Jag har precis börjat på Den vidunderliga kärlekens historia av Carl Johan Vallgren. Det är på samma gång en hyllvärmare (köpt på bokrea för säkert 10 år sedan för 29 kr, etiketten sitter kvar), en bokcirkelbok och en boktolvebok. Boken handlar om Hercule Barfuss som föddes i början av 1800-talet som både dvärg och döv, men har förmågan att läsa andras tankar. Och som titeln antyder, handlar den om kärlek.

Min smakebit kommer från inledningen, där  Hercules sonsonson Jonathan Barefoot i ett brev berättar om Hercule:

Under de obduktioner som genomfördes strax efter hans död fann man för övrigt en mängd förbryllande fysionomiska paradoxer. Hjärtat till exempel var överdimensionerat, dubbelt så stort som hos en vanlig människa, trots att han var dvärg. När jag stödde på denna kuriösa detalj i hans medicinska journal tolkade jag den symboliskt: hans liv, liksom er anoders, är ju en berättelse om kärlek. Läkaren skrev att ”han levde mot alla odds”, med ett hjärta som borde ha stannat i hans tidiga barndom, med bara en njure, med blott en fungerande lunga, och med buken anfrätt av kräftsvulster som enligt dåtidens fackmän hade närmare ett halvt sekel på nacken. Men den allra mest fascinerande upptäckten under autopsin gällde hörselorganen: vestibularisapparaten, som utgör en människas balanscentrum, saknades helt. Egentligen borde han inte ha kunnat gå eller röra sig över huvud taget.

För flera smakebitar, titta in hos Flukten fra virkeligheten!