Stolthet och fördom-spinoffen Pemberley av Emma Tennant är sådär. Förnuft och känsla är också sådär. Som jag skrev i tidigare inlägg har Stolthet och fördom ett bättre drivs än Förnuft och känsla, och även om det i mångt och mycket är samma typ av bok med samma typ av människor (tjejer vars högsta önskan är att bli gifta) så känns böckerna väldigt olika. Karaktärerna är väldigt olika också, när jag läser Förnuft och känsla sitter och och himlar med ögonen och suckar lite åt systrarna Dashwoods fjollighet (i brist på bättre ord). Det gjorde jag aldrig i Stolthet och fördom.
Jag har påbörjat både Pemberley och Death comes to Pemberley och läst ungefär lika långt i varje bok och har väl inte kommit in ordentligt i någon av dem, men Death comes to Pemberley vill jag läsa vidare i, Pemberley har inte väckt min nyfikenhet alls. Pemberley känns inte lika trovärdig av någon anledning. Egentligen är de väl lika lite trovärdiga båda två, det är ju upp till var och en att tänka vad som ”borde” hända med herr och fru Darcy. I Pemberley är Elizabeth barnlös (i början i alla fall, jag har ju som sagt inte läst ut den), men i Death comes to Pemberley har de två barn. I Pemberley har pappa Bennet dött och mamma Bennet är mer beskäftig än någonsin. I Death comes to Pemberley har det så långt jag kommit inte handlat något om Elizabeths föräldrar ännu.
Jag läser ju rätt mycket deckare i vanliga fall och kanske har jag lite abstinens och det är möjligen det som gör att jag föredrar Pemberley med Death. Så nu får både tråk-Pemberley och Förnuft och känsla stå tillbaka lite för P.D. James. Bara det att hon är 90 och fortfarande verksam gör ju att hon måste läsas!