Julia Skott – Kroppspanik

Det här är en väldigt, väldigt bra och viktig bok.

kroppspanik

Vi matas ju dagligen och stundligen med bilder och värderingar som säger oss hur vi ska se ut och vad vi ska äta. Det är åtråvärt att vara smal och vältränad och helst också brunbränd. En aldrig sinande ström av bilder berättar för oss att vi ska se ut så. De kommer från reklamaffischer ute, tevereklam, ”hälso”och andra tidningar, filmer, you name it. Vi får också ofta veta vad vi ska äta, det bästa sättet att bli av med de där sista kilona, komma i beach-formen eller nyårsklänningen. Ena dagen är fett jättejättefarligt och andra dagen är fett det nya svarta. Ena dagen är kolhydrater djävulen och andra dagen dör vi om vi äter rött kött. Det är GI, LCHF, stenålderskost, viktväktarmat, pulver, soppor, bars, ISO-dieten, LCHQ, flygvärdinnedieter, bantningspiller i olika former och periodisk fasta.

Så ser samhället ut och det är lätt att bli jävligt less på det. Ändå har jag svårt att komma ur det tänket, eller snarare träsket. Trots att jag alltid haft en välfungerande kropp som låtit mig göra vad jag vill har jag aldrig varit nöjd med den. Jag har testat några av ätsätten jag listade ovan men jag har nog alltid saknat förmågan att bli nöjd. Julia Skott hjälper mig på vägen i alla fall.

”Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna.” Så börjar förordet till Kroppspanik. Nej, man behöver inte stå på någon barrikad men vara medveten om hur mycket tankar och energi som går åt till att analysera (och ofta fördöma) resultatet på vågen, hur ofta man än väger sig; varje dag, en gång i veckan, i månaden? Men kommer jag kunna släppa taget om vågen? Det är osäkert.

Hur som helst är Skott väldigt upplysande, uppmuntrande och upprörande läsning när hon dissekerar myter och gamla sanningar om kroppen, maten och samhällets normer.

– Fungerar BMI alls på individnivå? Nej… – Hur mycket tjänar viktminskningsföretagen och gymmen på att hjälpa kunder att gå ner i vikt, flera gånger om? Jättemycket… Priset per kilo blir dyrare för varje gång du går ner och sedan upp igen. – Är man mindre hälsosam om man är tjock? Nej. Men man ses av samhället som en riskfaktor, en skatteutgift, med dålig karaktär.

Likt så många andra är det sällan jag äter något utan att tänka på innehållet eller konsekvenserna. Säg att man äter fem gånger om dagen. Fem gånger om dagen lägger jag energi på att tänka att den här havregrynsgröten är ju jättehälsosam (och god, men det kommer i andra hand), den är apelsinen är i och för sig söt men ändå naturlig och det är ju bra, den här smörgåsen kanske inte är så nyttig i sig men jag har ju skinka på den och det är ju proteinrikt och nyttigt, det här svarta kaffet är ju så mycket nyttigare än när jag drack det med 50% mjölk i, den här bulgurn borde jag kanske inte äta till kycklingspetten men det är ju så gott, den här chokladbiten är kanske onödig men 70% kakao så det kanske är lite, lite nyttigt ändå… Orkade du läsa?! Hela tiden, varje dag, varje måltid… Mer eller mindre.

Och träningen? Jag har tränat på olika gym i sex-sju år och inbillat mig att jag tyckt om det. Självklart har det varit roligt ibland, men oftast har jag tänkt på det som att gå till jobbet. Någon runners high eller skrotlyftnings-high har det inte varit tal om. Däremot får jag ganska stora doser av riders high, i stallet, särskilt det här dryga året då jag haft egen häst. Där känner jag mig lite mera fri, jag mockar, bär hö och drar vatten för hästens skull, inte för min. Fast jag tänker ibland att det här är bra träning, det är bra det eftersom jag åt xxx igår eller ska äta xxx ikväll.

Ett tag när jag läste Kroppspanik tänkte jag att det är kört, det är ju helt omöjligt att gå ner i vikt. Sen klickade någonting till i hjärnan: Essensen är ju att strunta i siffran på vågen och fokusera på välbefinnande istället. Fråga sig: Mår jag bra? istället för: Vad väger jag? Om jag får bort skulden och skammen kring mat och träning får jag mentalt utrymme att göra val som främjar min hälsa och mitt välbefinnande. Det tar jag med mig från Kroppspanik, och det är inte kattskit, det.

PS: Jag har redan blivit bättre på det. DS

Läs även Dark Places, Fiktiviteters och Bellas bokbloggs recensioner. Och kika in på författarens läsvärda blogg.

Kroppspanik, 200 sidor (danskt band), Natur & Kultur 2013.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s