Skriva på dialekt – hiss eller diss?
Jag är kluven. Det är en sak att återspegla en dialekt (eller sociolekt för den delen) om boken är skriven på samma språk som det land den utspelar sig i. Till exempel att karaktärerna i en svensk roman av något slag använder vissa dialektala uttryck. Det kanske är mindre snyggt att skriva ut dialekten/sociolekten med diftonger och allt, men det går säkert att göra på ett bra sätt och kan nog bidra till att läsaren får rätt känsla för boken.
Men att i en bok som är skriven på svenska, som ska utspela sig i en annan tid och i ett annat land, hitta på en dialekt som förmodligen ska låta lantlig, åh det blir bara pinsamt och svårt att läsa. Det går inte att få (eller: jag kan inte få) en känsla för tid och rum, för karaktären, för boken när dialekten är hitte-på. Det hade varit bättre att skriva neutralt och låta andra saker förmedla känslan av tid, rum och sympati. Jag lägger ner och ägnar mig åt annat.
Hur tänker ni kring (fejkade) dialekter?
Books ABC 
Håller med, finns det en riktig dialekt som är viktig för handlingen och/eller känslan ska man självklart använda den (läste tex nyligen Utvandrarna och där fungerar det ju utmärkt och har en poäng i handlingen). Men fejkade går totalbort. Tänker ofta på det när jag ser tv/film. Ibland får ofta engelskt tal ha en brytning för att visa att de talar ett annat språk istället för att faktiskt låta karaktären tala ett annat språk. Blir bara pinsamt.
Precis, samma sak är det med film! Utvandrarna var ett bra exempel på när det funkar 🙂
Precis så är det i boken jag läst nu, Dödssynden, och förmodligen är det lite vågat att säga att jag tycker den var dåligt skriven, men mestadels beror det på det så kallade talspråket. Problemet är ju att de här människorna inte pratade bonnig svenska och det blir helt fel i huvudet på mig. För övrigt gillar jag (så gott som) aldrig talspråk i böcker.
Ja precis, översatta dialekter blir ju också jättekonstigt. Har inte läst Dödssynden än. Har den hemma men blir aldrig sugen på den 😦
Jag kan fastna helt när det helt plötsligt kommer en dialekt som jag ska försöka läsa rätt. Jag börjar testa uttal och fastnar då i texten. Det känns bara jobbigt. Klart att det funkar ibland, men bäst blir det om enstaka uttryck ges så man får en känsla för dialekten utan att följa den.
Sedan är det ju så att för alla dialekter finns varianter inom dem. Om jag t.ex. läser småländska och det inte stämmer överens med hur jag själv skulle säga blir jag bara tjurig och dissar. Trots att jag ju vet att vissa uttryck jag använder inte alls funkar bara några mil bort, och tvärtom.
Och precis som redan nämnts, översatta dialekter blir riktigt knepigt. Och det där med att låta engelsktalande bryta för att ge en känsla av att de egentligen inte alls pratar engelska – usch…
Jag älskar dialekter, men inte i skrift. 🙂
Ja precis, dialekter är ju så fruktansvärt lokala. Förutom de fejkade då. De är konstiga överallt 🙂
Vilken svår fråga! Ibland så tycker jag dialekter funkar jättebra och det tillför en massa, och ibland så tycker jag det bara stör. Och just nu så kommer jag inte på exempel… Översatta dialekter blir som sagt var ännu svårare, eller översatt talspråk.
Det måste vara preciiis rätt om det ska funka!