Jag hade stora förhoppningar på Alice. Även innan hon fick Nobelpriset hade jag hört en massa bra om henne och dessa magiska noveller. Jag köpte därför Kärlek vänskap hat och tänkte att äntligen, en nobelpristagare jag kommer gilla!

Efter halva titelnovellen i denna samling gav jag upp. Jag är medveten om att jag nu kanske skiter i det blå skåpet, sätter min sista potatis (vad finns det för fler liknelser…?) i bokbloggarvärlden nu. Men jag tyckte bara den var tråkig. Visserligen läste jag den under en ganska stressig (och förkyld!) vecka men jag läste samma sidor om och om igen, helt utan att fatta att jag läst dem förut. Jag gav den en sista chans på helgen när jag verkligen kände mig avslappnad och mottaglig, och tänkte att det är ju bara 20 sidor kvar, de kan jag väl bara klämma så är jag av med den! Och det är ju aldrig en bra tanke när man ska läsa en bok. Lika bra att bara strunta i det och läsa något annat.

Får se om jag ger Alice en ny chans och läser en annan novell en vacker dag.