Med en kvart till godo igår läste jag ut New Yorks gudar. Trodde jag skulle få den utläst tidigare under veckan, men det har inte blivit så mycket lästid. Recension kommer nog imorgon.
Nu fokuserar jag på The summer without men, tror den börjar ta sig!
Annika ställer en ganska lätt fråga i veckans jerka:
Vad läser du just idag?
Denna fråga svarade jag på i mitt förra inlägg, men jag kan utveckla svaret lite här.
New Yorks gudar av Lyndsay Faye. Och så läser jag The summer without men av Siri Hustvedt, men den ligger lite åt sidan. Jag fokuserar på New Yorks gudar och ska försöka läsa ut den i helgen.
New Yorks gudar utspelar sig 1845: året då New Yorks poliskår skapades, och året då den irländska potatissvälten rådde. Timothy Wilde, som skadats i en våldsam brand, blir mer eller mindre tvingad att ta tjänst i den nybildade (och impopulära) polisstyrkan. Han har fallenhet för polisarbetet och utreder – just där jag befinner mig i min läsning – en liten pojkes dödsfall.
Den har varit lite seg att komma in i, det börjar ta sig efter drygt 100 sidor. Har inte haft så mycket lästid och ro denna veckan, det kan väl spela in i ”segheten” också.
Nu ska jag ut och se mig omkring lite! Det bär av till Lund, Göteborg, Malmö och Köpenhamn på en kombinerad jobb- och nöjestripp. Jag ser självklart fram emot att resa med jobbet (oerhört sällsynt med tjänsteresor för min del) och framförallt att träffa vänner i Göteborg och Malmö men just nu är det själva tågresan jag ser fram emot. Det kommer bli fyra tre-fyratimmars tågresor (om inte vädergudarna och omständigheterna förlänger dem…) och kommer jag inte igenom Essie Fox Sömngångaren nu så lämnar jag nog den någonstans längs vägen!
Med mig i bagaget har jag även Nicole Krauss Kärlekens historia, Marianne Fredrikssons Simon och ekarna och Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden. Det kan väl hända att det slinker med någon mer kompis på resan, jag lär ju passera en del Pocket Shop…
Sömngångaren är en sådan vacker karamell till bok
Sidornas kanter är vackert röda, och den är vacker att se på. Bara typsnittet!
Men det går segt med läsningen, tyvärr. Jag har dock en känsla av att den tar sig, så jag kämpar på ett tag till!
Det var ett tag sedan jag blev helt uppslukad av en bok. Sträckläste visserligen Kristina Ohlssons senaste men det är ju inte så att jag vill vara i den boken. Vissa böcker vill man ju flytta in i, man vill åka till den tiden, platsen, vara i boken.
Läsningen av Death comes to Pemberley går väl framåt, men den är inte jättespännande (än). Började så smått med Essie Fox Sömngångaren, har läst några sidor bara så jag vet inte hur den artar sig. Om inte den ”funkar” får det bli Nicole Krauss Kärlekens historia.
Ja ni vet, det är läsglädjen, läsmåstet, bokdrogen jag vill åt. Tips är välkomna (om ni inte tror att min befintliga plan kommer funka)!
Trots att det är Austen-månad får Jane Austen stryka på foten lite, litegrann. Jag har nämligen fått några intressanta recensionsexemplar att bita i. För någon vecka sedan fick jag hem Essie Fox Sömngångerskan. Sedan (eller om det var innan) blev jag tipsad om Nicole Krauss och hittade Kärlekens historia av på jobbets bibliotek och nu damp ett recensionsexemplar av Djävulslust av Alexia K ner i brevlådan.
Jag håller på att läsa Death comes to Pemberley av P.D. James och har väl kommit en tredjedel kanske. Att läsa ska ju vara roligt och lustfyllt så nu tänker jag läsa vad jag är sugen på helt enkelt! Jag håller mig ju ändå till Austen-månaden genom att läsa Death comes to Pemberley.
Se där, köpslående med sig själv a la Books ABC! Behöver du en (dålig) ursäkt eller bortförklaring, kontakta mig!
Stolthet och fördom-spinoffen Pemberley av Emma Tennant är sådär. Förnuft och känsla är också sådär. Som jag skrev i tidigare inlägg har Stolthet och fördom ett bättre drivs än Förnuft och känsla, och även om det i mångt och mycket är samma typ av bok med samma typ av människor (tjejer vars högsta önskan är att bli gifta) så känns böckerna väldigt olika. Karaktärerna är väldigt olika också, när jag läser Förnuft och känsla sitter och och himlar med ögonen och suckar lite åt systrarna Dashwoods fjollighet (i brist på bättre ord). Det gjorde jag aldrig i Stolthet och fördom.
Jag har påbörjat både Pemberley och Death comes to Pemberley och läst ungefär lika långt i varje bok och har väl inte kommit in ordentligt i någon av dem, men Death comes to Pemberley vill jag läsa vidare i, Pemberley har inte väckt min nyfikenhet alls. Pemberley känns inte lika trovärdig av någon anledning. Egentligen är de väl lika lite trovärdiga båda två, det är ju upp till var och en att tänka vad som ”borde” hända med herr och fru Darcy. I Pemberley är Elizabeth barnlös (i början i alla fall, jag har ju som sagt inte läst ut den), men i Death comes to Pemberley har de två barn. I Pemberley har pappa Bennet dött och mamma Bennet är mer beskäftig än någonsin. I Death comes to Pemberley har det så långt jag kommit inte handlat något om Elizabeths föräldrar ännu.
Jag läser ju rätt mycket deckare i vanliga fall och kanske har jag lite abstinens och det är möjligen det som gör att jag föredrar Pemberley med Death. Så nu får både tråk-Pemberley och Förnuft och känsla stå tillbaka lite för P.D. James. Bara det att hon är 90 och fortfarande verksam gör ju att hon måste läsas!
… går det sådär med faktiskt. Den är lite seg tycker jag så den kanske får ligga till sig lite… Stolthet och fördom hade ett bättre driv på något sätt även om båda böckerna är ganska långt ifrån action. I Stolthet och fördom tyckte jag att språket var bättre också på något sätt, jag var väldigt road av att slå upp samma passage i originaltexten och läsa Austens lustigheter både på svenska och engelska, men hittills i Förnuft och känsla har jag inte gjort det.
Pemberley av Emma Tennant är också sådär än så länge. Ska göra ett ordentligt läsryck ikväll och se om det är värt att fortsätta med den. Annars hugger jag in på P.D. James!
… är smått fantastiskt.
Hennes beskrivning av Barton Cottage, dit mamma och döttrarna Dashwood flyttar efter att pappa Dashwood avlidit och halvbrodern Dashwood (komplett med otrevlig fru) flyttar in på Norland, där familjen Dashwood dittills bott:
Som hus betraktat var Barton Cottage bekvämt och solitt byggt fastän litet. men som stuga betraktad hade den sina brister, ty byggnaden var regelbunden i formen, taket var tegeltäckt, fönsterluckorna var inte grönmålade och väggarna var inte täckta av kaprifolium.
Min fetmarkering. Är det inte underbart?!
Books ABC 