Lättläst är bra medicin mot lästorka

Det var klent beställt med läshastigheten för 2017. Ungefär som för 2015 och 2016. Jag ska inte orda mer om det men nu känner jag faktiskt att entusiasmen är tillbaka med full kraft! Har väl alltid haft läslust men inte orkat/hunnit/prioriterat läsningen. AKA: somnat med boken efter två sidor. Det är en härlig känsla att vilja läsa, att avsätta tid för det, det är som att hitta tillbaka till sig själv! Jag hoppas att även blogglusten återvänder så småningom.

Det som väckt läslusten, hastigheten och entusiasmen till liv igen är faktiskt något så simpelt som kiosklitteratur. Från den 1 november har antalet lästa böcker stigit från 13 till 40 för hela 2017. Tretton lästa böcker på nästan ett år är inget fel, men jag känner inte igen mig i den siffran. 40 känns mera som jag.

Det var alltså ”Sagan om Isfolket” av Margit Sandemo jag började läsa i slutet av oktober, och som jag kommer att ha läst 27 delar av innan året är slut. Böckerna är otroligt lättlästa och ganska korta, ca 250 sidor per bok. De är inte speciellt välskrivna egentligen.   De skulle behövt korrläsas en vända till, karaktärerna återkommer i grova drag, ja till och med plotterna återkommer i stort sett. Det märks att böckerna skrivits på en väldigt kort tid. I många stycken känns det som att författaren har jobbat efter någon slags logaritm (eller kanske snarare tombola) där hon puttat in olika typer av karaktärer, omständigheter, relationer och drag av andra myter eller historier och sedan blandat och gett. Så nej, dessa böcker är inget jag är speciellt stolt över att jag återvänder till med jämna mellanrum. Men de fyller ett behov på något vis. Jag började väl läsa dem när jag var i fjortonårsåldern och har läst om dem då och då, senast för ca 10 år sedan tror jag. Även om jag inte är så stolt över att jag läser dem som sagt så vill jag heller inte sticka under stolen med att de ger mig ganska mycket läsglädje, och det har jag verkligen behövt. En del böcker och historier tycker jag fortfarande mycket om, några fäster jag mig inte speciellt mycket vid trots att de kanske är spännande i stunden. Nu läser jag om hela serien och köper de böcker jag inte har på Tradera. Längre tillbaka läste jag om enstaka böcker, de jag gillade mest. Så därför är det några jag inte minns någonting alls av, och några jag mer eller mindre kan utantill när jag väl börjar läsa.

Jag ska alltså läsa ut nummer 27 i serien (totalt 47 böcker) innan året tar slut (i skrivande stund ett dygn kvar, det blir en baggis!) och sedan ska jag starta 2018 med något helt annat. Trots att jag inte har bloggat på länge står jag kvar på några förlags sändlistor och får några erbjudanden om recensionsexemplar. Jag har inte tagit några sådana erbjudanden på länge  eftersom jag vetat att jag inte kommer blogga, men nu ska jag försöka ändra på det. Nytt år etc.

Annonser

Något lättläst för den trötta hjärnan

Ett blogginlägg om året, den takten verkar jag kunna hålla… Inte läser jag så mycket heller längre, men något har jag alltid på gång.

Sist jag skulle välja en ny bok så kände jag ett stort behov av något väldigt lättläst och välbekant, så valet föll på Isfolket-serien. Jag får se om jag läser alla böcker i ett svep eller tar in lite annat emellan.

Imorse läste jag i alla fall ut bok 1!

Om att läsa en bok i rätt tid

… eller åtminstone inte i fel tid. Trots att jag inte är någon aktiv bokbloggare längre hade Bookmark förlag vänligheten att skicka mig ett recensionsexemplar av Annika Taeslers Ända in i märgen för ett tag sedan. Tack!

1042078

Det har dock tagit mig närmare en månad att våga mig på att börja läsa den, jag har just börjat och läser lite pö om pö. Som upptakt till kommande recension tänkte jag berätta varför. Jag är precis som Annika Taesler hästtjej och har själv blivit skadad flera gånger i hästsammanhang och de minnena börjar sätta sig… Jag har inte varit i närheten av en så allvarlig skada som Annikas, men det är nog bara ren tur! Jag har sedan den sista september i år (ungefär samtidigt med releasen av denna bok!) fått hem min häst igen och börjat rida efter att ha varit skadad sedan den 6 juni i år. Fyra månader utan att sitta i sadeln gör en del med psyket har jag märkt. Jag brottas med olika typer av rädslor, men även lättnad att jag faktiskt nästan är återställd. Därför blev det lite tungt att börja läsa Ända in i märgen precis samtidigt som jag började rida igen, det kom lite för nära inpå livet… Det är å andra sidan ett gott betyg till boken tycker jag! Utöver att den är intressant i sig är den också välskriven och intressant och spännande att läsa, även om man inte är hästtjej/kille med eller utan hästrelaterad skada.

För den som är intresserad finns min skadehistoria sammandragen nedan:

På nationaldagen i år var jag ute och red på min häst Kalle, tillsammans med en kompis. Kalle är en superfin och orädd quartervalack som jag nu har haft i snart ett år men som det tagit mig ganska lång tid att lära känna. Trots att han är en ”westernhäst” är han lite rädd för kor (rädd är kanske fel ord men han tycker de är lite läskiga i grupp för han känner inte till hur de beter sig), och jag och min kompis hade tänkt rida förbi en kohage. Jag märkte att Kalle blev nervös och ville vända på en femöring och springa hem till stallet igen, så jag tänkte vara lite flink och hoppa av och leda förbi honom.

Då fastnar min ena fot i stigbygeln och när jag står på marken och hoppar och försöker få ur foten trillar jag och Kalle vänder sig och trampar mig på insidan av vaden. Det gör sinnessjukt fantastiskt jäkla kalas-ont och jag håller på att både svimma och kräkas av smärtan. En granne hör att något händer och kommer ut och kollar och leder bestämt Kalle förbi korna och sedan haltar jag fram och bestämmer mig för att fortsätta ridturen.

Sådana är många av oss hästtjejer. Vi ska rida klart/göra klart/ta hand om hästen och så kanske vi eventuellt tänker på hur vi själva mår när vi går och lägger oss på kvällen. I bästa fall. Jag och min kompis red klart vår tänkta runda och jag kände att vaden svullnade under ridturen. Men jag mockade Kalles box när vi kom tillbaka, och även en annan box jag hade lovat att mocka. Sedan cyklade jag hem. Vidare hade jag lovat att åka och möta en klubbkompis på eftermiddagen och lämna lite saker så det gjorde jag också. När jag ändå var ute och åkte (bor på landet) så körde jag förbi affären och handlade. Sen, när jag var klar, kollade jag hur benet såg ut. Inte så kul.

Jag åkte till akuten dagen efter och fick kryckor och smärtstillande av läkare nr ett. Efter en vecka åkte jag in igen för jag tyckte det började se konstigt ut, blått, lila, grönt såklart men även svartaktigt och det hade börjat utveckla sig ett sår på benet. Ingen fara sa läkare nr två, sådant här tar tid. Inte behöver du göra något särskilt med såret inte, du får ha tålamod. Efter ytterligare en vecka av haltande och smärta som vanliga alvedon inte hjälpte mot (kunde inte ta något starkare  om dagarna för att jag kör bil till jobbet) så åkte jag in till akuten igen. Nu blev det lite fart på läkare nr tre som tillkallade läkare nr fyra. Oj så svullet benet fortfarande är, och det där såret, varför har du inte lagt om det?! Hm, undrar om du har en propp i underbenet, bäst vi ultraljudar. Hoppsan, radiologerna har visst gått hem för dagen! Du kan väl köra hem och komma tillbaka imorgon vid åttasnåret?! Jag sov inte så gott den natten… Dagen efter ultraljudades benet och det var ingen propp, men jag ordinerades vila, högläge och sårkontroll/omläggning på vårdcentral.

Det blev en lång sommar med såromläggning in absurdum innan vårdcentralen insåg att såret måste rensas kirurgiskt. Jag fick sedan genomgå två operationer där såret rensades på var och död vävnad och en vakuumpump kopplades på, som jag gick med 24/7 i fem veckor. Jag hade den alltså med i sängen också, Pumpen låg i en axelväska och puttrade oavbrutet. Jag fick även genomgå en hudtransplantation eftersom såret var helt öppet, det fanns ingenting att sy ihop. Tre sövda operationer under augusti månad, en lång sommar i soffan med Gilmore Girls dvd-box och Netflix som bästa vänner. Total vila och förlust av muskelmassa och kondition och självklart lite viktuppgång. Gissa om jag var glad när jag fick klartecken att rida i slutet på september! Hästen fick åka till en tränare/kompis under 10 veckor så att han skulle få lite stimulans och bli lättare för mig när jag väl skulle börja rida sedan. Nu är jag alltså på gång igen och konditionen och muskelmassan börjar komma tillbaka och ridningen går riktigt bra.

Så, hopp om livet! Men vissa dagar är det ändå lite jobbigt att läsa Annika Taeslers starka bok och påminnas om vad som skulle kunna hända mig… Man vet aldrig, det är trots allt 500 kilo flyktdjur man sitter på. Även den snällaste, lydigaste och mest väluppfostrade häst kan bli rädd, få ett ryck och om man inte är 100 % fokuserad 100 % av ridturen kan det vara svårt att hänga med i svängarna! Varför gör vi det då… Helt enkelt för att det är det roligaste som finns!

Julläsningstips?

På bloggfronten intet nytt. På läsningsfronten nästan lika lite. På tre veckor har jag läst ungefär 50 sidor i Anna Laestadius Larssons Barnbruden, men jag somnar hela tiden och läser samma sidor om och om igen. Börjar tänka att det kanske inte är mig det är fel på, inte bara, utan även boken. Jag måste nog ha något mer spännande att läsa, som jag kan komma in i med en gång!

Därför efterlyser jag lästips (om det är någon som läser detta…)!

Det måste nog vara något spännande, men det måste inte vara läskigt-spännande eller kriminal-spännande, det kan lika gärna vara romantiskt-spännande eller bara plain old engagerande.

En bonus är om det är lite juligt. En julig rom-com eller pusseldeckare kanske?

Tack på förhand! /Hon som försöker återta sin identitet som läsare.

Jenny Lindström – Balansgång

Det är kanske inte så svårt att genomföra en livsstilsförändring, men hur håller man fast vid den?

Jenny Lindström vet och hon delar med sig av sin metod och sina tips i nya boken Balansgång.

balansgång

Hennes första bok i ämnet, Hur jag besegrade mina hjärnspöken har jag recenserat här.

Precis som Hjärnspöken har Balansgång karaktären av en dagbok. Den är indelad i månader med början i augusti och varje månad inleds med en reflekterande text som liksom sammanfattar månaden. Varje månad är färgkodad och varje dagboksinlägg är flaggat.

IMG_0643

Jag gillar det formatet för den här typen av bok. Man kan slå upp och titta på ”idag” och reflektera mot sitt eget liv. Det är också praktiskt när det lackar mot jul att man kan slå upp december månad och ta del av tips och reflektioner kring julmat exempelvis. Eller under sommarsemestern. Jenny har massor av tips för hur man kan behålla fokus på sitt mål, och sätta nya mål när man nått det man satte först.

Motivationen i denna (och den förra) bok smittar av sig på mig och jag avslutar med en skön ”Nu kör vi!”-känsla. Även om Jennys livsstilsförändring handlade om viktnedgång tycker jag att hennes projektledningsinspirerade metod och tanken med att rita nya spår i hjärnan och alltid hitta nya mål går att applicera på flera områden. Jag rekommenderar den varmt!

Balansgång gavs ut på Collana förlag. Köp den på Adlibris eller Bokus. Här finns ett smakprov. Jenny håller inspirationsförelsningar om hållbar livsstilsförändring, läs mer här!

Och vet ni vem som korrläst boken förresten? Ingen mindre än undertecknad. 🙂

IMG_0592

Det var ett väldigt roligt uppdrag som jag kan tänka mig att göra flera gånger!

It’s aliiive!

Känns väldigt konstigt att publicera ett blogginlägg här nu igen, efter nästan ett halvårs bloggtystnad. Here goes nothing…

Jag längtar efter läslusten!

Jag ser mig som en (bok)läsande människa, och därför känns det ganska snett att traggla och traggla med flera böcker utan att komma in i någon av dem.

Hela vintern och våren har varit sådan, med några undantag (som stavas Kristina Ohlsson). 

Vad gör jag istället för att blogga och läsa böcker då? Inte något särskilt spännande kanske. Läser något mera DN än tidigare, men framförallt slösurfar jag en hel del, googlar på utrustning till hästen… Förra våren kom jag igång med lite mera aktiv träning med hästen och efter det har hon tagit lite mer tid och energi. Mest för att jag är en grubblare. Vet ni hur många Facebook-grupper det finns för hästutrustning köp/byt/sälj? Olika undergrupper för olika inriktningar… Tar tid att scrolla sig igenom, och när jag är klar och börjar läsa min bok är jag så trött att jag somnar efter några sidor, oavsett (nästan) hur spännande den är.

Här om dagen fick jag dock ett spännande recensionsex, Omval av Anna Iwarsson, som jag hoppas kan kicka igång läsningen lite. Och så har jag beställt några härliga sommardeckare; Mellan fyra ögon av Denise Rudberg, och Tjockare än vatten av Carin Gerhardsen, som jag hoppas hinner komma till midsommar!

Glad sommar!

Summering av 2014

2014 var mitt tredje år i bloggosfären, och även det år luften pös ur bloggballongen. Vet inte vad det beror på, men både bloggandet och läsandet har dippat. Jag väntar på att blogglusten ska återkomma av sig själv.

Jag har läst 53 böcker under året, en i veckan alltså. Läsutmaningarna gick det åt pipan med, så fler sådana blir det nog inte.

Jag tänkte göra en väldigt enkel statistikövning för att summera året; lyfta fram de fem bästa böckerna jag läste 2014 (utan inbördes rang):

Donna Tartt – The Goldfinch

Sara Lövestam – Hjärta av jazz

Curtis Sittenfeld – Sisterland

Julia Dahl – Invisible City

Jojo Moyes – The Girl You Left Behind

Bubblare:

Elly Griffiths – The Outcast Dead

Cornelia Read – The Invisible Boy

Här ovan har jag bara listat nylästa böcker, hade jag tagit med omläsningar hade även/ någon av dessa kommit med:

Denise Mina – Garnethilltrilogin

Douglas Kennedy – The Pursuit of Happiness

Årets sist påbörjade bok blir Kristina Ohlssons Lotus Blues. Den verkar väldigt lovande, så det känns bra att avsluta 2014 och öppna 2015 med den!

Gott nytt år!

Gabriella Ullberg Westin – Ensamfjäril (minirecension)

Jag fick den här boken som recensionsexemplar av författaren, signerat och allt, mycket trevligt!

IMG_7401

Ensamfjäril är ingen vanlig polisdeckare, eftersom den har ett inslag av romance. Frun till en nyligen hemflyttad fotbollsstjärna hittas skjuten i sitt hem och polisen Johan Rokka leder utredningen. Allteftersom utredningen går framåt inser han att den kopplas till det förflutna.

Deckare och romance är såvitt jag vet en ny kombination, men jag vet inte om jag tycker att romance-delarna gagnar eller för historien framåt på något sätt. Det var intressant att läsa genrerna i kombination och Ensamfjäril är en lovande debut, men jag tror att jag föredrar renodlade deckare och mer renodlade romanceböcker.

Jojo Moyes – The Girl You Left Behind (minirecension)

Det är 1916 och Edouard Lefevre lämnar sin fru Sophie för att kriga för Frankrike. Han är konstnär och har målat ett porträtt av henne, det var så de lärde känna varandra. Sophie är kvar i den lilla staden och driver famlijens hotel. Tyskarna flyttar in och Sophie får uppleva hur svårt det är att förhålla sig till dem på rätt sätt. Det enda hon kan tänka på är att får se Edouard igen och hon är villig att riskera allt för det.

I början av 2000-talet får Liv Sophies porträtt av sin man, precis innan han dör. Hon klamrar sig fast vid sitt gamla liv och porträttet är en viktig del av det. Tids nog kanske hon trots allt måste gå vidare, men det visar sig att hon får kämpa för att behålla porträttet, som ju har en säregen historia…

the-girl-you-left-behind

De här två historierna vävs skickligt samman och boken är en riktig bladvändare! Dessvärre har det gått lång tid mellan läsning och recension, därav den något torra recensionen…