Böckerna om Ruth Galloway verkade vara precis sådana jag gillar – jag hade ju läst ett litet smakprov i form av julnovellen Ruths First Christmas Tree och gillade verkligen den. Men genom att läsa det senaste före det första visste jag på förhand vissa saker som kanske hade varit roligare att upptäcka under läsningen av Flickan under jorden. Vissa personer förekom ju i novellen och då kunde jag dra slutsatsen att de antagligen inte var mördaren i första boken. Och så lite personliga saker om Ruth som avslöjas först i slutet av första boken. Men jag upplevde inte att dessa mina ”kunskaper” störde läsningen så mycket.

Flickan under jorden mötte mina förväntningar på ett bra sätt, och jag gillar Ruth Galloway som hjältinna. Runt 40, inte pinnsmal (det måste tydligen framhållas) men jäkligt smart och sympatisk. Hon undervisar i arkeologi på universitetet och är specialiserad på ben. Hon bor själv i en ödsligt belägen stuga med sina två katter. Relationen till föräldrarna är något ansträngd; de är nyfrälsta kristna och oroar sig för henne eftersom hon a) bor själv och b) inte har några barn. Ruth känns dock säker i sig själv och kan tackla sina föräldrar på ett bra sätt:

När hon skaffade katterna frågade mamma rent ut om de var ”barnsurrogat”. ”Nej”, svarade Ruth utan att dra på munnen, ”de är kattungar. Om jag fick barn skulle de vara kattsurrogat”.

Det märks kanske att jag gillar Ruth? Nåväl, lite om handlingen:

När polisen Harry Nelson hittar benrester ute på saltängarna i Norfolk tror han det kan vara resterna efter Lucy Downey, en liten flicka som försvann för tio år sedan. Ruth kallas in för att hjälpa till att datera fyndet, och blir indragen i den fortsatta utredningen, trots att benfyndet visade sig vara några tusen år gammalt. Hon blir personligt engagerad i fallet (eller snarare plural – fallen – det försvinner en till liten flicka också) och får ta emot en del hot under utredningens gång för att hon hjälper polisen.

Elly Griffiths tecknar ett sympatiskt och typiskt brittiskt persongalleri och trots det svåra ämnet – små flickor som blir bortrövade – är det en mysig bok att läsa. Det är bitvis spännande då Ruth riskerar att åka riktigt illa ut ett par gånger, men det är inte någon typisk nagelbitare utan en hederlig, mysig brittisk deckare som utspelar sig i en fascinerade miljö.

Jag hade egentligen lite andra läsplaner nu, men eftersom jag råkar ha uppföljaren Janusstenen hemma så måste jag nog fortsätta med den…

Andra som bloggat om boken är PocketBlogg, Dark Places, Lotta Olsson på DN och Annika.

Flickan under jorden (The Crossing Places), 249 sidor (pocket), Månpocket/Minotaur 2009.