I kommentarerna till ett Top Ten Tuesday-inlägg och ett bokbloggsjerkainlägg kom vi inte på vad chick lit egentligen är.
När jag tänker på chick-lit tänker jag främst på anglosaxisk litteratur; Marian Keyes, Lisa Jewell, Candace Bushnell, Sophie Kinsella, Alexandra Potter och många fler. Men det finns svensk chick-lit också, upplyste Kajsa mig om. Denise Rudberg och Emma Hamberg till exempel. Kanske Martina Haag också?
Av Denise Rudberg har jag bara läst hennes nyuppfunna egne genre Elegant Crime och jag har inte läst något av Emma Hamberg eller Martina Haag. Borde kanske göra det.
Förut tyckte jag att ordet/genren chick lit hade lite sämre klang, nedvärderande, men nu förhåller jag mig neutral till själva namnet. Och apropå namnet; jag har för mig att Bokhoras Johanna Lindbäck skrev om det jag stört mig på länge (men jag kan inte hitta hennes inlägg): Det heter chick lit, inte chic lit.
Chick är slang för ung kvinna som böckerna handlar om, Chic är moderiktig, ärtig, snygg, inne (och en svensk tidning om mode och shopping). Jag har inte läst Elsas mode-böckerna av Sofi Fahrman, men de kanske förkroppsligar chic lit?
OK, besserwisser, vad är chick-lit då?
Enligt Wikipedia är chick-lit böcker skrivna av (unga) kvinnor för (unga) kvinnor, skildrar storstadslivet, jakt på kärlek, jobb, lägenhet, perfektion.
På Linnéuniversitetet kan man ta 7,5 högskolepoäng i Chick-lit. Här beskrivs genren så här …” utifrån vardagens problem och glädjeämnen beskriver den moderna kvinnans liv.”
Jag köper till stor del Wikipedias och Linnéuniversitetets definition av genren. Jag vet inte om det ”finns” en riktig genre som heter Feelgood, men för mig sorterar Chick lit in under den. Och så tycker jag det ska vara lite romatik. Men med det sagt – inte romance! Bokens karaktärer får gärna genomgå kriser under bokens gång, men jag vill att det ska sluta lyckligt. Huvudpersonen behöver inte få sin stora kärlek/bli befordrad/starta eget/köpa den perfekta bostaden – man kan vara lycklig ändå så klart.
Till största delen utspelar sig chick lit-böcker i hetero-världen, men det ska tydligen finnas (enligt Wikipedia) chick lit för lesbiska som kallas clit lit. Om boken handlar om killar (hetero-killar alltså) kallas det lad lit. Om det finns lad-lit för homosexuella killar vet jag inte. Om någon nu tänkte tanken tycker jag inte att Torka aldrig tårar utan handskar kvalar in, den är ju knappast lättsam.
Sedan frågan om det ska skrivas chick lit, chicklit eller chick-lit… Den får mig att känna mig korkad.
Books ABC 
Vilket underbart inlägg! Det här med genrer är verkligen inte lätt och värre blir det hela tiden. Personligen känner jag knappt igen hälften längre 🙂 Och jag skriver chick-lit 🙂
Kul att du tycker det! 🙂 Ja genrerna blir bara snårigare och snårigare tycker jag 🙂
Keyes och Kinsella är väl de två namn som jag mest förknippar med denna ostavningsbara genre. Postitiv eller negativ – nja, jag är väl liksom sådär att jag kan läsa en chick-lit-bok med stor behållning ibland när jag känner för det, men samtidigt tycker jag att det kan finnas riktigt usla böcker i genren (läste ”I dina kläder” av Jane Green och tyckte att den hade ett jättedåligt budskap). Men vissa är roliga, underhållande och trevliga! Det beror alltså på boken om jag gillar genren, men så är det även med deckare och ja, alla andra genrer också 🙂
Hehe, ja det finns nog bra och dåliga böcker i alla genrer 🙂
Jag har också bloggat om chick lit och tycker att Liza Jewell har en poäng…kanske borde ordet bytas ut till womans lit…men varför egentligen byta ut ett ord…det brukar aldrig vara direkt lyckat. Bättre att stå för ordet. http://dorasbokprat.blogspot.se/2013/01/lisa-jewell-talar-om-chick-lit.html och lad lit http://dorasbokprat.blogspot.se/2012/11/lad-lit-tips.html
Just det, hade i bakhuvudet att jag läst hos dig också! Jag håller med, jag står gärna för ordet, fyller det med en bättre/annan betydelse istället för att byta ut 🙂
Jag tror det finns ett problem med själva författarskapet som komplicerar klassificeringen den här genren en smula. Om man bortser från genrer som Science och Fantasy väljer nog ofta en författare att skildra sin egen omgivning.
Alltså boken präglas rätt mycket av författarens egna sociala liv, yrkeskarriär och miljö Det är ju egentligen inget fel i det, man kan ju hämta mycket därifrån och känner sig säker i berättandet. Någon annan logisk förklaring till att just journalister skulle vara så himla bra på att lösa mordgåtor ( i alla fall litterärt ) har jag svårt att hitta. Deckarlitteraturen kryllar ju av dom.
Men om vi nu tänker oss att en tjej i Vasastan i Stockholm får för sig att skriva en Chic-lit och en tjej i Borlänge samma sak, så har vi två helt olika böcker som egentligen bygger på samma tema. Vi skulle kanske inte ens jämföra dom.
Skulle dom däremot valt att skriva en deckare så hade dom säkert varit lika olika, men eftersom det sker ett mord i bägge så är det en deckare punkt slut. Chick-lit genren blir mer subtil eftersom det inte finns dom där konkreta sakerna att hänga upp sig på.
Sen när det gäller frågan bra eller dåligt ( tyvärr är jag inte så insatt ), så förknippar jag nog ordet förutsägbarhet med genren.
Jag satt inregnad i en sommarstuga i somras, skrev för fullt och hade hur mysigt som helst, när jag började noja mig över att jag saknade uppslag att gå vidare. Åkte in till Norrtälje och in i bokhandeln för att attackera Chic-lithyllan Läste baksidan på en bok.
Caroline …27 ….. New York … uppsagt från sitt fina jobb på reklamfirman …. dumpad ….. ärver hus på landet …. träffar …. tillsammans så ……
Det kändes nästan som jag redan läst den.
Gav mig ingen hjälp alls, ställde tillbaks den och åkte hem igen.
Just det, tack för länkningen 🙂
Ja, förutsägbara är de ofta, men det är inget som stör mig, faktiskt. Det är ju deckare också i någon mån. Men det är sant, en del tror man att man läst och köper inte, en del köper man och hittar i hyllan (eller i läst-listan).