Etikettarkiv: Annika Bengtzon

Liza Marklund – Lyckliga gatan

Spännande som vanligt!

lyckliga gatan

Företagaren och kommunpolitikern Ingemar Lerberg hittas misshandlad, torterad och medvetslös i sin fina villa på Solsidan utanför Stockholm. Hans fru Nora är spårlöst försvunnen.

Annika Bengtzon blir utskickad från Kvällspressen att bevaka händelsen och blir så klart allt mer indragen i utredningen. Hon är frånskild och barnen bor varannan vecka hos henne och hennes nya sambo. Det fungerar inte friktionsfritt, varken med exmaken eller styvbarnen.

Chefredaktören på Kvällspressen, Anders Schyman blir utsatt för ett mediedrev som sätts igång av en nättare. Näthatarna är på Annika Bengtzon också.

En a-lagare hittas torterad och mördad – är det samma gärningsman som misshandlade Lerberg? Men varför?

Jag har läst alla böcker om Annika Bengtzon med ganska stor behållning, de är snabblästa och engagerande tycker jag. Den här boken var också väldigt spännande och snabbläst, men det blir lite för många trådar tycker jag. Varför den över huvud taget heter Lyckliga Gatan får man reda på först i slutet. Slutet tillfredsställer mig inte riktigt, jag tycker inte man får reda på tillräckligt mycket om alla olika händelsebanor som Liza Marklund drar in. Mer än så är svårt att säga om jag inte ska avslöja för mycket.

Och så är det är några språkliga grejer som jag hänger upp mig på denna gång. Det ena är att Annika Bengtzon hela tiden går runt med sin ”bag”. Det har hon i och för sig alltid gjort, men när jag läser denna bok kommer jag på att jag även stört mig på det tidigare. Hon har den hela tiden med sig så klart, men den är hela tiden omskriven, och omskriven som just bag. Den andra språkliga saken jag hänger upp mig på är klart värre och kommer först i slutet av boken, vad jag har märkt i alla fall. Det är att Annika Bengtzon i dialoger först omnämns som just Annika Bengtzon, för att i nästa mening omnämnas som ”reportern” och någon gång ”journalisten” Det är nästan så att jag får bläddra tillbaka och kolla så att ingen annan kom in i konversationen hon hade med chefredaktören eller polisen. Jobbigt och onödigt!

Nu blev det mycket kritik här, det var kanske inte helt meningen. Det var en skönt spännande och lättläst bok som jag läste ut på någon dag under julhelgen. Utöver det var den stora behållningen att polisen Nina Hoffman var tillbaka, och de intressanta person/hemmafruporträtten av paret Lerbergs grannar på Solsidan.

Andra som läst och tyckt är Hanna Jedvik på GP, Lotta Olsson på DN och Joel Sjöö på Borås tidning.

Köp boken på Adlibris, Bokus eller CDON till exempel.

Lyckliga gatan, 412 sidor (inbunden), Piratförlaget 2013

Annonser

Detektiven som inte är en detektiv

Deckare innebär ofta poliser som löser brott, så som det ska vara verkligheten. I litteraturens underbara värld finns det dock gott om exempel på andra yrkeskategorier som knäcker gåtan. Att det inte alltid är så realistiskt hör ju inte riktigt till saken.

Madeline Dare Är journalist och är den koffeinstinna och rappkäftade hjältinnan i Cornelia Reads böcker.

Elly Griffiths skriver om rättsarkeologen Ruth Galloway som hjälper polisen att lösa brott.

I Camilla Läckbergs böcker är det författaren Erica Falck som löser gåtan och hennes man polisen är ofta hopplöst efter.

Liza Marklund skriver om journalisten Annika Bengtzon.

I Patricia Cornwells böcker har vi rättsläkaren Kay Scarpetta som hjältinna. Ovanpå allt annat är hon en hejare till kock.

Per Källén skriver också om en rättsmedicinare. Huvudpersonen David Lagerquist är även köldforskare.

Veronica von Schenk skriver om profileraren Althea Molin som ofta anlitas av polisen.

Agatha Christie anlitar kloka farbröder och tanter (allas våra Hercule Poirot och Miss Marple)

Camilla Grebe och Åsa Träff (ett syskonpar) skriver om psykoanalytikern och terapeuten Siri.

Maria Langs hjältinnan är Puck Ekstedt som egentligen är litteraturstuderande. Om jag inte minns fel hjälper hennes fästman (?) Einar Bure, som är historiker, också till ibland.

Dan Brown skriver om Harvardprofessorn Robert Langdon som knäcker koder och har väldigt bråttom.

Denise Rudberg skriver om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff som ingår i någon typ av polisgrupp och ofta är det hon som lägger den sista pusselbiten.

Stieg Trenter anlitar reportern Harry Friberg som upptäcker och löser mord (i och för sig med hjälp av kriminalchefen Vesper Johnson).