Fyra Agatha Christie på raken är väl kanske inget maraton men jag har definitivt återupptäckt henne i alla fall! Här kommer en summering, för det går knappast att kalla detta recensioner…

Konstiga huset började jag läsa när jag såg att Bookmark förlag skulle ge ut den igen.

När den bottenlöst rike Aristide Leonides går en bråd död till mötes står det klart att mördaren måste vara någon medlem i familjen. Men vilken?

Den här har jag återkommit till några gånger, och jag gillar den verkligen. Den är skriven i ”jag-form” (det heter säkert något annat, på riktigt) och det är jag inte så himla förtjust i men här går det bra ändå.

Dolken från Tunis har stått i hyllan, jag vet inte hur länge.

Mannen satt som jag hade lämnat honom, i länstolen framför eldstaden. Hans huvud hade fallit åt sidan. På ryggen, strax under kavajkragen, syntes ett blankt föremål – en märklig dolk.

Den här är också skriven i jag-form och här tycker jag inte om det. Jag var inte så förtjust i boken över huvud taget, de flesta andra Christie-romaner jag läst är bättre. Även om det är en Poirot. Det var en ganska oväntad twist på slutet i denna, men jag vet inte om det höjde läsupplevelsen eller inte.

En dos stryknin var också en förstagångs-läsning för mig.

Gamla rika mrs Inglethorp på herrgården Styles är inte precis älskad. Hon håller sina anhöriga i ett järngrepp som driver dem till förtvivlan – och gör en av dem till mördare. Någon ger henne en dos stryknia, och hennes nya testamente försvinner spårlöst. Hercule Poirot finner både testamentet och mördaren.

I den här romanen, faktiskt Christies allra första från 1920, är kapten Hastings berättarjaget. Det här känns verkligen som en klassisk Christie-deckare, i allra bästa bemärkelse. Pusseldeckare, inte hålla andan-spännande men ändå engagerande. Det är lite turer fram och tillbaka sond det brukar vara men ändå blir man lite överraskad i slutet.

Mannen i brunt är en stand-alone som är skriven 1924.

Lyxångaren Kilmorden Castle stävar mot Afrika. Ombord finns Anne Beddingfield, en vacker och våghalsig flicka som söker det stora äventyret. Två mord hemma i London, diamanter till ett fabulöst värde och en mystisk man i brunt ingår i den gåta hon söker det kusliga svaret på.

Den här är något mindre typisk Christie, mer spänning än de andra jag läste i denna omgång men fortfarande pussel såklart. Här märker man tydligt att romanen är nästan 100 år gammal, hon skriver om ”infödingar” och ”kaffers” som var en tidig, nedsättande term för ursprungsbefolkningen. Jag fick faktiskt slå upp det ordet 🙂 Det är klart att alla romaner andas den tid de är skrivna i men det blev väldigt uppenbart i denna. Jag tyckte denna var helt ok, men kommer nog inte läsa om den som jag gör med de flesta Poirot-romanerna.

Jag kommer nog återkomma till Agatha Christie snart igen, och jag är glad att jag gjorde kopplingen mellan dessa lite ospännande deckare och min nattsömn och stressnivå!