Månadsarkiv: oktober 2013

Bildbomb Lissabon

I helgen har jag varit i Lissabon med man och vänner. En väldigt mysig, kuperad och vacker stad!

20131021-060446.jpg
Åt räkcocktail…

20131021-060550.jpg
Åkte och mötte spårvagn i trånga gränder…

20131021-060656.jpg
Var i Castelo de sao Jorge, en morisk (?) Borg från tusentalet (?) och såg ner över staden.

20131021-060853.jpg
Såg påfåglar…

20131021-060935.jpg
… och en fin bokbuss!

 

20131021-061055.jpg
På världens näst största akvarium, Oceanário, fanns de här söta pingvinerna. Deras ”armband” var en form av id-märkning och de simmade, lekte och verkade ha det bra.

20131021-061156.jpg
Och de här utsöta uttrarna!

20131021-061319.jpg
Och en massa andra fula och snygga fiskar och andra havsdjur!

20131021-061406.jpg
Och sista kvällen bjöd på vackert månsken!

 

Det är så himla skönt att komma bort över en förlängd helg och se något annat ibland. Jag kan verkligen rekommendera Lissabon!

 

Annons

En smakebit på söndag: Eftermiddagarna med Margueritte

Den här boken har blivit filmatiserad med Gérard Depardieu i rollen som Germain, och nu har Oppenheim förlag givit ut den på svenska och haft vänligheten att skicka mig ett ex. Det tackar jag för!

Omslag-Eftermiddagarna-med-Margueritte-204x300

Boken börjar så här:

Jag har bestämt mig för att adoptera Margueritte. Snart firar hon åttiosex, så det är bäst att inte vänta för länge. Gamlingar har en benägenhet att dö.

Om det händer henne något, jag vet inte vad – om hon faller omkull på gatan eller om någon snor hennes väska – så kommer jag att vara där. Jag kommer genast och knuffar bort människorna runt henne och säger till dem:

-OK! Det räcker, stick nu! Jag tar hand om det här: det är min mormor.

Det står inte skrivet i pannan att hon är adopterad. Jag ska köpa tidningen och mintpastiller till henne. Sitta bredvid henne i parken, och om söndagarna ska jag hälsa på henne på hemmet, Peuplier. Och stanna och äta lunch om jag känner för det.

 

De som sticker ut

I veckans jerka ska vi svara på frågan: Finns det några författare som du tycker sticker ut (eller som du beundrar mer än andra) när det gäller deras sätt att skriva?

Det finns många författare jag tycker om, många skriver om härliga miljöer eller karaktärer, men några jag beundrar just för sättet att skriva är Johanna Nilsson och Åsa Larsson.

Johanna Nilsson skriver väldigt speciellt utan att jag riktigt kan förklara hur. Om sårbara och tunnhudade människor.

Åsa Larsson tycker jag är en mästare på att beskriva både miljöer och karaktärer men även på att få läsaren att känna närvaro. Att fånga en läsare från sida ett, mening ett, tycker jag är en fantastisk förmåga!

Rebecca Skloot – Den odödliga Henrietta Lacks

En riktigt tankeväckande sann historia som bokstavligen går in under huden!

Den-odödliga-Henrietta-Lacks

Henrietta Lacks dog på 1950-talet men finns fortfarande bland oss. Hennes speciella celler har varit oundgängliga i forskningen och framtagandet av penicillin och flera mediciner som mijontals människor äter dagligen.

Henrietta är i trettioårsåldern men har redan flera barn när hon drabbas av livmoderhalscancer. Den behandlas på det sätt som då var aktuellt (åtminstone för svarta personer) i USA. Men läkarna behandlade inte bara hennes sjukdom (frågan är om de ens gjorde det speciellt bra), de tog även celler från hennes kropp i forskningssyfte. Cellerna kallas sedemera för HeLa-cellerna och det speciella med dem är att de bara fortsätter och fortsätter att dela sig, än idag. Om man vägde samman dem skulle de väga flera ton och om man lade dem efter varandra skulle de nå flera varv runt jorden.

Det här är en mångfacetterad bok. Dels handlar den om forskning ur ett historiskt perspektiv, dels får vi lära oss en hel del om celler och celldelning, dels handlar den om personen Henrietta Lacks, dels om hennes släkt och efterlevande, och dels om rasism och social segregation, och jag blir både fascinerad och upprörd när jag läser.

Känslan jag har kvar, och det jag kommer att minnas mest är nog utnyttjandet av personer i lägre ställning som forskningen och sjukvården har ägnat sig åt i det här fallet. Henrietta och hennes efterlevande var knappt läs- och skrivkunniga och det verkar inte som att någon inom forskningen och vården har tagit sig tid att förklara vare sig Henriettas sjukdom, vad man gjorde med hennes celler eller vad något av detta kunde innebära för hennes barn. Henriettas dotter Deborah får stort utrymme i boken och är verkligen väl värd det. I forskningssyfte fick man henne att lämna vad hon trodde var ”cancerprov” och hon gick och oroade sig över resultatet som hon aldrig fick… Åh det där utnyttjandet gör mig så ledsen och förbannad.

För ett tag sedan skrev jag lite om fejkade dialekter men vad översättaren Göran Grip gjort här är inte riktigt samma sak. I originalet har Rebecca Skloot varit trogen intervjupersonernas dia(socio?)lekt för att hedra dem och vilka de är. Översättaren har försökt behålla tonen och lagt in motsvarande sätt att uttrycka sig, till exempel ”han” istället för ”honom” och sådana ganska givna svenska …vad ska man kalla det? Slarvfel i talspråket? Sedan har han även hittat på lite egna grejer, till exempel pratar Henriettas anhöriga om ”doktrana” istället för ”doktorerna” och det ger ju lokal- och tidsfärg åt språket även om jag själv kanske skulle ha skrivit ”doktorna”. Men det är en anmärkning i marginalen, jag tror Göran Grip gör ett strålande jobb här, även om jag inte sett eller läst den engelska originaltexten. Originalet har förresten både titel och undertitel: The Immortal Life of Henrietta Lacks. She died in 1951. What happened next changed the world.

En smakebit av boken finns här. Boken ingår i min tre på tre-utmaning, läs mer om den hos Pocketlover!

Läs även vad Bokgalleriet, Underbara Böcker, Paulina Helgeson på SvD och Karin Johannisson på DN tycker! Och köp den på Adlibris,  eller Bokus till exempel. Jag köpte mitt ex som e-bok på Bokon.

Den odödliga Henrietta Lacks (The Immortal Life of Henrietta Lacks), Leopard förlag 2012

Dikt, verklighet och förvirring 2

I någon av Patricia Cornwells böcker om Kay Scarpetta, jag kommer inte ihåg vilken så jag hoppas att jag inte avslöjar för mycket, så har boven lagt gift/virus i flaskor med ansikts-sprej. Offren tror att de ska svalka sig/få persiko-hy och så blir de i själva verket sjuka.

Jag tror inte att ansiktssprej är så vanligt i Sverige men jag har en av något brittiskt märke. Men jag kan inte använda den, för varje gång tänker jag på boken:

”Psscht, psscht. Usch, får jag smittkoppor nu?”

Vad är dikt och vad är verklighet? Ibland blir jag förvirrad.

Huvaligen. Ibland är det läskigt hur nära litteratur och fiktion ligger verkligheten. I böckerna Helgonet och Gideons ring av Carin Gerhardsen så utreder polisen en våldtäktsring. Ett gäng män som gillar att våldta och en man som ordnar allt.

Och på nyheterna hör jag om att huvudförhandling just har börjat i Stocholms tingsrätt, där en man har åtalats för grovt koppleri och vad mer nu åtalet gällde. Han har enligt åtalet ordnat gangbangs där kvinnor blivit våldtagna av flera män samtidigt. Sedan vet jag inte om det var i samma mål som flickorna/kvinnorna tvingats bära ögonbindel för att de inte skulle veta och kunna avslöja (den förmodat prominenta) identiteten på männen som utsatte dem för övergreppen.

Jag vet knappt vad som är dikt och verklighet längre… Jag blandar ihop det lite då det i litteraturens våldtäktsring ingår flera män med fina titlar såsom ”kommunalrådet” etc.

Usch och fy och har verkligen inte det här skitsamhället kommit längre?!

Top Ten Tvångsläsning

Jag är inte mycket för att styrs min läsning eller tvinga fram den så därför blir det bara en topp fem idag när The Broke and the Bookish vill att vi ska lista tio böcker vi tvingats läsa:

1. Alex Schulmans självbiografi (?) Skynda att älska tyckte jag var ganska dålig, faktiskt. Känns ju elakt att säga så om en självbiografi men jag gillade den inte alls. Det var en bokcirkel jag var med i på jobbet som valde denna.

2. George RR Martins Kampen om Järntronen (Game of Thrones) tyckte jag verkligen inte om. Också en bokcirkel-bok, men ”privat” och jag läste inte ut den.

3. Max Brooks Världskrig Z var i samma bokcirkel som Game of Thrones och det var heller inte min typ av bok. Läste inte ut den här heller. Men jag lottade ut den!

4. Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia var till samma bokcirkel som nr. 2 och 3 men denna valde jag själv att vi skulle läsa! Denna läste jag ut, men gillade inget vidare.

5. Dags för en bok jag ”tvingades” läsa men som jag gillade: Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Den läste jag på högstadiet och ÄLSKADE. Det var den eller Anne Franks dagbok och Anne Frank har jag inte läst än idag. Men den står i hyllan och väntar!

Martina Haag – Hemma hos Martina

Rolig och träffsäker krönikesamling!

hemma-hos-martina

Det här är Martina Haags första bok och innehåller både tidigare publicerade krönikor och nyskrivet material (fast nu är boken snart tio år gammal).

Jag blir sugen på att läsa mera av Martina Haag efter att ha läst denna och Heja, heja!. Hennes vardagsbetraktelser, oavsett om de handlar om löpning, ungar, garderober eller slarviga män är verkligen träffsäkra. Jag kan åtminstone känna igen mig även om jag inte lever riktigt samma slags liv. Hon skriver skönt och lättläst och även om det inte handlar om varken hjärnkirurgi eller sorgebearbetning eller något annat superviktigt så är det inte ytligt eller intelligensbefriat utan snarare smart och rappt!

Perfekt läsning mellan några tyngre böcker eller varför inte mitt i…

En smakbit från boken finns här. Köp boken hos Adlibris eller Bokus till exempel.

Hemma hos Martina, 184 sidor (danskt band) Piratförlaget 2004

En smakebit på söndag: Gideons ring

Igår efter att ha läst ut Den odödliga Henrietta Lacks visste jag inte om jag skulle börja på Sparkle av Kaya McLaren, The Poisonwood Bible av Barbara Kingsolver eller Wolf Hall av Hilary Mantel, så det blev Gideons ring av Carin Gerhardsen. Jag har läst och uppskattat de tidigare delarna i Hammarbyserien men av någon anledning har jag dragit mig för att börja läsa Gideons ring som är del fem. Kanske för att den verkar handla om något så hemskt och avskyvärt som pedofiler? Eller gör den det, jag vet inte än. En ung kvinna har blivit våldtagen och verkar ha fått en blackout. Hon vårdas på sjukhus och polisen Petra Westman ska försöka prata med henne:

gideons-ring

Veronica hade legat blickstilla i sängen ända sedan Westman kom. På rygg med slutna ögon och armarna i kors över bröstet. Hon såg nästan lite trotsig ut: ” Ni ska inte tro att jag tänker prata med er”. Men förmodligen sov hon. Enligt mamman reagerade hon inte på beröring, inte på sitt eget namn. Westman tyckte det var lite underligt, för visst hade flickan varit aldrig så lite kommunikativ när hon besökte henne första gången? Hon hade då varit säker på att Veronica både nickat och skakat på huvudet som svar på hennes frågor – var det möjligt att hon hade feltolkat det, bara sett det hon ville se? Eller hade Veronica blivit sämre?

För fler smakebitar, titta in hos Flukten fra virkeligheten!

Hög igenkänningsfaktor?

I veckans jerka vill Annika att vi ska svara på frågan om det finns någon karaktär/ några karaktärer som du kan känna igen dig i? Vem/vilka i så fall och på vilket sätt?

Det finns ganska många, bland andra:

Ruth Galloway i Elly Griffiths böcker. Hon är nog både lite som jag är och lite som jag vill vara. Lite viktnojor (jag stör mig på dem i böckerna men jag nojar ju själv hela tiden) och lite gå sin egen väg. Jag försöker gå min egen väg och inte bara jamsa med i flocken och ibland lyckas jag, tycker jag själv åtminstone.

Paddy Meehan i Denise Minas böcker. Samma skäl som ovan.

Maggie Walsh i Marian Keyes böcker, främst Angels/Änglar. Hon är en riktig goodie-goodie – snäll och duktig, pålitlig och tråkig. Sådan känner jag mig ibland!