Tur för mig att Lotten fyllde år och att hennes blogg också gjorde det!
Jag var först inte med i tävlingen eftersom jag har väldigt många olästa böcker hemma, men när jag såg att hon hade Children of the Revolution av Peter Robinson kvar så kunde jag inte låta bli!
Och hem kom den – lyckliga jag!
En gastkramande, hudunderkrypande läskig historia!
En dag för 25 år sedan träffades tre flickor för första gången. När dagen var slut var en av dem död och de andra två anklagades för mordet.
Nutid. Kirsty Lindsay arbetar som journalist och rapporterar om en serie mord på unga kvinnor kring ett nöjesfält vid kusten. Där arbetar Amber Gordon som arbetsledare och städare. De känner omedelbart igen varandra, sina nya identiteter och de 25 år som gått till trots. En del i deras påföljd (att de dömdes för mordet på lilla Chloe står klart från början, något sådant hade ju inte hänt i Sverige eftersom de var barn och under 15…) var att de har kontaktförbud gentemot varandra livet ut. Ändå är det något som drar dem till varandra. Trots den lilla tid de kände varandra är de den enda beröringspunkten de har till den tid som varit, eftersom de båda har helt nya identiteter och liv nu. Ingen i deras nya liv vet vilka de har varit…
Läsaren kastas fram och tillbaka mellan dåtid och nutid (dåtidens kapitel är tyvärr kursiverade helt igenom, i alla fall i den engelska utgåvan, jag vet inte hur det är med den svenska) och spänningen hålls hela tiden väldigt hög.
Jag kan ganska snart gissa mig till whodunnit, men boken handlar om mycket mer än så. Däremot tar det ganska lång tid innan jag fattar vem som är Kirsty och vem som är Amber i dåtiden, och det är väldigt intressant att fundera över hur olika deras liv blev. Olika falla ödets lotter…
Det enda jag stör mig på (förutom kursiveringen av dåtidskapitlen) är att jag inte får beskrivningen av en av flickornas familjer att gå ihop. Utan att avslöja för mycket beskrivs den ena familjen som posh, men det är några grejer som gör att jag helt enkelt inte får ihop det. Men det är verkligen ingen stor grej, kan väl vara att den typen av familj helt enkelt är ovanlig i litteraturen…
Det här är en väldigt spännande och bra bok som jag verkligen rekommenderar om man vill ha lite mörk och läskig läsning!
Läs gärna vad Dark Places, Lingonhjärta och Bokmoster tyckte!
Inför min stundande lässemester har Bokon lägligt nog 30 % på allt idag – mot uppgivande av särskild kod.
Hittills har jag bara klippt till på Fjärilseffekten av Karin Alvtegen, men jag scrollar vidare… Ett härligt söndagsnöje!
Uppdatering: Helena Dahlgrens Kallelsen och Salamandertider blev det också!
I veckans jerka undrar Annika: Hur håller du reda på alla böcker som du har läst? Förlitar du dig helt på din blogg eller har du en backup plan att dela med dig av?
Jag skriver ner alla böcker jag läst i ett Numbers-dokument (excel fast för Mac). Förutom vilken bok noterar jag bland annat var den utspelar sig, var författaren kommer från och när den utspelar sig.
Ordning och reda!
I denna veckas tematrio vill Lyran att vi ska lista vintriga böcker, böcker som utspelar sig under vintern. Där jag bor håller snön på att töa bort helt, vilket gör det lite väl mörkt och halt på kvällarna tycker jag. En får drömma sig bort i böcker istället, som alltid…
1. Vila i frid av Sofie Sarenbrandt utspelar sig i början av februari, på Yasuragi Hasseludden utanför Stockholm. Förra året var det några bloggare som läste den tillsammans i realtid eller vad man ska kalla det. Den är kapitelindelad per dag. Jag hann inte med den då så jag sparade den tills nu istället! Jag har tidigare läst Vecka 36 av samma författare men blev inte imponerad. Ger henne en chans till och hittills är den här boken helt ok.
2. Den hemliga historien / The Secret History av Donna Tartt var det länge sedan jag tjatade om nu. En av mina favoritböcker all time! Den utspelar sig delvis (inleds om jag inte minns fel) på vintern. Det är åtminstone snö när de hittar… Vad de hittar. Jag har The Goldfinch på gång också! Känns spännande men då den är ganska tjock och kanske inte helt lättläst (?) funderar jag på att spara den till min lässemester om några veckor.
3. Till offer åt Molok av Åsa Larsson. Alla Åsa Larssons böcker känns mer eller mindre vintriga tycker jag. Får mig att vilja åka till Kiruna.
Det här är en väldigt, väldigt bra och viktig bok.
Vi matas ju dagligen och stundligen med bilder och värderingar som säger oss hur vi ska se ut och vad vi ska äta. Det är åtråvärt att vara smal och vältränad och helst också brunbränd. En aldrig sinande ström av bilder berättar för oss att vi ska se ut så. De kommer från reklamaffischer ute, tevereklam, ”hälso”och andra tidningar, filmer, you name it. Vi får också ofta veta vad vi ska äta, det bästa sättet att bli av med de där sista kilona, komma i beach-formen eller nyårsklänningen. Ena dagen är fett jättejättefarligt och andra dagen är fett det nya svarta. Ena dagen är kolhydrater djävulen och andra dagen dör vi om vi äter rött kött. Det är GI, LCHF, stenålderskost, viktväktarmat, pulver, soppor, bars, ISO-dieten, LCHQ, flygvärdinnedieter, bantningspiller i olika former och periodisk fasta.
Så ser samhället ut och det är lätt att bli jävligt less på det. Ändå har jag svårt att komma ur det tänket, eller snarare träsket. Trots att jag alltid haft en välfungerande kropp som låtit mig göra vad jag vill har jag aldrig varit nöjd med den. Jag har testat några av ätsätten jag listade ovan men jag har nog alltid saknat förmågan att bli nöjd. Julia Skott hjälper mig på vägen i alla fall.
”Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna.” Så börjar förordet till Kroppspanik. Nej, man behöver inte stå på någon barrikad men vara medveten om hur mycket tankar och energi som går åt till att analysera (och ofta fördöma) resultatet på vågen, hur ofta man än väger sig; varje dag, en gång i veckan, i månaden? Men kommer jag kunna släppa taget om vågen? Det är osäkert.
Hur som helst är Skott väldigt upplysande, uppmuntrande och upprörande läsning när hon dissekerar myter och gamla sanningar om kroppen, maten och samhällets normer.
– Fungerar BMI alls på individnivå? Nej… – Hur mycket tjänar viktminskningsföretagen och gymmen på att hjälpa kunder att gå ner i vikt, flera gånger om? Jättemycket… Priset per kilo blir dyrare för varje gång du går ner och sedan upp igen. – Är man mindre hälsosam om man är tjock? Nej. Men man ses av samhället som en riskfaktor, en skatteutgift, med dålig karaktär.
Likt så många andra är det sällan jag äter något utan att tänka på innehållet eller konsekvenserna. Säg att man äter fem gånger om dagen. Fem gånger om dagen lägger jag energi på att tänka att den här havregrynsgröten är ju jättehälsosam (och god, men det kommer i andra hand), den är apelsinen är i och för sig söt men ändå naturlig och det är ju bra, den här smörgåsen kanske inte är så nyttig i sig men jag har ju skinka på den och det är ju proteinrikt och nyttigt, det här svarta kaffet är ju så mycket nyttigare än när jag drack det med 50% mjölk i, den här bulgurn borde jag kanske inte äta till kycklingspetten men det är ju så gott, den här chokladbiten är kanske onödig men 70% kakao så det kanske är lite, lite nyttigt ändå… Orkade du läsa?! Hela tiden, varje dag, varje måltid… Mer eller mindre.
Och träningen? Jag har tränat på olika gym i sex-sju år och inbillat mig att jag tyckt om det. Självklart har det varit roligt ibland, men oftast har jag tänkt på det som att gå till jobbet. Någon runners high eller skrotlyftnings-high har det inte varit tal om. Däremot får jag ganska stora doser av riders high, i stallet, särskilt det här dryga året då jag haft egen häst. Där känner jag mig lite mera fri, jag mockar, bär hö och drar vatten för hästens skull, inte för min. Fast jag tänker ibland att det här är bra träning, det är bra det eftersom jag åt xxx igår eller ska äta xxx ikväll.
Ett tag när jag läste Kroppspanik tänkte jag att det är kört, det är ju helt omöjligt att gå ner i vikt. Sen klickade någonting till i hjärnan: Essensen är ju att strunta i siffran på vågen och fokusera på välbefinnande istället. Fråga sig: Mår jag bra? istället för: Vad väger jag? Om jag får bort skulden och skammen kring mat och träning får jag mentalt utrymme att göra val som främjar min hälsa och mitt välbefinnande. Det tar jag med mig från Kroppspanik, och det är inte kattskit, det.
PS: Jag har redan blivit bättre på det. DS
Läs även Dark Places, Fiktiviteters och Bellas bokbloggs recensioner. Och kika in på författarens läsvärda blogg.
Kroppspanik, 200 sidor (danskt band), Natur & Kultur 2013.
Invisible Boy är den tredje boken om Madeline Dare.
Nu bor hon i New York City och av en händelse upptäcker hon ett skelett på en kyrkogård, ovan jord alltså. Det visar sig vara en treårig pojke som bragts om livet. Min smakebit har inte så mycket med själva handlingen att göra, men jag tycker den är ett bra exempel på den kulspruta av ord Cornelia Read står för. Här är Madeline Dare på väg till sitt jobb på en bokkatalog:
I was not now nor had I ever been a morning person, but I was even more grateful than usual that Manhattan so rarely called upon me to endure extemporaneous gouts of A.M. chirpiness from my fellow commuters. Had any cheerful misguided tourists offered me so much as a flicker of cornfed-Rotarian eye-contact on the Fourteenth Street uptown 4-5-6 platform that morning, I would’ve gripped them firmly by the necks of their EVITA/CATS/MISS SAIGON sweatshirts and body-slammed them headfirst onto the third rail, then pissed on their respective pointy green souvenir-foam-rubber-Statue-of-Liberty halos to ensure adequate electrical conductivity.
Morgonhumör, var det…
För fler smakebitar, kika in hos Flukten fra virkeligheten!
Books ABC 