Julia Skott – Kroppspanik

Det här är en väldigt, väldigt bra och viktig bok.

kroppspanik

Vi matas ju dagligen och stundligen med bilder och värderingar som säger oss hur vi ska se ut och vad vi ska äta. Det är åtråvärt att vara smal och vältränad och helst också brunbränd. En aldrig sinande ström av bilder berättar för oss att vi ska se ut så. De kommer från reklamaffischer ute, tevereklam, ”hälso”och andra tidningar, filmer, you name it. Vi får också ofta veta vad vi ska äta, det bästa sättet att bli av med de där sista kilona, komma i beach-formen eller nyårsklänningen. Ena dagen är fett jättejättefarligt och andra dagen är fett det nya svarta. Ena dagen är kolhydrater djävulen och andra dagen dör vi om vi äter rött kött. Det är GI, LCHF, stenålderskost, viktväktarmat, pulver, soppor, bars, ISO-dieten, LCHQ, flygvärdinnedieter, bantningspiller i olika former och periodisk fasta.

Så ser samhället ut och det är lätt att bli jävligt less på det. Ändå har jag svårt att komma ur det tänket, eller snarare träsket. Trots att jag alltid haft en välfungerande kropp som låtit mig göra vad jag vill har jag aldrig varit nöjd med den. Jag har testat några av ätsätten jag listade ovan men jag har nog alltid saknat förmågan att bli nöjd. Julia Skott hjälper mig på vägen i alla fall.

”Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna.” Så börjar förordet till Kroppspanik. Nej, man behöver inte stå på någon barrikad men vara medveten om hur mycket tankar och energi som går åt till att analysera (och ofta fördöma) resultatet på vågen, hur ofta man än väger sig; varje dag, en gång i veckan, i månaden? Men kommer jag kunna släppa taget om vågen? Det är osäkert.

Hur som helst är Skott väldigt upplysande, uppmuntrande och upprörande läsning när hon dissekerar myter och gamla sanningar om kroppen, maten och samhällets normer.

– Fungerar BMI alls på individnivå? Nej… – Hur mycket tjänar viktminskningsföretagen och gymmen på att hjälpa kunder att gå ner i vikt, flera gånger om? Jättemycket… Priset per kilo blir dyrare för varje gång du går ner och sedan upp igen. – Är man mindre hälsosam om man är tjock? Nej. Men man ses av samhället som en riskfaktor, en skatteutgift, med dålig karaktär.

Likt så många andra är det sällan jag äter något utan att tänka på innehållet eller konsekvenserna. Säg att man äter fem gånger om dagen. Fem gånger om dagen lägger jag energi på att tänka att den här havregrynsgröten är ju jättehälsosam (och god, men det kommer i andra hand), den är apelsinen är i och för sig söt men ändå naturlig och det är ju bra, den här smörgåsen kanske inte är så nyttig i sig men jag har ju skinka på den och det är ju proteinrikt och nyttigt, det här svarta kaffet är ju så mycket nyttigare än när jag drack det med 50% mjölk i, den här bulgurn borde jag kanske inte äta till kycklingspetten men det är ju så gott, den här chokladbiten är kanske onödig men 70% kakao så det kanske är lite, lite nyttigt ändå… Orkade du läsa?! Hela tiden, varje dag, varje måltid… Mer eller mindre.

Och träningen? Jag har tränat på olika gym i sex-sju år och inbillat mig att jag tyckt om det. Självklart har det varit roligt ibland, men oftast har jag tänkt på det som att gå till jobbet. Någon runners high eller skrotlyftnings-high har det inte varit tal om. Däremot får jag ganska stora doser av riders high, i stallet, särskilt det här dryga året då jag haft egen häst. Där känner jag mig lite mera fri, jag mockar, bär hö och drar vatten för hästens skull, inte för min. Fast jag tänker ibland att det här är bra träning, det är bra det eftersom jag åt xxx igår eller ska äta xxx ikväll.

Ett tag när jag läste Kroppspanik tänkte jag att det är kört, det är ju helt omöjligt att gå ner i vikt. Sen klickade någonting till i hjärnan: Essensen är ju att strunta i siffran på vågen och fokusera på välbefinnande istället. Fråga sig: Mår jag bra? istället för: Vad väger jag? Om jag får bort skulden och skammen kring mat och träning får jag mentalt utrymme att göra val som främjar min hälsa och mitt välbefinnande. Det tar jag med mig från Kroppspanik, och det är inte kattskit, det.

PS: Jag har redan blivit bättre på det. DS

Läs även Dark Places, Fiktiviteters och Bellas bokbloggs recensioner. Och kika in på författarens läsvärda blogg.

Kroppspanik, 200 sidor (danskt band), Natur & Kultur 2013.

En smakebit på söndag: Invisible Boy

Invisible Boy är den tredje boken om Madeline Dare.

invisible boy

Nu bor hon i New York City och av en händelse upptäcker hon ett skelett på en kyrkogård, ovan jord alltså. Det visar sig vara en treårig pojke som bragts om livet. Min smakebit har inte så mycket med själva handlingen att göra, men jag tycker den är ett bra exempel på den kulspruta av ord Cornelia Read står för. Här är Madeline Dare på väg till sitt jobb på en bokkatalog:

I was not now nor had I ever been a morning person, but I was even more grateful than usual that Manhattan so rarely called upon me to endure extemporaneous gouts of A.M. chirpiness from my fellow commuters. Had any cheerful misguided tourists offered me so much as a flicker of cornfed-Rotarian eye-contact on the Fourteenth Street uptown 4-5-6 platform that morning, I would’ve gripped them firmly by the necks of their EVITA/CATS/MISS SAIGON sweatshirts and body-slammed them headfirst onto the third rail, then pissed on their respective pointy green souvenir-foam-rubber-Statue-of-Liberty halos to ensure adequate electrical conductivity.

Morgonhumör, var det…

För fler smakebitar, kika in hos Flukten fra virkeligheten!

Månadsrapport Januari

Januari var en bra läsmånad! Tre böcker av två gamla favoritförfattare, och två nyupptäckta förmågor som båda var bra men väldigt olika.

Peter Robinson – Like a Virgin, novell ur samlingen The Price of Love. Min recension.

the price of love

Peter Robinson – Gallows View, första boken om kommissarie Alan Banks. Min recension.

9780330514750_large_gallows-view_e-bok

Jill Mansell – Dont Want to Miss a Thing, härlig feelgood i engelsk by. Min recension.

dont want to miss a thing

Julia Skott – Kroppspanik, mycket angelägen läsning om vår egen och samhällets syn på kroppen och dess former. Recension inom kort.

kroppspanik

Alex Marwood – The Wicked Girls (Onda flickor), sjukt läskig bok om barn som mördar och vad som kan hända sen. Recension inom kort.

the wicked girls

 

Månadens bästa: Svårt att säga eftersom de var så olika. Mansell var väldigt bra feelgood, blev lite varm i hjärtat. Men jag kommer nog ändå glömma historien rätt snart. En Robinson är ju alltid en Robinson, men ingen av de jag läst i januari kommer nog komma med på Robinson-toppen (måste nog skaffa en sådan förresten!). Marwood var väldigt, väldigt bra, kryper-under-skinnet-bra. Men Skott kommer nog vara den som jag minns bäst och som påverkar mig mest. Inte så konstigt kanske eftersom det är en mer praktisk bok där jag kan känna igen mitt eget och andras beteende.

Förutom dessa fem började jag även på Cornelia Reads The Invisible Boy, den tredje boken om Madeline Dare. Verkar mycket lovande!

Utöver själva böckerna jag har läst är jag nöjd med att ha läst 80 % på engelska, och att jag har läst det jag haft lust med, utan att tänka på olika utmaningar och ”borden”. Att läsa på engelska är ett bra sätt att hålla språket igång för mig, och jag är glad över att det inte är något större besvär, jag läser nästan lika obehindrat som på svenska. Om jag ska hålla fast vid mina utmaningar (egentligen bara boktolvan) så måste jag nog välja något från den listan snart…

Tematrio: England

Lyllos Lyran som har bokat en resa till London! Den här veckan vill hon att vi ska berätta om tre bra engelska författare eller romaner.

Jag läser mycket engelskt/brittiskt/från brittiska öarna även om jag försöker vidga mina vyer lite. Här är tre bra:

1. Jill Mansell. Hon skriver feelgood/chick lit och den senaste jag läste, Don’t Want To Miss a Thing, var riktigt bra och lämnade en varm känsla efter sig.

2. Alex Marwood har jag just upptäckt. The Wicked Girls (Onda flickor) var riktigt bra och läskig, rekommenderas varmt! Recension inom kort.

3. Elly Griffiths var det ett tag sedan jag tjatade om nu. Men hon är ju så bra! Det är hon som skriver om arkeologen Ruth Galloway som får vara med på en kant i mordutredningar runt saltängarna i Norwich.

Se där. Bara kvinns!

Jill Mansell – Don’t Want to Miss a Thing

Feelgood i pittoresk engelsk by!

dont want to miss a thing

Större delen av den här härliga historien utspelar sig i den engelska byn Briarwood, någonstans i närheten av London. Det är verkligen den typiska engelska mysiga byn, komplett med pub, café och byoriginal. Verkar väldigt mysig…

Dexter Yates är en player, en charmig stadskille som jobbar mycket, festar mycket och har en lång rad romanser. Men så dör hans syster mycket plötsligt och i sitt testamente överlåter hon vårdnaden om nio månader gamla Delphi åt Dexter. Efter inledande tvivel på sin förmåga (och kanske vilja) att ta hand om ett barn, bestämmer han sig för att försöka och lyckas övertyga de sociala myndigheterna att han är lämplig.

Det är då han flyttar till Briarwood där han nyligen hade köpt ett litet fritidshus. Som granne har han Molly Hayes som försörjer sig på att rita serier. Efter deras komiska inledande möte kommer de riktigt bra överens, men Dex måste lära sig ett och annat om livet som icke-playboy bara.

Det finns fler färgstarka karaktärer i byn, Frankie med det lyckliga äktenskapet och det mysiga kaféet och hennes tonåriga dotter Amber lär vi känna ganska bra. Lois som driver puben The Saucy Swan är också intressant att läsa om.

Den här historien har flera olika kärlekshistorier i sig förutom den uppenbara. Allt är inte frid och fröjd hela tiden heller, även om det ibland kan bli lite väl putte-nuttigt. Men jag gillar boken, den lämnar mig med en varm känsla i hjärtat och magen och jag kan varmt rekommendera den om du vill tråna efter kärlek och engelska byar!

Köp den på Adlibris, Bokus eller CDON till exempel.

Don’t Want to Miss a Thing, 420 sidor (pocket) Headline Review 2013

Peter Robinson – Gallows view

Del ett i den långa serien om Alan Banks var riktigt bra!

9780330514750_large_gallows-view_e-bok

Jag gillar verkligen böckerna om kommissarie Banks och den första jag läste var En ovanligt torr sommar (jag rekommenderar inte ljudboken, den var konstigt inläst), men annars är den också min favorit. Det var den första som översattes till svenska, men det är den tionde boken i serien.

I Gallows view har Alan Banks just flyttat till den lilla staden Eastvale med sin familj. Den ligger i Yorkshire men är påhittad. Polislivet i London var lite väl tufft och i novellen Like a Virgin som jag läste precis före Gallows view, kan man läsa om hans sista fall i London innan flytten.

Det är tre parallella kriminalfall i den här boken – dels en ”Peeping Tom” som spionerar på kvinnor när de klär av sig inför natten, dels en serie inbrott och dels en äldre kvinnas dödsfall. Hör händelserna ihop och i så fall hur? En psykolog anlitas för att hjälpa polisen med Peeping Tom:en, en kvinnlig psykolog eftersom polisen fått ta en del kritik av kvinnorörelsen för att de inte tar problemet på allvar. Psykologen, Jenny Fuller, och Alan Banks kommer väldigt bra överens och jag har för mig att vi får läsa mer om henne längre fram i serien.

Både Jenny Fuller och Alan Banks fru påverkas i upplösningen av den här boken, som jag gillade väldigt mycket. Trevligt att återknyta bekantskapen med Banks!

Köp boken på Adlibris, Bokus eller CDON till exempel.

Gallows view, 1987, Pan Books

Tematrio: Bokprylar

I veckans tematrio vill Lyran att vi ska berätta om tre bokprylar vi har eller vill ha.

Jag är en relativt stor prylnörd, men även om jag faktiskt har en hel del bokprylar är det sällan jag använder dem, så jag tänkte berätta om tre bra bokprylar jag har men inte använder (lika mycket som jag trott/tänkt i alla fall):

Läsplattan

Jag köpte en Letto-platta för ungefär ett år sedan, tekniknörd som jag är. Jag tyckte innan att den kändes lite omodern, samtidigt som jag gillade att ha en platta/manick bara för böcker. Och den matta oupplysta skärmen är verkligen skön att läsa på.

Letto

Men… använder jag den? Inte mycket, har läst typ två romaner och tre noveller från den. Sen köpte jag en iPad mini och den har jag faktiskt läst lite mer på. Dels går det lite lättare att läsa pdf:er på den, och dels har jag den med mig oftare eftersom den har ett större användningsområde. Fast jag föredrar fortfarande pappersböcker.

Bokfodralen

Skydda böckerna med stil! Ja, visst det låter som en bra idé! Blir det av att jag trär på skyddet? Nä.

bokpjamas

 

Bokmärken

Bevara sidorna ovikta. Men varför? Självklart om jag lånar boken, men om det är min egen bok hundörar jag friskt och bryter ryggar utan hämningar. Men visst är det fint med bokmärken!

barca bokmärken

Bokbloggsjerka om teveserier

I veckans jerka frågar AnnikaVilken är den absolut bästa tv-serie/film du har sett i din genre? Serien eller filmen behöver inte vara en filmatisering av en författare du har läst men den/de ska ha en stark anknytning till din favoritgenre.

Oj vad svårt. Jag gillar i och för sig både romantiska komedier och chick-lit, och feelgood såväl som i bok och film/teveserie. Och deckare gillar jag ju både i bok och film/teveserie.  Men det är ändå inte riktigt samma upplevelse… Och jag kan nog inte nämna en absolut favorit. Men några riktigt bra teveserier listar jag här:

Gilmore Girls. Vet inte om den skulle funka i bokform, även om det var en serie böcker. Fast Lorelai (mamman) kan man träffa på två bokliga sätt: dels i form av att Lauren Graham är författare till Someday, Someday, Maybe, och dels i form av att Madeline Dare i Cornelia Reads böcker är ruskigt lik Lorelai.

Sopranos. Ett släktepos. Kan i och för sig fungera som bok.

Six Feet Under. Kollar vi på nu här hemma. Gillar den skarpt men hoppas att det inte ballar ur för mycket i säsong fem som vi snart ska börja med.

Vänner. (Friends) Älsklingsserien alla kategorier.

Mitt så kallade liv. (My so-called life). En high-school eerie som jag älskade när den kom. Köpte boxen och såg om den, och den håller fortfarande! How can I have a love-life? I don’t even have a like-life, eller något sådant säger Angela i serien. Därav titeln. Claire Danes spelar förresten huvudrollen i Homeland, men den har jag inte sett än.

Livet kan börja. (This Life). Brittisk serie om några vänner som delar hus. På så sätt ganska lik Vänner, men ändå inte.

Downton Abbey. Jag är fullkomligt beroende!

Deckarserierna då? Jo, jag gillar att se diverse deckarserier, men eftersom de ofta bygger på enskilda fall och inte karaktärernas relationer lika mycket, så blir jag varken lika beroende eller kär i dem som i andra serier.