Bokhora frågar idag efter en riktigt sorglig bok.
Många nämner The Fault in Our Stars (Förr eller senare exploderar jag) av John Green men den har jag inte läst. Än. Några nämner också Marian Keyes Anybody out there? Den var mycket bra och mycket sorglig. Någon nämner också Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian, den är ju också så sorglig…
Grät gjorde jag däremot när jag läste The Truth About Melody Browne av Lisa Jewell.
Melody Brownes hos brann ner när hon var nio år gammal. Hon har inga saker kvar, allt brann inne. Med alla saker försvann alla hennes minnen, hon minns inget före sin nioårsdag. När hon var femton flyttade hon från sina föräldrar, och nu, i trettioårsåldern, bor hon med sin 17-årige son och lever ett bra liv.
På sin första dejt på evigheter går hon på en show med en hypnotisör – och svimmar. När hon sedan vaknar börjar hon minnas… Långsamt tar minnena form men hon får inte riktigt fatt i sanningen. Kommer hon någonsin få veta sanningen om sitt förflutna?
Jag brukar inte gråta när jag läser böcker (inte ens de andra jag nämnt ovan) men till denna grät jag. Rekommenderas!
Den enda boken jag vet med säkerhet att jag har gråtit till är En man som heter Ove och då är den inte ens sorglig 😛
Håller på att läsa min allra första Keyes-roman, Är det någon där ute?, å jag har suttit å riktigt fulgråtit.
Åh är det din första Keyes? Riktigt bra tycker jag, en av mina favvo!