Man ska inte döma hunden efter håren och inte boken efter omslaget. Sömngångerskan var en vacker karamell till bok, men innehållet var en sådan där tråkig karamell som som inte smakar något, den smälte långsamt, långsamt och var inte speciellt god.

Jag väntade och väntade men berättelsen tog aldrig riktigt fart. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, baksidestexten lät såhär:

Sömngångerskan är en berättelse om förlorad kärlek, mord och galenskap. Den utspelar sig på Londons teaterscener, bland 1880-talets begåvade konstnärer och i Herefordshires öde skogar och herrgårdar.

Det låter ju bra! Men jag fick ingen känsla för tiden, att det var 1880-tal. Jag vet inte hur författaren borde ha markerat tiden bättre, men jag saknade hela tiden bättre tidsmarkörer och känner att boken lika gärna kunde ha utspelat sig på 1930-talet. Det är väl inte hela världen men jag tror att författaren försökt trycka in alldeles för mycket i boken – för många intressanta karaktärer, teatern, intriger, förvecklingar… Karaktärerna kvävde varandra och berättelsens alla komponenter gjorde att mitt intresse aldrig tog riktig fart.

Jag brukar ju inte läsa ut böcker jag inte gillar, men jag trodde hela tiden att Sömngångaren skulle ta fart, att det skulle hända något som gjorde den till en bladvändare. Men nej. Visst var det bitvis intressant, men jag tror att berättelsen hade tjänat på att renodlas lite och en del karaktärer hade kunnat utelämnas.

Sömngångaren, 384 sidor (pocket), Ponto pocket, Damm förlag 2012 (recensionsexemplar)