töntigt tycker jag och det gör att jag har/hade ganska låga förväntningar på boken. Jaja, nog om det. Jag köpte den på svenska, delvis av lathet (jag läser mycket gärna på engelska men jag läser något snabbare på svenska), delvis på grund av att jag gillar det svenska omslaget, och delvis på grund av att boken faktiskt beskrivs på det svenska omslaget…

 

En smakebit på söndag – Betvingade

Bloggutmaningar,

Via den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten får vi varje söndag läsa smakprov ur de böcker som deltagarna läser.

Jag läser nu Betvingade av Simona Ahrnstedt, som utspelar sig på trettonhundratalet i Sverige och handlar om den egensinniga stormansdottern Illiana och riddaren Markus Järv. De kan egentligen inte fördra varandra men tvingas ihop av olika anledningar.

9781354_Betvingad_8596

Min smakbit kommer från sidan 29:

Illiana försökte att inte skälva under den tunga manteln, hon ville inte visa hur förödmjukande rädd hon var. Guldsporrarna visade att Järven var en riddare, dubbad av kungen och svuren att beskydda de svaga. Men ändå. Järven. Han var en legend, Illiana hade hört berättelser om honom i halva sitt liv.Det var honom man skrämde barnen på gården med. ”Akta så inte Järven tar dig.” Hon var van vid våld och män som slogs. Hennes far och halvbröder var våldsamma män, hennes äldre halvbror hade deltagit i både uppror och krig ända sedan hon var liten, men den här mannen, han hörde till en helt annan division.

En smakebit på söndag

Bloggutmaningar,

Idag är det söndag och dags för en smakbit. För flera smakbitar, kika in hos Flukten fra virkeligheten.

Veckans smakbit är zombie-anstruken. Jag läser nämligen Världskrig Z av Max Brooks. Den här boken förkroppsligar varför det är bra att vara med i en bokcirkel – jag skulle aldrig läst den om det inte var för cirkeln. Jag fick gå ända till fantasyhyllan för att hitta den, läbbigt…

Världskrig Z har undertiteln En muntlig historik över Zombiekriget och som jag fattar det så är berättarrösten en slags journalist som samlar in berättelser om kriget.

z

Här berättar en läkare (tror jag) om sitt möte med vad man tror vara en av källorna till zombie-pandemin (om jag inte missuppfattat det alldeles), som han ska undersöka.

Jag fann”Patient Noll” bakom de låsta dörrarna till ett övergivet hus på andra sidan staden. Han var tolv år gammal. Hans handleder och fötter var bundna med plastrep. Trots att han skavt av huden runt sina fängsel fanns det inget blod. Det fanns inte heller något blod i hans andra sår, inte i groparna på hans armar eller ben eller i det gapande tomma hål där hans högra stortå hade suttit. Han slingrade sig som ett djur; en munkorg dämpade hans morranden.

…

Men pojken gjorde ett ryck till, och jag hörde hans vänstra arm brytas av. Vassa ändar av både strål- och armbågsben stack ut genom hans gråaktiga kött. Även om pojken inte skrek till, eller ens verkade lägga märke till det, var det tillräckligt för att de båda hjälpredorna skulle studsa tillbaka och springa ut ur rummet.

Hu, alltså.

Jag läser lite annat inemellan, jag pallar inte att bara läsa Zombiekrigen…