Porto Francos Väktare är den tredje Marstrands-deckaren om Karin Adler vid Göteborgs-polisen. Ann Rosman väver skickligt samman nutid och historia även i denna bok.

Hembygdsföreningen (med Sara i spetsen, henne känner vi ju sedan de första två böckerna) ordnar en exkursion för Botaniska föreningen i Göteborg, på Klöverön. Exkursionen får ett abrupt slut då en kvinna och ett spädbarn hittas döda i en mosse. Polisen kopplas in men det visar sig att det är svårt att identifiera dem – de har legat länge i mossen… Polisen tvingas släppa fallet men Karin får tillfälle att nysta lite i det när en annan händelse gör att polisen rycker ut till ön.

1793 kommer Agnes Andersdotter till Marstrand förklädd till den unge mannen Agne. Hon är på flykt och hennes hopp för överlevnad står till att ingen ska ana att hon i själva verket är kvinna. Vi får följa Anges, först som Agne och sedan vidare genom livet. Vi får även en inblick i den Bohusländska och Marstrandska historien; kaparna och sjörövarna får väldigt stor betydelse för Agnes och hennes familj…

Jag gillar Ann Rosman mer och mer ju mer jag läser av henne, särskilt hennes förmåga att väva ihop historierna och hennes förmåga att förmedla historia på ett trovärdigt sätt. Övergångarna mellan nutid och dåtid annonseras inte med mer än en rubrik och man slipper långa kursiverade avsnitt. I början och fram till lite mer än mitten av boken tyckte jag dock att det var lite för lite nutid, men det är nog bara för att jag gillar Karin så mycket!

Andra som läst och tyckt är: Anna Ljungdahl, Helenas bokhylla, Hallandsposten och Underbara böcker.

Köp den på Adlibris, Bokus eller Bokia till exempel

Porto Francos Väktare, 354 sidor (inbunden) 2010 Damm förlag

Själakistan är del två i serien om Göteborgspolisen Karin Adler, jag läste del ett Fyrmästarens dotter för inte så länge sedan, min recension finns här. Jag tyckte det var en bra debut, och själakistan är en bra uppföljare. Jag fattade snabbt tycke för Karin och ser fram emot att läsa mer om henne. När jag letade recensioner av första boken fann jag att många tyckte att det var för många sidokaraktärer i storyn, rörigt och svårt att hålla reda på alla. Det var inget jag tänkte så mycket på under läsningen, men det kan ha varit för att jag läste den på semestern och kunde slukas upp helt av den. I efterhand kan jag dock se vad folk störde sig på. Det är ganska många olika karaktärer i Själakistan också, men kanske inte fullt så många som i Fyrmästarens dotter.

En skolklass som är på utflykt till Carlstens fästning gör en makaber upptäckt: en kvinnokropp utan huvud, klädd i medeltida kläder ligger över den urgamla offerstenen. Litet senare hittar en dam ett kvinnohuvud, uppstucket på en pinne i sin trädgård. Kvinnan visade sig tillhöra ett gäng lajvare.  Undersökningen visar att kroppen och huvudet inte hör ihop, det finns alltså (minst) två mordoffer…

Karin Adler kopplas in på fallet som visar sig ha kopplingar bakåt i tiden. Parallellhistorien (mycket skickligt införd och väldigt intressant) handlar om en pojke som lever instängd i en källare under flera år. Läsaren får fundera på vem han är, om han passar in i mordfallet och i så fall hur.

Fallet får en ganska fantastisk upplösning, och ungefär en vecka efter att ha läst ut boken känner jag mig lite skeptisk till den, men under läsningen reagerade jag inte så mycket på det. Ann Rosman är en skicklig deckarförfattare tycker jag, hon kan sitt Marstrand och sitt båtliv och det känns bra att läsa och jag rekommenderar henne varmt till alla som gillar deckare. Jämförelsen med Camilla Läckberg gillar jag inte, Rosman är så mycket bättre!

Apropå omslaget. Det ovan är såsom mitt ex ser ut, men jag känner inte riktigt igen bilden från handlingen liksom. Tjejen tycker jag inte passar in och att hon tittar upp från sitt öppna hål känns fel. Det här omslaget gillar jag bättre, det kan jag omsätta i handlingen på ett annat sätt:

Andra som bloggat om boken är: Annika, Deckarhuset, Helenas bokhylla och Bokbrus.

Köp Själakistan på Adlibris, Bokus eller Bokia till exempel.

Själakistan, 2010, 404 sidor (pocket), Ponto pocket (recensionsexemplar, TACK snälla!)

Det svenska deckarundret, alltså! Här finns ju både bra och dåligt, och Ann Rosman tycker jag hör till de bättre. Fyrmästarens dotter är Rosmans debut.

I arbetet med att renovera fyren Pater Noster upptäcks en död manskropp. Den ligger i ett inmurat rum och hittas av två polska gästarbetare. Karin Adler vid göteborgspolisen utreder fallet och tvingas arbeta med den ordmärkande kollegan Folke eftersom hennes ordinarie kollega är sjuk, samtidigt  har hon det tufft privat då relationen med sambon är på upphällningen. Karin är en sympatisk person jag gärna läser mer om. Folke är dock lite väl irriterande ordmärkande för att han ska kännas trovärdig och inte som en karikatyr.

Handlingen är intressant tycker jag, Rosman väver in historiska inslag på ett förtjänstfullt sätt och jag vill verkligen veta hur historien hänger ihop och hur den döde mannen hamnade där och varför. Jag blir även engagerad i Karin Adlers liv och tycker om att läsa om henne.

Rosman känns som en trovärdig berättare och hon har gjort en gedigen research. Historien är dock lite spretig och hade jag inte varit i semester-läsnings-mode och läst ut den på en dag hade jag nog tyckt att det var svårt att hålla reda på allt. För det är många karaktärer i denna historia, många vinklingar att hålla reda på.

Det är svårt att inte jämföra Ann Rosman med Camilla Läckberg – de skriver samma typ av deckare som utspelar sig på Västkusten. Men Ann Rosman går definitivt starkare ur den jämförelsen, på ungefär alla sätt och jag kommer garanterat läsa de andra böckerna också!

Köp den på Adlibris, Bokus eller Bokia till exempel. Andra dom tyckt till om boken är Annika, DN:s Lotta Olsson och Nilma (som lyssnat på ljudbok).

Fyrmästarens dotter, 299 sidor (pocket) 2010 Damm förlag/Ponto Pocket.